I natt kunde jag inte sova och passade på att lyssna till ungefär alla podcaster som gjorts under de senaste sex månaderna. Måste säga att Sveriges Radios sommarpratare som vanligtvis håller skyhög nivå inte imponerade alls på mig i igår. Däremot har Invisibilia kommit med en ny säsong, mina kompisar Malin och Lisa startat en podcast om etiskt och hållbart resande Mañana Travel och så var det senaste avsnittet av Radio Lab alldeles lysande. Det handlade om vem man ska välja att rädda i en situation då man inte kan rädda alla. Hur gjorde läkarna och sjukskötarna på ett sjukhus under Hurricane Katrina? Hjälparbetarna efter jordbävningen i Haiti? Mycket etik och filosofi, på det icke-tråkiga sättet.

I dag fick flera av mina journalistkolleger på Hufvudstadsbladet sparken. Själv sade jag upp mig för snart två år sedan och har inte ångrat det en sekund, men jag är också bekant med ångesten som ligger över hela redaktionen både före och efter att folk får gå. Förnedringen och besvikelsen och survivor's guilt allt i en vidrig soppa. Det handlar inte bara om individer som förlorar sin inkomst, utan också om demokrati. Utan journalister som granskar den politiska och ekonomiska makten blir ett samhälle lite mindre demokratiskt. Lite mindre transparent. Och ja, det går att plocka upp gratistidningar och läsa texter på internet, men man behöver inte vara ett geni för att fatta att gratis bara betyder att annonsörer betalat för kakan (tror ni att H&M kommer att vara stora annonsörer i The Guardian?) och att man genom att surfa genom internet väljer att läsa det man redan är intresserad av och skapar därmed en echo chamber. Med risk för att slå in vidöppna dörrar är jag fruktansvärt trött på att folk tror att åsikter är samma sak som fakta. Om tillräckligt många eller tillräckligt övertygande personer tycker något förvandlas det plötsligt till ett faktum. Så trött på att folk genom att killgissa och resonera sig fram kan dra en slutsats. Vill ruska om folk och skrika att det ska läsa på och vara källkritiska. Att det inte finns någon journalistkonspiration. Journalister på seriösa nyhetsmedier är alltid obundna proffs. Och jag fattar att det är dyrt att prenumerera på en tidning. Det är problematiskt att Finland delar ut minst pressstöd i hela Norden och att tidningsmomsen är skyhög här. Men kolla då åtminstone på public service ibland.

Vill tipsa om mitt förlag Schildts & Söderströms sprillans nya webbsajt som inte bara är svinsnygg, utan också bjussar på 30 procents rabatt på alla böcker som kommit ut år 2015-2016 (ähum, inklusive Livet & Patriarkatet, som för övrigt ligger på topp 10-listan av mest sålda faktaböcker på Akademen). Nu får det snart vara nog med skryt, men på sajten finns också en lista på snälla saker folk sagt, recenserat och bloggat om L&P. Så om ni bloggat (snällt) om den finns det en chans att ni är citerade.

Efter att Maggan lämnat av Vidar på skolan åkte vi ut till Malibu Farm Café för att jobba en stund. Det är magiskt så mycket man får gjort utan en internetkoppling. Jag planerade att fylla i en stipendieansökan, svara på en cool intervju, läsa en svinbra bok och skriva en text om skogsbränderna i Kalifornien. När vi parkerat och jag steg ur bilen tappade jag min telefon i marken och har nu en krossad skärm, beställde en yoghurt med granola och fick ett fläskigt hårstrå som bonus (personalen ryckte bara på axlarna) och plötsligt kändes hela stället turistigt och otrevligt. Vältrade mig en stund i min misär (se bilder) tills jag fick ett så sorgligt meddelande av en god vän att mina egna pyttesmå problem krympte och försvann av ren skam. Hur ska man vara en så god vän som möjligt till någon som sörjer?

Min Suomen blogimedia-kollega och USC alumnikollega Helena Liikanen-Renger har precis kommit ut med en bok. Helena gjorde masterprogrammet på USC året före mig och när det blev min tur flyttade vi in i hennes lägenhet i Santa Monica och köpte alla möbler i den. Helena flyttade med din franska man och barn till Sydfrankrike och där jobbar hon nu som journalist och bloggare. Vi mailade med varandra i ungefär två år innan vi fick chansen att träffas. Nu har Helena skrivit en bok (på finska) om hur det är att som höggravid finländare flytta från L.A. till franska Rivieran och konfronteras med kulturskillnader som att gravida franska kvinnor äter camembertost, att barnen leker i festklänningar i parken och hur det är att gå till en fransk läkare. "Mama finlandaise", heter den.  Och så skriver om extremt fint på sin blogg om hur det är att inspireras av andra kvinnor. Hon skriver också att folk påpekar eller frågar henne hur hon hinner med allt och Helena brukar svara att hon inte har mer tid över än någon annan, men att hon är bra på att avsluta sina projekt. Och jag tror faktiskt att det är där hemligheten ligger, att verkligen klara av att, eller snarare VÅGA, avsluta det man börjat på. Jag gör som Helena och frågar: Vem inspireras ni av?

