Protected: hur funkar mödravården i l.a.?

I går gick Maggan och jag tillsammans för att plocka upp Vidar från skolan. Varje dag, förutom onsdag då det är late start kl. 10.00, börjar han 8.30 och slutar 14.50. Runt klockan tre på eftermiddagen kryllar det av föräldrar och barn i skolan. Alla är så där kaliforniskt trevliga, hejar och småpratar. Alltså motsatsen till när man möter en granne i trappan i Finland. När jag var gravid Vidar i Finland var det väldigt få som spontant lade sina händer på min mage, men när jag banar mig genom folkmassan på Roosevelt är det som att armbåga sig igenom ett avsnitt av The Walking Dead. Folk upptäcker min mage och sträcker som i trans fram sina armar. Jag har blivit ganska bra på att ducka och parera och har utvecklat ett system där jag låtsas tro att folk med framsträckta händer egentligen bara vill göra en låg high five med mig. Men det var inte alls det jag skulle skriva om utan om hur moderskapsvården funkar i ett land utan statsfinansierad hälsovård? Jo, genom försäkringar. Varje månad betalar man en nätt liten summa till försäkringsbolaget som sedan lovar att ta hand om en om man blir sjuk eller på smällen. Annars är det väl som i Norden, man besöker barnmorskor ungefär en gång i månaden och sen oftare ju närmare beräknat datum man kommer. Jag har två olika barnmorskor och den ena gör också hembesök ifall man inte orkar masa sig till mottagningen. Sen går man på på ultraljud (ofta två, men fler om man eller någon inom vården tycker att det behövs) och har en läkare som kommenterar bilderna. På individnivå största skillnaden, och nu är jag ingen expert, är kanske att jag känner mig mer som en individ med individuella behov och förutsättningar här än jämfört med Finland där det finns en gemensam plan för alla. Typ. Ja just det, sen har jag för mig att amerikanska läkare är lite mer trigger happy med skalpellen och ungefär en tredjedel av alla barn föds genom kejsarsnitt.