Här kommer ett superbra poddtips nämligen Mañana Travel-podden. Som ni vet är Mañana ett företag som tipsar om rättvist och hållbart resande och i podden pratar Lisa och Malin bland annat om det överhuvudtaget är okej att flyga, om all inclusive och allmänt vad man ska tänka på när man bokar resa och tycker att miljö och mänskliga rättigheter är bra saker. Själv håller jag på att läsa boken "Modeslavarna" som jag ska tala om ni nästa avsnitt av Mellan raderna. Den handlar om hur billiga varor produceras av folk som inte får rimligt betalt. Typ. Tänker att den här reportageboken och Mañana går han i hand. Att konsumera hållbart.

Häromdagen gick jag igenom gamla bilder på datorn, städade upp lite i arkiven och slängde en massa. Två saker slog mig: 1) Många roliga saker har jag ändå fått vara med om och 2) så smal jag ser ut på bilderna. I tiderna beslöt jag mig för att aldrig blogga om vikt och kropp, men löften är tydligen till för att brytas. För visst är det sjukt att en normalviktig kvinna ofta går omkring och tycker att hon är liiiite tjock? Samtidigt är det antagligen väldigt tidssymptomatiskt. Världen omkring mig är full av bilder på smala kvinnor och tjockföraktet är, ursäkta, fett i vår kultur. Att vara tjock är samma sak som att vara dum, lat, odisciplinerad och ful. I verkligheten är det såklart inte alls så, folk med lite övervikt är ofta både hälsosammare och lever längre än smalisar. Men varje dag påminns jag om att smal är snygg, smal är makt, smal är kontroll. Tjock är fel. Tjock är det värsta en kvinna kan vara. Trots att jag genom att se mig själv i spegeln (alltså bokstavligen) kan se att jag visserligen har en stor mage, den innehåller å andra sidan en baby, men annars inte gått upp så himla mycket i vikt vill jag inte väga mig hos barnmorskan. Jag vill inte veta någon exakt siffra på kilogram jag går och bär på.  Jag vill inte heller dras in i nåt maniskt "få din kropp tillbaka efter babyn" där jag väger och mäter mig, jämför mig med andra och funderar på vad jag kan, nej FÅR, äta. Jag behöver inte få min kropp tillbaka, jag har den redan. Det jag önskar att jag var är obrydd. Alltså på riktigt inte bry mig det minsta om jag ser tjock eller smal eller mittemellan ut på bilder eller i spegeln. Att jag bara var nöjd över att ha en stark, snabb och välfungerande kropp. Men hur många feministiska inlägg jag än skriver och hur mycket jag än VET att jag ska vara obrydd och att alla kroppar är riktiga och bra kroppar kan jag ändå inte helt ärligt säga att jag är det. Det handlar inte om dålig självkänsla eller att jag inte skulle gilla min kropp. Jag tycker på fullt allvar att jag är tillräckligt snygg och att min kropp är väldigt bra och funktionell. Den springer, rider, dyker, surfar, hoppar, simmar, lyfter och plankar. Jag tror snarare att det handlar om att kulturen vi lever i ständigt påminner kvinnor om att deras kroppar inte duger. Att det alltid, alltid, alltid finns plats för att förbättra dem. Och trots att de flesta av oss VET att våra kroppar är perfekta som de är dras vi ändå med i hetsen. Eller vad tror ni? [caption id="attachment_12593" align="alignleft" width="1024"] Processed with VSCOcam with m3 preset[/caption]

Här kommer ett fråga svar: Hej Peppe!! jag och min kompis är påväg till LA nästa Maj, ska köra omkring Californien i tre veckor men kommer att stanna några dagar i LA (i början och i slutet av resan) så skulle vilja ha lite tips. Tex. vilkaområden är safe/bra att på bo (vill inte betala SJUKT mycket per natt) och vad är absolut värt att se? Förutom DIG :)! Veera Vad roligt att ni ska komma till LA och ROLIGT att köra runt Kalifornien. Tycker att ni ska välja ut några ställen som ni verkligen vill besöka istället för att sitta i en bil hela semester bara för att få uppleva så många platser som möjligt. Gällande boendet är Los Angeles väl inte farligare än vilken storstad som helst. Ni ska kanske inte i första hand söka hus i Compton, men annars behöver ni inte vara rädda. Själv skulle jag rekommendera Santa Monica och Venice om ni gillar havet. Silver Lake, Echo Park och Los Feliz är också mysiga stadsdelar med en massa bra restauranger och barer. ganska hipster dock, men folk verkar gilla det. West Hollywood trevligt och ligger liksom mellan stranden och staden (massa restauranger och barer och gayklubbar här också). Det kan vara ganska dyrt att bo på hotell, men ett alternativ är givetvis att kolla Airbnb. Våra kompisar Softy och Fred hyr ut ett rum med eget badrum i Mar Vista/Culver City med bara en kvarts cykelväg till stranden i Venice. Kolla under kategorin Los Angeles i bloggen så hittar ni tips på allt som har med L.A. att göra. Ni kan t.ex. skippa Hollywood Boulevard eller åtminstone bara köra igenom den. Sån turistfälla. Det är klart man vill se skylten, kör upp till Griffith Park Observatory, eller varför inte hajka upp? Malibu förtjänar ert besök, likaså valsafari från Marina del Ray, ät fisktacos på Guisados och chilla vid Echo Park-parken. Gå på strand up på The Improv. Bruncha på The Sunny Spot och lyxa till det med middag på Geoffreys (senast såg vi ett gäng valar simma förbi mitt i middagen). Skippa till exempel inte Venice Canals.

