Jag håller ju på att skriva en personlig reseguide om Los Angeles för Karavan förlag (tips ifall ni är på väg ut på resa, de har en massa svinbra just personliga stadsguider). Medan Vidar är i skolan åker Magnus och jag således runt stan och fotar, äter och testar oss igenom olika ställen. Ibland fnissar vi åt hur sjukt vuxenlivet är, medan sexåringen kämpar i skolan mellan 8.30-14.50 susar vi runt L.A., sjunger med i gammal hiphop och äter lunch på roliga ställen. OKEJ, det är inte så ALLA dagar, men det HAR hänt. I dag tog vi Lincoln Blvd till Superba som ligger i Venice på gränsen till Marina del Rey. Väldigt mysigt, väldigt trendigt och väldigt, väldigt god mat. Den här gången blev det avokadomackor, burrata och croque madame. Jag drack lemonad och Maggie ett glad vittvin. Jaja, ett simpelt litet LA-tips för er som är på väg åt det här hållet. Just nu är för övrigt vädret perfekt. Kring 23 grader och klart med tydliga palmer.

Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att det dykt upp en liten ruta nere till höger (eller det beror säkert på var ni läser den här bloggen) som vill att ni deltar i en läsarundersökning och lockar med att ni kan vinna ett 100-euros presentkort till Iittala. Ni som kan finska, ni kan väl vara schyssta och göra det för mig och Suomen blogimedia? Tack på förhand!

I veckans avsnitt har jag förkovrat sig i döden och läst "Station Eleven", en postapokalyptisk historia om ett kringresande teatersällskap tjugo år efter att eon influensa tagit livat av 99 procent av jordens befolkning. Föreställer mig att min bästis Karin Lindross skulle gilla denna. Jihde har vänt sin kappa och gillar nu Karolina Ramqvist och speciellt boken "Det är natten". Hon förbereder sig också inför bokmässan i Göteborg genom att lära sig uttala författaren Sanna Tahvanainens namn. Öhman har blivit med ljudboksapp och vill prata om Alex och Sigges diagnos samt om hängpungar. I samarbete med Schildts & Söderströms förlag. Var en generös bloggläsare och tipsa en vän om denna läspodd!

På den här bloggen blandar vi högt och lågt, ideologi och materialism. Tycker att bloggen ska vara som livet där både djupa tankar och ytliga lustar ska få plats. Därför kommer här några grejer som jag verkligen gillar. Till exempel denna spegel från Target. (bildkälla: Target) Och denna ring från Snach Jewelrwy som man inte kan annat än älska. Har en motsvarande med den briljanta texten "Guacamole", men känner nu att jag kanske också behöver en med uppmaningen om att störta patriarkatet. Ifall man glömmer bort exakt vad det är man ska störta är det bara att kolla ner på fingret och... JUST DET! Och denna kokbok för folk som vill äta mer vegetariskt, men inte riktigt vet hur man ska börja. Min vän Cecilia har tillsammans med Kristin Johansson skrivit Nyfiken Grön.  (Bildkälla: Kristins Biz).

