Hörni, det är så SJUKT roligt att ni kommenterar här. För inte så länge sen var det mycket snack om att bloggen eller åtminstone bloggkommentarerna är döda då folk bara trycker på like-knappar på FB, hjärta på Twitter och klistrar in emojies på Instagram. Men här rinner det fortfarande in kommentarer och det är ju halva, eller mer, nöjet med att blogga. TACK! För er som har Insta Stories vill jag tipsa er om Magnus och mina stundvis pinsamma, men också ibland roliga sing alongs. Joina gärna.    

Så här långt in  graviditeten besöker vi barnmorskan en gång i veckan. I dag konstaterade hon att allt är bra med mig och babyn och passade på att fråga hur vi känner för att föda hemma eller i bilen. Det är ju inte precis plan A, men Los Angeles-trafiken är ganska utmanande vissa tider på dygnet. Så man vet aldrig. Min släkt (syrran) är ju känd för att inte hinna fram till sjukhuset. Glatt fortsatte barnmorskan att förklara att vi inte behöver oroa oss för att klippa av navelsträngen, men att det är en bra sak om jag föder ut moderkakan efteråt. För första gången fick jag en lätt panik, det är så verkligt nu att det ska komma ut en ny person UR MIG. I EN NISSAN! Kanske.

"Har läst din blogg regelbundet i flera år, men aldrig kommenterat förr (!) Ville bara säga att du är sjukt häftig och att det du skriver är vettigt och viktigt! Fortsätt gärna med det :). Du är också en stor feministisk inspiratör för mig (kan man säga så?). Summa summarum: tack för att du skriver! Jag har också en fråga: jag är intresserad av att läsa mer om en tendens i samhället, att inte tro på auktoriteter, vetenskap, forskning etc. utan ”välja sin egen sanning”, typ. väljer att tro att forskningsresultaten är fel eftersom min subjektiva åsikt är en annan. Jag har för mig att ni pratade om det i er poddcast (Magnus och Peppes poddcast)? Kan inte riktigt förklara bättre eftersom jag inte vet om fenomenet har något namn/term… Hänvisa gärna till flipboard/tidigare blogginlägg eller så. Skulle vara jättetacksam för alla tips och idéer!" Hej och tusen tack för de fina orden!  Jag tror att ett stort problem är missförståndet kring att ifrågasätta. Alla som pluggat lite längre än grundskolan vet hur viktigt det är att ifrågasätta "fakta", men det är inte samma sak som att ta sina egna subjektiva upplevelser ("Jag har aldrig upplevt rasism, alltså existerar rasism inte") och omvandla dem till fakta. Jag tror också att vem som helst kan leta upp texter och videon som bekräftar just hens uppfattning om hur världen ser ut. Därför är det så himla viktigt att alltid börja med att kolla källan när folk lägger upp länkar på till exempel Facebook. Går länken till New York Times kan man fortsätta läsa, leder den till Avpixlat ska man helst strunta i den. Jag tror också att det finns ett visst förakt mot journalister. Eller snarare skeptisism. Att journalister har en "agenda". Det är självklart att ingen människa är helt objektiv, alla bär vi på erfarenheter och känslor som påverkar hur vi ser världen, MEN journalister på riktiga medier (alltså motsatsen till så kallade "alternativ media") är obundna. Det betyder att de INTE har en agenda. Såvida det inte är en krönika de skriver. Här faller det på läsarens ansvar att se skillnad på ett reportage och en krönika/kolumn. Jag tycker att John Oliver i Last Week Tonight illustrerar problemet med känslor versus fakta på ett tydligt sätt i det här klippet. Ett annat exempel är Brexit. Bland annat New York Times skriver om hur engelsmännen röstade för att Storbritannien skulle gå ur EU på grund av invandring (med bl.a. argumentet att landet inte har råd med den). Brexit ledde till att pundet sjönk, precis det ekonomiska experter varnat för, och att ekonomin ser dyster ut för engelsmännen. Trots att det finns tydliga bevis på att just invandring GYNNAR ekonomin. Folk röstar med andra ord mycket hellre på basen av känsla än fakta.