När jag frågar Maggan vad han tycker att jag borde blogga om brukar han säga: "Blogga om att livet är en härlig plats!" Om vi säger så här: Typsikt honom att tycka så. Samtidigt ÄR livet just nu en ganska bra plats. Om man bortser från att folk i min höggravida situation inte sover så himla bra. Ni vet besvikelsen man känner då man vaknar och är redo att börja dagen och klockan på telefonen visar 01.30. Eller när man vill svänga sig i sängen och är tvungen att ta i magen med båda händerna och liksom hiva den från en sidan till en annan. Ja och så ser jag sannerligen fram emot att använda mer än 20 procent av min garderob. Men jag vill verkligen inte klaga, livets mirakel och så vidare och så kan man ju ta en tupplur på dagen och se ljuset i tunnelns ända, ljuset där jag kan använda jeans utan resår igen. Till livets härligheter hör dessutom ett morgondopp i poolen då stan ännu sover och solen precis gått upp och ett kvälldopp före middagen, vanligtvis tillsammans med sexåringen. Och så testade jag gravidyoga i dag. Trodde, fördomsfull som jag är, att jag skulle falla i koma av ren tristess efter en kvart, men det var faktiskt väldigt skönt. Och så läser jag en sjukt bra bok, nämligen "Binas historia" som bland annat Anne rekommenderade häromdagen. Ska prata om den i nästa Mellan raderna. Ja och så fick sovrummet en bokhylla och vi jobbar på att göra uteplatsen till en mindre djungel med en massa växtlighet. Ber om ursäkt för dessa högst vardagliga betraktelser från en söndag i soffan.  

Maggan och jag spelade in ett avsnitt av Magnus och Peppes podcast i morse. Vi var tvungna att börja om minst fem gånger på grund av att vårt barn, eller "Sabotören" som han nuförtiden kallas först kopplande in ipadden i en högtalade för att bättre höra sitt spel, sen sjöng och till slut gnuggade två högljudda ballonger mot varandra. Nåja, nu är avsnittet ändå inspelat. Vi pratar om skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor, om män som glider in i feministiska forum, om nödförpackningen Vidar ska ha med sig till skolan, kändisar vi sett i veckan och hur tillfredsställande det är att ta bort folk från sin vänlista på facebook.  

Ett uppdrag jag har den här hösten är att skriva en reseguide för Los Angeles med omnejd för ett svenskt förlag vid namn Karavan. Det är ett väldigt roligt uppdrag och eftersom guiderna ska vara personliga, som om en kompis tipsade om sina älsklingsställen i en stad, går jag all in och gräver fram alla mina favoritplatser och bästa tips. Jag är också den som fotograferar majoriteten av bilderna och passar på att ta med mig kameran vart vi än åker. I dag blev det en spontanbrunch på The Sunny Spot i Venice. Jag var väldigt sugen på blåbärspannkakor, men spelade mina kort rätt och beställde Eggs Benedict åt mig själv och pannkakor åt Vidar. Av erfarenhet vet jag att portionen är stor nog för två personer. Nu säger ni: "Well played, mrs Öhman". Är man ett geni/glupsk så är man. Alla vet hur irriterande det är när blåbärspannkakorna kommer in och består av sammanlagt tre blåbär, men de på The Sunny Spot kan man lyckligtvis lita på. Blåbär på OCH inbakade i pannkakan.   Maggie och jag tog också in varsin Virgin Mary. För den som vill inleda lördag kväll redan på förmiddagen kostar bottomless Bloody Marys och Mimosas 18 dollar. Lätt värt det om man är på sånt humör.

