Jag bloggar ju också på Hufvudstadsbladet och trots att jag brukar tycka att jag är en ganska lugn och avslappnad person får jag verkligen i nerven av att läsa vad folk kommenterar där. Jag har under åren utvecklat en nolltolerans mot idiotier. Eller ibland låter jag nån rasist/sexist slinka igenom kommentarskontrollen bara för att visa andra läsare vilka rasister/sexister det rör sig där ute, men oftast vill jag inte ge dem tillfredställelsen att få se sina egna ord publicerade. Kalla det censur eller åsiktsförtryck, men jag säger: Börja en egen blogg om ni vill sprida er skit. Bajsa inte ner min. Det som irriterar mig ytterligare är att folk är så förbannat fega att de inte vågar stå med eget namn bakom sina åsikter. Jag fattar ju att feghet och rasism/sexism går hand i hand, men om man är så övertygad om att man har rätt i sin inskränkthet borde man väl ändå kunna stå för det? Eller? Och don't get me started on mansplainandet. Skrev lite om det och var sedan tvungen att med en virtuell machete ta mig igenom kommentarerna som FÖRKLARADE hur fel jag hade. Ja, ja i dag var det Labor day, alltså sommarens sista dag. I morgon börjar alla klä sig höstkläder och promenera omkring på stan med pumpkin lattes. Enligt väderleksappen på min iphone ska det bli 26 grader.

Förra veckan firade vi ju min födelsedag för jag vet inte vilken gång i ordningen och jag fick bland annat ett gäng nya pressbilder i present. Bilderna tog redan i våras (då jag inte var höggravid), fotografen Anna Maria hade sparat dem och passade nu på att ge dem till mig. Mycket uppskattat! Bilderna kom precis lägligt eftersom den andra upplagan av min bok Livet & Patriarkatet anlände bara några dagar senare. Boken finns nu att köpa i bland annat Schildts & Söderströms webbshop och med det hemliga lösenordet: "feminist" får man dessutom 30 procent rabatt på bokjäveln.

Just det, ytterligare en sak som ger mig så mycket ångest att min spontana reaktion är att blunda för det är Finlands människovidriga behandling av invandrare. Men istället för att blunda kan man göra följande.

1. Bjuda in alla du känner att gilla Facebookgruppen We see you.
2. Dela namninsamlingen mot Migris klassificering av säkra länder, som inte ens Migris chef kunde förklara igår www.adressit.com/migri
3. Delta i We see you-kampanjen genom att ta en bild med texten "weseeyou med en grupp du tillhör - eller ensam
4. Skriv ett fysiskt brev till statsminister Juha Sipilä.
5. Informera asylsökande om möjligheten till kyrkoasyl.

Glömde ju påminna er om att det senaste avsnittet av Mellan raderna ligger ute. Jag har läst "Binas historia" och vill tala om Filtereffekten då ett till synes ganska ointressant ämnet plötsligt förvandlas till ett superspännande ämne. Jag vill också snacka om "Modeslavar" och hur vi verkligen måste sluta slentriankonsumera billiga kläder. Karin funderar på skillnaden på vuxen- och ungdomskultur och varför det är så viktigt att skilja åt dem. Och så blir det Berts dagbok och snack om Burma versus Myanmar. I samarbete med Schildts & Söderströms förlag. Prenumerera på iTunes vettja! Och skicka in frågor ni spelat in!

Ibland kan jag inte sova på natten och roar då (eller snarare motsatsen) mig själv med att ligga vaken och ha ångest. Tänkte att jag för ert nöje kunde lista grejer, i icke-prioriterad ordning, jag har ångest över:

1. Kalvar som föds upp och enbart lever i ett par månader för att landa på någons tallrik.
2. Att vi snart ska ha ett spädbarn i den här familjen. Jag gillar ju inte ens spädbarn och vet ännu mindre hur man ska ta hand om dem.
3. Att jag inte kan somna om och kommer att vara trött och sur resten av dagen.
4. Donald Trump som president.
5. Att livet går så sjukt fort och det finns så mycket roligt jag vill hinna med.
6. Hur vi förstör jorden.
7. Män som hatar kvinnor.
8. Att jag ska lämna in en artikel med massor av faktafel och alla kommer att hata mig.
9. Att det ska hända Vidar och/eller Magnus nåt.
10. Att vara tvungen att flytta tillbaka till Finland.

Vi hade inga planer för helgen och när Cissan undrade om vi hade lust att hänga med på en mini vacay (ursäkta vidrigt ord) till Laguna Beach tvekade vi inte. Trafiken var givetvis hemskt eftersom det är Labor Day-helg och alla ville ut från stan. Men vi tog det launa och anlände kring klockan sex. Cissan, Bonnie, Rio och Remy kom en halvtimme före oss och efter att ha checkat in möttes vi upp på stranden. Fult var det inte där. Det var proppfullt på alla restauranger i stan och efter en tröstlös promenad återvände vi till hotellet, beställde roomservice och satte oss vid poolen. Det visade sig vara ett genialt koncept. Ungarna hoppade upp och ner i vattnet och passade på att utfodra sig själva mellan varven, medan de vuxna kunde sitta, dricka öl och prata i lugn och ro. Efter det var så lyckat möttes vi upp på samma ställe morgonen därpå. Sedan hängde vi vid poolen praktiskt taget hela dagen tills det var dags att äta en sen sen lunch, ta en promenad på stranden och för Maggan, Vidde och mig att susa tillbaka till L.A. Trafiken löpte, men herregud så folk hade krockat längs med vägen. Trots att vi bara varit borta i drygt ett dygn kändes det som flera dagar. Kalifornien får plus för alla möjligheter till minisemester. Här mansplainar Maggan nåt för Cissan.