  I morse var Magnus ovanligt irriterande. Han tjatade om ett paket som skulle levereras före klockan tio, om att jag måste göra mig i ordning och SMINKA mig. Det var ett evigt tjat om det där sminkande. Konstigt med tanke på att Maggan aldrig vanligtvis bryr sig speciellt mycket om mitt smink. Sen lade sig mannen i badet och sade att paketet hade anlänt. "Spring ut och hämta det, Peppe! Spring som vinden!" Ute på gatan stod Cissan! Som tog mig på gravidmassage och efteråt på lunch till Soho House i Malibu där ett gäng andra vänner väntade. MED PRESENTER! Cissan påpekade försiktigt att detta var en babyshower. En annan god vän, Frida, sa att kompisarna var osäkra på om jag överhuvudtaget ville ha en babyshower och om det i så fall var okej att tala om babyn och förlossningar. De hade omedelbart skippat alla rosa ballonger, it's a girl-skyltar, gipsreplikor av min gravidmage och blöjtårtorna (herregud). Alltså inget fel på det om man är lagd åt det hållet, men hur mycket jag än älskar L.A. och kanske USA blir det helt enkelt FÖR mycket för mitt kalla finländska sinne. Jag antar att det också finns nåt slags genusperspektiv som jag stör mig på. Ska den blivande morsan få en tårta av blöjor medan farsorna går ut och röker cigarr och dricker whiskey när barnet är fött? Istället blev det massage, prat och lunch vid havet. Så tacksam över vänner som känner mig. När jag kom hem igen tyckte Magnus att a) jag borde tatuera mig på armar och bröst b) det är dags för ett nytt sidhuvud.

Kära läsare och förhoppningsvis lyssnare, efter drygt 130 avsnitt av podden Magnus och Peppes podcast testar vi ett betalningssystem. Vi kommer fortfarande att göra podden, vare sig ni vill vara med och betala för lyssningen eller ej, men det vore såklart superkul om ni ville understöda den. Den minsta summan är 86 cent per avsnitt. Sen kan man välja hur många avsnitt man vill betala för. Jag drömmer om att detta är framtiden, där folk kan välja att betala för innehåll de uppskattar. Här är länken. Och så finns det en logga under Instagram i balken till höger. För er som inte har en aning om vad jag snackar om så gör Magnus och jag en podcast om feminism, antirasism, samhälle och mediekritik. Den utkommer varje vecka. Vi blir såklart överlyckliga om någon vill betala för det innehåll vi gör. Eller som Magnus skrev på Instagram: För bara 86 cent visar ni att alternativen för modernt poddande inte står mellan gratis och företagsspons.  

Jag tror att jag svarat på den här frågan tidigare, men eftersom bloggen går i looper kommer här ett nytt inlägg om hur man blir utgiven. Själv har jag ju haft en vansinnigt tur som blev tillfrågad av förlaget att skriva nåt. Jag tror förresten att Anna Friman som är litterär chef på Schildts & Söderströms skulle kunna ge ett bättre svar (det gjorde hon för övrigt i ett av sommarens avsnitt av Mellan raderna med Jihde och Öhman). Camilla Läckberg skrev också nyligen ett långt inlägg om hur man får sin bok publicerad ("karaktärerna är viktigare än berättelsen, skriv och skriv om samt det skadar inte att gå på skrivkurs). Mina bästa tips är att läsa och skriva jättemycket och att inte ge upp. Det är ensamt och tråkigt och motståndet till att skriva på sin text är stundvis monumentalt. Skriv om nåt du själv tycker är intressant och förakta inte den dramaturgiska kurvan. Visa hellre än förklara. Undvik klyschor. Förlagen vill helst ha nya berättelser. Låt nån du litar på testläsa, men sprid inte ut manuset för mycket.Ibland kan man inte lita på sina kompisars åsikter. Det finns en orsak till att redaktörer har en redaktörsutbildning. Ja och lycka till! Trägen vinner. En sak det inte talas om så ofta är att alla inte har råd att vara författare. Det hjälper storligen om man har en partner eller annan person som försörjer en eller om man har ett väldigt flexibelt jobb. Eller bor billigt. Få börjar sin karriär med att få stipendier eller andra priser som kan finansiera alla de där månaderna då man bara skriver och hoppas på att en dag kanske bli utgiven. Och även om man blir det är det extremt sällsynt att man likt Joakim von Anka kan bada i sina bokförsäljningspengar. Det finns ju helger och kvällar, men det är inte helt ovanligt att man är för trött i båda hjärna och kropp efter en arbetsdag för att börja en ny när man kommer hem från jobbet. Plus eventuella småbarn eller andra tidskrävande fritidsintressen. Att vara författare är ett yrke för priviligerade människor. OBS säger inte att författare inte skulle jobba skithårt, för det gör de verkligen ofta med ångesten som kompanjon, men alla har inte möjlighet att bli det.