Nu sitter jag här, vit som snö i min medelklassoffa, och skriver om rasism igen. Men jag fick det här mailet: "Hej! Skulle gärna se ett inlägg i din blogg/ställningstagande artikel om problematiken som Malin Slotte lyfte fram i sin kolumn. Nämligen det att Yle idag sänder en rasistisk film (Träskalle och Stumpen som negrer) innehållande Black-face och neger ordet och samtidigt inte ser behovet av att sätta in detta i ett historiskt kontext eller belysa felen i filmen. För mig är denna problematik ytterst viktig eftersom jag och mina mörkhyade barn möter rasism och ordet neger i dagens Finland. Det känns oansvarigt av Yle att sända Filmen utan att förklara sig och bära sitt ansvar. Ser Yle som delansvarig för det öppet rasistiska klimat vi idag har i Finland." Förra julen var jag hemma i Finland och chockerades över att ett finskt "humorprogram" på MTV3 sände ett avsnitt med huvudpersonen i blackface. I går skrev Malin Slotte på Hufvudstadabladet om att Yle (alltså public service) kommer att visa ett program från 1960-talet med namnet "Träskalle och Stumpen som n***er". Jag vill inte ens skriva ut ordet för jag tror att det normaliseras och avdramatiseras för varje gång man läser det/säger det högt. Slotte ifrågasätter Yles val och får följande svar: "Pentti Väliahdet, programchef på Yle TV1, säger att filmen är en del av en finsk filmkultur som Yle ser som sitt uppdrag att visa. Han motiverar att filmen sänds med att den måste förstås utifrån den tid och den kultur den tillkom i, och att dess avsikt ursprungligen inte har varit rasistisk. – Då filmen gjordes hade ordet neger ingen rasistisk klang. Det har blivit rasistiskt först senare. På den tiden gavs filmen bara det här namnet, och vi har inte ingripit i upphovsrätten genom att ändra på det, säger han." Att visa en film med den här titeln och förklara sig med att den måste "förstås från den tid den tillkom i" är inget försvar. Att folk "menade väl" gör inte att man tvättas ren från rasism. Argumentet att det inte fanns några rasifierade på den tiden i Finland, alltså därmed inte kunde finnas rasism, håller inte heller. Bara genom att slå upp n-ordet i gamla uppslagsverk och skolböcker ser man att det visst fanns fördomar om hur icke-vita är också i 1960-talets Finland. Eller för en närmare referens, ta en titt på hur vi behandlade/behandlar romer och samer i vårt land. Det är för att vi är bättre utbildade i dag, för att vi sett de historiska kopplingarna som vi förstår bättre än att inte använda n-ordet i dag. Att en det finns vita människor som inte tycker att n-ordet är rasistiskt vare sig det är 1960 eller i dag är helt irrelevant. En priviligerad persons åsikt om vad som är nedsättande eller inte har ingenting med verkligheten att göra. Den som aldrig själv har upplevt rasism eller annat förtryck kan ha svårt att fatta att det existerar sånt, men då måste hen lyssna på dem som utsätts för förtrycket. Det är alltid den förtryckta som har tolkningsföreträde. Att just den här filmen är "en del av vår kulturhistoria" och därför ska visas 2016 låter också superkonstigt i mina öron. Ordna då istället en diskussion om rasism och bjud in rasifierade. Prata om hur lite man tydligen visste om rasism på den tiden då den här filmen producerades. Jag tycker att mailet jag fick sätter huvudet på spiken: Att bara visa filmen utan kontext gör att den kan tolkas hur man själv vill. Att Väliahdet i en intervju gör en efterkonstruktion på hur man ska tolka filmen är bara patetiskt. Jag tycker att Maria Turtschaninoff hade en bra poäng i en Facebook-diskussion skrev att om att det finns rasifierade barn som kommer hem från skolan och ser den här filmen där folk med liknande hudfärg som deras görs narr av. Vidrigt, säger jag. Genom att visa den här filmen normaliserar Yle rasism i ett Finland som redan nu lider av främlingsfientlighet och ren rasism. Ber om ursäkt om detta var råddigt. Har brådis och är arg.

Vi måste fortsätta diskussionen om skönhet och kroppsvård. Att raka sig, vad säger ni om det? Gör ni det? Åt lunch med en kompis för några veckor sedan, hon berättade om hur en tolvåring på dotterns klass hade vaxat hela kroppen, på inrådan av sin mor, innan barnet åkte på sommarläger. När Gillette introducerade rakhyveln för kvinnor år 1915 introducerade de samtidigt ett "problem" kvinnorna inte ens visste att de hade: Kroppsbehåring. Bustle gjorde en snabb genomgång av hårborttagning under de senaste hundra åren. Själv tycker jag att det är svinsnyggt med hår under armarna, men i ärlighetens namn rakar jag ändå oftast bort mitt. Jag kunde säga att jag gör det av "hygieniska skäl" eller nåt annat, men i praktiken är det bara av gammal vana. Benen rakar jag oregelbundet, men det gör jag mest för att jag tycker att det är så lent och skönt med nyrakade ben i rena lakan. Däremot tycker jag att det är lite creepy med att raka bort hela sin bush, men det kan såklart vara en generationsfråga eller att jag inte har koll eller att jag kollat för lite på porrfilm. Jag är ju inte dummare än att jag fattar att jag är lurad av marknaden och antagligen patriarkatet. Att jag spenderar pengar på rakhyvlar (fast jag använder samma i flera år så THE JOKE IS ON YOU, GILLETTE!). Men jag gör det oftast ändå. Fånge i marknadskrafter och patriarkat. Men ni då?