Igår firades min födelsedag (igen) i sällskap med med några av mina allra bästa LA-vänner. Magnus hade styrt upp en liten middag på Locanda Portofino på vår gata här i Santa Monica. Han hade också ordnat ett så kallat singagram. När jag minst anade det kom gled det fram en kvinna med två ballonger i handen. Hon sjöng en Happy Birthday-sång med information om mig. Den var både fin och väldigt konstigt. Kändes som om den skrivits av någon med annat språk än engelska som modersmål. Fattade bara en del av sången, men skrattade väldigt mycket och var lycklig. Sen gled David Duchovny in och satte sig i bordet bredvid vårt. När de de andra beslöt sig för att sjunga "Ja må hon leva" svängde han sig om, gav mig (eller kanske det egentligen var mina skönsjungande vänner den riktade sig mot) en applåd och ett Happy birthday. Det får ni hålla med om att var lite gulligt ändå. Det är för övrigt min fina och extremt roliga vän Cissan som tagit bilden högst uppe.

Ifall det nu finns någon som ännu inte läst Åsa Beckmans krönika om hur det är dags för kvinnor att frågestrejka kommer en länk till den här.  Den handlar i korthet om kvinnors inlärda intresse för män och mäns ointresse för kvinnor. Redan som små lär vi oss att småpojkar är lite viktigare. Senare är tjejerna välkomna hänga vid skejtrampen, fotbollsplanen och träninglokalen medan killarna åker, spelar och musicerar. Ytterst sällan ser man ett gäng killar hänga i manegen för att att kolla på tjejernas hopplektion. Ja, och senare i livet tar kvinnor så ofta det sociala ansvaret genom att hålla konversationen flytande, ställa frågor, bekräfta och skratta åt skämt. Kvinnor som talar lika mycket som män upplevs dominanta och som pratkvarnar. När män pratar 75 procent av tiden och kvinnor 25 procent tycker man att alla talar ungefär lika mycket. Så här skriver Beckman: "Genom att berätta blir ett liv tydligt. Genom att prata om det man varit med om minns man och håller liv i sina minnen. Genom att svara på intresserade frågor sätter man ord på känslor och intryck och tankar så att de inte bara finns i ens egen kropp. Man blir framfrågad. Man berättar in sig i världen." Om det inte automatiskt kommer några frågor av killen på festen, bordssällskapet eller lunchen. Ta saken i egna händer och säg: "Roligt att du frågade..." och börja berätta.

Nygifta Linn skrev för nån vecka sedan om parförhållanden, hon hänvisade till Amanda och till Karolina som framförde tesen att par som hela tiden måste skryta om hur lyckliga de är egentligen är olyckliga: "Jag har alltid varit av den åsikten att om man måste skylta om hur bra ens förhållande är, så är det antagligen ganska skit. Folk som är lyckliga online, är olyckliga IRL".  Nu vet jag inte om jag skriver så mycket om Maggans och mitt parförhållande, men vi är faktiskt skitlyckliga nästan hela tiden. Vi jobbar båda hemifrån (caféifrån) och hänger därför mest hela tiden. Vi har aldrig haft nåt slags kris (åtminstone vad jag vet om). Det är nästan bara roligt hela tiden och som att hänga med sin bästa kompis dag ut och dag in. Äckligt, men sant. Det beror kanske på att vi båda var över trettio när vi träffades och visste vad vi INTE ville ha i en relation. Att vi liksom misslyckats fram till varandra. Vad vet jag. Klart att det finns grejer som vi stör oss på i varandra. Magnus blir galen på att jag fyller diskmaskinen respektlöst och lämnar kastruller i vasken så det blir fula märken i porslinet. Och jag får i nerven på att han aldrig kan städa undan allt efter middagen, utan kategoriskt bara plockar undan 85 procent OCH dessutom sätter till 98 procent tomma förpackningar tillbaka i kylskåp och skåp. Men vi lever med det och jag FÖRSÖKER att fylla diskmaskinen efter nåt slags standard (när jag har ork till det). Ja, ja det här är ett sånt där obehagligt rosenskimmrande blogginlägg som egentligen är ganska ointressant att läsa, men om jag får komma med mina bästa relationstips:

1. bara bli ihop med folk som känns helt rätt, som respekterar dig, din tid, dina idéer och som går med på att leva jämställt OBS i praktiken, inte som fascinerande tankeexperiment.
2. Madonna hade rätt när hon på 1980-talet sjöng: "Don't go for second best, baby".
3. Stanna inte med någon bara för att det är jobbigare att göra slut.
4. Hen får gärna vara rolig (men inser att det kanske mer är personlig preferens)
5. Skaffa INTE barn, de små jävlarna förstör allt. (Skoja!) (Eller?) (Nä, skoja!)

 

I morgon klocka 0600 Los Angeles-tid och 1500 Stockholmstid kommer Jihde och jag att spela in ett avsnitt av Mellan raderna. Jag kan redan nu avslöja att jag läst "Binas historia" av Maja Lunde. Inte världens mest lockande titel kanske, men åh så bra. Och "Modeslavar" som är helt annorlunda, men också väldigt bra. Lägger upp avsnittet så fort det är färdigklippt. Mitt andra tips för i dag är att kasta lite salt på vattenmelonen. Det här är kanske common knowledge, men har verkligen revolutionerat min vattenmelonupplevelse. Det blir ÄNNU godare så.