Jihde och Öhman har denna vecka läst Laudatur av Peter Sandström och Den lilla svarta - historien om Coco Chanel - av Sanna Tahvanainen. Öhman frågar sig om fiktionaliserade biografier är ett vinnarkoncept, och Jihde försvarar (som vanligt) sin älskade engelska författartant. Duon går till botten med Reine Brynolfssons engelska uttal och den hårresande konspirationen Stephen King uppenbart deltar i. Men hur har det gått med programledarnas egna böcker då?

Mellan den 9-30 december kommer vårt hem i Santa Monica att stå tomt. Kanske någon av er har lust att hyra den under tiden vi är borta? Eller en vecka eller två av den tiden? Lägenheten är ungefär 70 kvadratmeter stor med ett sovrum, en stor sovalkov (Viddes rum), bäddsoffa i vardagsrummet, stor balkong med grill och ligger ungefär ett kvarter från stranden och Stilla havet. Det finns också en pool i huset och tvättstuga. Maila mig på jeanette.ohman KANELBULLE gmail.com ifall ni känner ett intresse för solen i december. Jag mailar såklart bilder och info om hyran.

Maggie och jag passade också på att spela in ett nytt avsnitt av Magnus och Peppes podcast. Vi pratar om trenden att lista sina sju första arbetsplatser och individens möjlighet till framgång. Det blir också Burkinis som förbjuds i Frankrike och den eviga kampen om att kontrollera kvinnor kroppar. Sedan skryts det en del om att Magnus ska vara med i Nyhetsmorgon och att Peppes bok trycks upp i ny upplaga. Det, och så Stilla havet. Referenser finns till viss del på Flipboard.com - magnus och peppes podcast

Häromdagen träffade vi ett par bekanta, det var supertrevligt om man bortser från att de var tvungna att förklara hur JOBBIGT det är med två barn. Detta gjorde de medan deras fem- och treåring använde gardinerna som lianer samtidigt som de kastade köttbullar på varandra och övade in nåt slags operett. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga när folk berättar för mig hur hemsk min framtid är. Samma sak var det när jag var gravid med Vidar och halvfrämlingar gled fram för att förklara att jag inte skulle sova en hel natt på de närmaste tolv åren. Jag fattar ju att de här människorna bara hänvisar till sina egna erfarenheter, men vad för sorts svar förväntar de sig: "Åh, tack för varningen! Då avbokar jag den här graviditeten!" "Gud vad skönt att du sa så, då kan jag vara mer specifik i vad jag ska oroa mig över när jag inte kan sova på natten." "Då har jag missförstått allt. Jag som trodde att ett barn till skulle ge oss MER fritid." Alltså sarkasm är ju oftast bara elakt (ibland också lite roligt, beroende på hurdant sinne för humor man har), men det är inte heller snällt att projicera sina egna dåliga erfarenheter på andra människor. Testa att säga: "Jäklar så mycket kärlek man kan känna för två barn!" eller motsvarande. Magnus brukar säga att man ska ta ut all glädje man kan i förtid, i bästa fall är det dubbel glädje och slutar det dåligt har man i alla fall fått vara glad och förväntansfull en stund. Det är inte ofta, man ibland kan han ha rätt.

Den 10-11 september ordnas Open Doors i Sundbyberg. Målgruppen är unga kvinnor och det bjuds bland annat på workshops om personlig utveckling, ledarskap och entreprenörskap. På programmet står bland Birgitta Ohlsson från Liberalerna som talar om duktiga flickor, Tove Dahlgren från AllBright som delar med sig av tips och råd kring hur en kan driva förändring och Negin Azimi från TEDxYouth Stockholm som uppmuntrar andra till att våga bryta mot samhällets normer och följa sina drömmar, oavsett förutsättningar och ålder. När jag var gravid med Vidde åkte Karin (gudars var jag saknar att resa med henne), Maggie och jag till Miami och på grund av sol och pigmentsförändringar man lätt får på av hormoner när man väntar barn uppenbarade sig ett mörkt, brett band på min överläpp. De tre sista månaderna gick jag således omkring och såg ut som Stalin. Ville inte göra samma misstag en gång till och investerade i detta SUPERBA lilla solskyddssticket från Vichy. Varje höst brukar Amazon visa några potentiella piloter på tv-serier som tittarna får rösta på. De populäraste får fortsatt förtroende och görs en hel säsong av. Igår kollade jag på piloten av serien I Love Dick och den var mer än lovande. Mycket glad nu, har också beställt boken. Ni är som vanligt MER ÄN VÄLKOMNA att dela med er av era bästa tips. ALLA kategorier. Ursäkta versalerna.