I veckans podcast berättar Magnus om en exklusiv middag han gått på och hur lycklig han är över att inte vara den fullaste på festen. Jag berättar om mina averisioner mot en förälder. Vi pratar om Jörn Donner och KG Bergh som diskuterar tidningsjournalistikens framtid i tv, det blir kvinnohar och Hillarys värmeslag och antagligen mer.

Kan vi tala lite om smink? Jag är så ambivalent. Jag sminkar mig nästan alltid innan jag ska gå ut. Ögonbrynen och -fransarna får sig en omgång och eventuellt lite rouge. Ja, och så fick jag ett otroligt snyggt mörkrött läppstift i födelsedagspresent av min vän Anna. Använder det dagligen. Men jag tycker oftast att det är svintråkigt att sminka mig och jag är inte ens speciellt bra på det. Å ena sidan tänker jag att det är en patriarkal fälla att hela tiden anstränga sig för att vara snygg och behagfull, å andra sidan så VILL jag att det ska vara roligt med smink. Lite som med matlagning, att man kan experimentera och komma med nya mer eller mindre lyckade lösningar. Leka med sitt utseende. Att patriarkatet ska skita i om och hur jag sminkar mig. Att det på nåt sätt också är ett patriarkalt trick att få mig att förakta smink. Jag vill ha samma attityd som Annahita på bloggen "Wihnar – smink som killar hatar" har. Och så tycker jag att jag är snyggare med än utan smink, men det är väl en mest vanesak. Hur ställer ni er till smink? Varje dag? Bara till fest? Helt avslappnat osminkad ut på stan? Rolig grej? Patriarkalt förryck? Hata? Älska?

I lördags åkte vi till Manhattan beach för att äta lunch. Magnus vet hur mycket jag älskar små utflykter och avskyr att alltid vara den som planerar dem och hade därför styrt upp äventyret. Vi orkade inte tjata på Vidar att byta kläder så han fick resa i en grå t-shirt och ett par rosa och gröna mjukisbyxor från Mainio Clothing. Medan vi väntade på maten spelade Vid på ipadden som råkar ha ett rosaglittrigt fodral (från Kate Spade, köpte det i Las Vegas). Servitrisen ville såklart tala om att jag var gravid och när jag svarade på hennes fråga om barnets kön (ingen har ännu INTE frågat det) sa hon att hon själv har en av varje. En pojke och en flicka. Och frågade om vi var besvikna över att snart ha två flickor. Först fattade jag inte vad hon menade och sa bara att vi såklart är jätteglada över en flicka. Sen insåg jag att hon på grund av Viddes mjukisbyxor och rosa ipad-fodral antagligen trodde att han var en hon. Jag kände en blandning av stolthet över att inte klädkoda mitt barn för tydligt och fnissighet över att det för många i verkligen är HELT OTÄNKBART att en liten kille kan rosa.

Länge sen jag tipsade om länkar. Utgår ju från att ni kan hitta dem själva på den alldeles utmärkta Flipboard-sidan Magnus och Peppes podcast. Här kommer ändå några: Minns ni att vi talade om par som uttrycker sin kärlek på internet? Det var nån som hade en teori om att ifall man måste poängtera sin kärlek så mycket inför andra så är den kanske inte så stark. Jag snubblade över en artikel som bevisade motsatsen OCH att folk som är intorverta är mer benäga att publicera en massa grejer om sig själva än extroverta. Och så vill jag också tipsa om träningsbloggen Upp och hoppa. Längtar själv ihjäl mig efter att få träna igen. Alla vet ju att Vice är ungefär den coolaste platsen en journalist kan jobba på, men tydligen behandlar de frilansare som kackerlackor. Imorgon när vi spelar in podden ska jag tala mer om det. Samtidigt visar mediamogulen och Vice-chefen upp sitt nyköpta 23 miljonershus i Santa Monica. New York Times skriver om hur det är att vara muslim och kvinna i dagens Europa. Spoiler: det är mer komplicerat än burkini. The Atlantic om hur amerikaner är livrädda för en kvinnlig president. Och när vi ändå snackar presidentkandidater om hur ingen någonsin ber Donald Trump att le för kameran. We were the only plane in the sky.