På tal om jobb så fick jag tidigare i veckan en förfrågan att skriva 6000 tecken för ett magasin. Det var ett roligt uppdrag med anknytning till min bok Livet & patriarkatet (andra upplagan kommer förresten senast den 7 september och då bjussar förlaget på en rabatt, men mer om det senare), men när jag frågade om arvodet fick jag svaret att magasinet tyvärr görs av frivilliga (=obetalda). Det här har jag skrivit om hur många gånger som helst, men det går ej att betala mat eller hyra på basen av synlighet och godhet. Mitt jobb är att skriva och skriver jag någonting utan att få betalt för det (i det här fallet 6000 tecken som är ganska mycket) går jag inte på noll utan på minus eftersom jag under tiden det tar kunde producera något som verkligen ger mig betalt. Jag har ingen fast månadslön, utan min inkomst baserar sig på allt jag levererar den månaden. Detsamma gäller bloggen. I höst har jag bloggat i elva år och trots att det lätt är det roligaste jag gör jobbmässigt är det en inkomstkälla. Jag är jättenoga med samarbeten jag gör, jag vill att de ska passa och vara till någon nytta för läsarna samtidigt som de gärna får vara en inkomstkälla för mig. Får jag betalt har jag mer tid över för bloggen. Det är klart att jag gärna hjälper kompisar eller välgörenhetskampanjer som vill få ut budskap på bloggen, men precis som få fastanställda har lust att jobba utan lön ett par dagar i månaden har jag lust att skriva utan något arvode alls. Förr blev jag mest uppgiven när jag fick erbjudanden att skriva tusentals tecken för "synlighet" men nu för tiden blir jag faktiskt mest arg och lite kränkt.

Det är fredag och betyder nytt avsnitt av Mellan raderna med Jihde och Öhman. 

I veckans avsnitt har Jihde lyssnat på "Maestra" och som kallas den nya "Femtio nyanser av grått". Det gör henne både sömnlös och irriterad och kanske lite pirrig (eller nej, det föreslår Öhman bara). Öhman har en ny favoritförfattare och frossar nu i Curtis Sittenfelds "Prep". Det leder till en diskussion om hur folk aldrig riktigt lämnar sina tonår bakom sig. Det blir också lite högläsningstips.

I samarbete md Schildts & Söderströms förlag.

Jag tycker att det är så spännande att höra om vad folk jobbar med, alltså vad de på riktigt GÖR på sina arbetsplatser. Om de trivs, till och med älskar det eller om de ser jobbet som en nödvändigt ont för att kunna betala räkningar, konsumera och resa. Själv har jag både trivts och vantrivts på arbetsplatser. Trivdes nog bäst på Riksdagen och på Papper och inte lika bra på Finnfacts och Robert's Coffee. Jag har alltid sagt upp mig ganska fort när jag känt en allt svårare söndagsångest (har haft mycket lättare att säga upp mig än göra slut med pojkvänner jag inte älskat). Nu för tiden jobbar jag ju som frilansande skribent och konsult och älskar det. Noll söndagsångest, ibland ekonomisk ångest, men det är främst för att jag valt att bo på en så dyr plats. Men tillbaka till er: Vad jobbar ni med? Trivs ni? Om ej, vad är drömjobbet? Jag avslutar med den här lilla sarkastiska texten av Roland Paulssen. Bilden är givetvis tagen av Karin Lindroos och en av mina sista ledarbilder på Papper.

I går gick Maggan och jag tillsammans för att plocka upp Vidar från skolan. Varje dag, förutom onsdag då det är late start kl. 10.00, börjar han 8.30 och slutar 14.50. Runt klockan tre på eftermiddagen kryllar det av föräldrar och barn i skolan. Alla är så där kaliforniskt trevliga, hejar och småpratar. Alltså motsatsen till när man möter en granne i trappan i Finland. När jag var gravid Vidar i Finland var det väldigt få som spontant lade sina händer på min mage, men när jag banar mig genom folkmassan på Roosevelt är det som att armbåga sig igenom ett avsnitt av The Walking Dead. Folk upptäcker min mage och sträcker som i trans fram sina armar. Jag har blivit ganska bra på att ducka och parera och har utvecklat ett system där jag låtsas tro att folk med framsträckta händer egentligen bara vill göra en låg high five med mig. Men det var inte alls det jag skulle skriva om utan om hur moderskapsvården funkar i ett land utan statsfinansierad hälsovård? Jo, genom försäkringar. Varje månad betalar man en nätt liten summa till försäkringsbolaget som sedan lovar att ta hand om en om man blir sjuk eller på smällen. Annars är det väl som i Norden, man besöker barnmorskor ungefär en gång i månaden och sen oftare ju närmare beräknat datum man kommer. Jag har två olika barnmorskor och den ena gör också hembesök ifall man inte orkar masa sig till mottagningen. Sen går man på på ultraljud (ofta två, men fler om man eller någon inom vården tycker att det behövs) och har en läkare som kommenterar bilderna. På individnivå största skillnaden, och nu är jag ingen expert, är kanske att jag känner mig mer som en individ med individuella behov och förutsättningar här än jämfört med Finland där det finns en gemensam plan för alla. Typ. Ja just det, sen har jag för mig att amerikanska läkare är lite mer trigger happy med skalpellen och ungefär en tredjedel av alla barn föds genom kejsarsnitt.