Veckans avsnitt av Magnus och Peppes podcast ligger ute nu. Magnus har börjat maila folk som inte kan svensk grammatik, Jimmy Fallon är död för mig, Yle får bannor för att okommenterat visa blackface och använda n-ordet och så bråkar vi om konspirationsteorier. Det som är helt nytt är att vi testar crowdfunding. Podden är helt reklamfri, men om ni tycker att den är bra eller till och med värd att betala en liten slant för kan ni gå in på Magnus och Peppes podcasts FB-sida och donera allt mellan 61 cent till 10 euro. Vi blir såklart jätteglada om någon tycker att podden är värd en liten slant! EDIT: Givetvis var det inte så lätt. Att betala över FB funkar tydligen bara i USA. Eller i alla fall inte i Finland. Oh well, ska försöka göra en PayPal-lösning istället.

Så här är det varje morgon. Jag vaknar sjukt tidigt, så där som gamla människor i min ålder gör, smyger upp och äter frukost medan de andra sover. Det är exakt det jag gör nu. Dricker kaffe och läser bloggar (ni är verkligen dåliga på att uppdatera, vill se en ändring på det. Föstått?). Igår åkte vi in till Melrose Av i West Hollywood för att äta en sen brunch på AuFudge som är Jessica Biels ganska nyöppnade restaurang för barn och föräldrar. Det är INTE McDonalds lekland, om vi säger så. Högst uppe på menyn erbjuds stressade mammor (och pappor, men i USA är det tydligen bara mammor som tar hand om barn) bloody marys och champagne för att dra ner på stressen. Det första Magnus sa när vi steg in på restaurangen var: "Jag får panik". Stället var fullt av småbarn och mammor. Jag måste erkänna att jag kände samma sak, men i en fungerande relation måste den ena alltid vara lugnare än den andra så jag profylaxandades och fixade ett bord. När vi fick en överblick lugnade vi ner oss. Det var inte direkt kaotiskt, däremot fanns det fler kvinnor med Chanel-handväskor än utan. Det finns ett lekrum och tv-spel och till och med en trädkoja att leka i. Maten var god, inte orgasmiskt delikat, men så man var nöjd. Jag beställde in en lemonad, den var eventuellt aningen för söt. Jag vill att min lemonad ska vara så sur att mitt ansikte skrynklas ihop till ett litet russin efter den första klunken. Vidar beställde som vanligt in en Cola som han inte drack. Sedan boxade vi resterna och jag navigerade ut från restaurangen i mitt extremt höggravida tillstånd. Korta stunder glömmer jag bort att jag är gravid och sen ser jag bilder på mig själv och får en liten chock. Men men this too shall pass. Snart hoppas jag. This too shall pass.

Jag är inte en bättre människa än att jag vissa kvällar skulle sitta och slöscrolla igenom Instagram medan valfri tv-serie (just nu Gilmore Girls säsong 7 eller briljanta Fleabag som Amazon började visa igår) snurrar i bakgrunden. Instagram rekommenderar folk att följa och inte sällan är det människor som under hashtaggen fitmom tränar mer medan de är i vecka 40 av graviditeten än jag gjort under hela mitt liv. Och då tänker jag: 1) Good for you att vara i så gott fysiskt skick och jag avundas endorfinerna 2) herregud, finns det INGEN stund i en kvinnas liv när hon får ta det lite lugnt? Detta måste väl ändå vara ett ganska nytt fenomen? Jag fattar ju att folk har rört på sig trots graviditet också förr i tiden, men att lyfta tyngder, göra plankan och utfall med en gigantisk gravidmage. Really? Vill inte komma med någon dubbelbestraffning här, vår kultur kräver att man ska vara smal och vältränad, framgångsrik och tillsynes lycklig, men det ser så himla jobbigt ut att gymträna när ungen kan glida ur ens vagine vilken minut som helst.