Hörni, tusen tack för era berättelser och tips om förlossningsväskor! Uppskattar mycket. I dag skulle egentligen ha varit en gammaldags bakisdag, Magnus kom nämligen hem från efterfesternas efterfest nånstans i "det största och finaste hus jag någonsin sett" i Hollywood, halv sex i morse. Men eftersom vi är en barnfamilj var han tvungen att stiga upp kring elva och åka med resten av familjen på Vidars bästis födelsedagskalas. Så kan det gå. Själv har jag dragit på mig nåt slags förkylning. Går omkring och nyser så hårt att jag varje gång är tvungen att kolla om baby fortfarande ligger i mig. Det gör hon. Tyvärr. Uppskattade om det fanns mer baby på utsidan än insidan. Jag tycker också väldigt synd om mig själv. Och har dessutom landat i en kreativ svacka där allt jag skriver är skit. På en rationell nivå fattar jag ju att det är en SVACKA men känslomässigt är det svårt att inse det. Ja och så är jag förkyld, nämnde jag de? Buhuuuu.

Häromdagen sa min barnmorska att det börjar bli dags att packa en förlossningsväska. Det är ju drygt sex år sedan jag senast packade en sån och minns inte riktig vad det verkligen lönar sig att ha med. Senast kommer jag bara ihåg att vi hade min dator, en liten flaska champagne, chokladrussin och ett antal babykläder. Kan inte ni berätta om era mest lyckade/misslyckade packningar till förlossningssalen?

I dag började jag som vanligt med några vändor i poolen. Den där tveksamheten inför att glida ner i vattnet blir allt starkare för varje dag som går, men när jag väl simmar är det alltid värt det. Undrar om det är en åldergrej, Maggan är nu för tiden världens badkruka. En sån som står och huttrar på översta trappsteget och liksom skvätter vatten på kroppen för att den ska vänja sig vid temperaturen. Riktigt så djupt har jag inte sjunkit ännu. På tal om Maggan så boxades han på förmiddagen och jag passade på att jobba lite. Jag bloggade bland annat om att alla människor är lika värda, men att alla åsikter inte är det på Hufvudstadsbladet. Eller inlägget handlade egentligen om att vissa mindre priviligerade grupper, som till exempel rasifierade, måste få ha sina skyddade zoner där vita män (och kvinnor) inte dundrar in och kräver att få sin röst hörd. Svängde snabbt förbi HBL:s Facebooksida där de vita kränkta männen ylade "OMVÄND RASISM!". Funderar nu på om jag borde skriva ett helt inlägg om att det inte existerar nåt som omvänd rasism, det är bara ett uttryck rasister använder när de har slut på argument. "Så innan du kommenterar, lägger vissa egenskaper på en människa på basen av hennes hudfärg, kön, religion, sexualitet eller annan yttre faktor. Innan du forcerar in dina argument. Fundera en stund över ditt eget perspektiv och dina egna privilegier. Ta en extra tankerunda kring frågan: ”Är min åsikt relevant i det här sammanhanget? Måste min röst höras i alla sammanhang?”. Jag säger inte att den alltid skulle vara irrelevant, men det tåls ändå att funderas på." Sedan åkte vi till Venice för att prata med folk som säljer medical marjuana för ett reportage i Hufvudstadsbladet. Det kostar 40 dollar för att få en diagnos som kräver weed, men i november kommer Kalifornien sannolikt att rösta igenom att lagförslag som låter också friska människor köpa och röka så mycket de vill. För eget bruk alltså. Ska skriva ut texten imorrn.  

Det är fredag och ett nytt avsnitt av Mellan raderna ligger ute. Karin har läst Johan Hakelius "Ladies" och är misstänksam mot all sexism och smygrasism som figurerar i texten. Jag blir upprörd. Jag har läst Cilla Naumanns "Bära barnet hem" och vill tala om adoption, föräldralöshet och begreppet "biologiska mammor". Karin tipsar om "De dödas röster" som jag kategoriserar som förtjänstfull radioteater. Ja och så blir det givetvis lyssnarfråga!

I samarbete med Schildts & Söderströms.

Ett säkert tecken på ålderdomen är upphetsningen jag kände inför att åka till Home Depo och köpa växter för vår balkong/terrass. Det bästa var att Maggan kände samma entusiasm. Skulle vi köpa en fikus? Fler chilifruktväxter? Basilika? Kärsbärstomat? Eller kanske bara växter som hör hemma i det extremt torra klimatet i Kalifornien? Spänningen var OLIDLIG. Vi kom hem med bilen full av grönt och Magnus tillbringade flera timmar åt att plantera, vattna och städa upp uteplatsen. Nu sitter vi varje kväll i den lilla soffgruppen utomhus, beundrar växtligheten och kollar på tv-serier. Inte så hiphop, men väldigt mysigt. På tal om hiphop så började vi kolla på Atlanta som hade premiär i typ förrgår. Rekommenderar! Rekommenderar också Difficult People och The Night of. Om inte så många veckor sitter jag här utan gigantisk mage och med ett glas vin handen. Rekommenderar också den framtiden för mig. Kan ej rekommendera att vara höggravid. Det enda som är bra med mitt nuvarande tillstånd är att jag kan använda det som ursäkt för allt jag inte har lust att göra. OBS tacksam för livets mirakel och underverket att kunna skapa ett barn osv osv. Ja och så spelade Karin och jag in ett avsnitt av Mellan raderna där vi är starkt kritiska mot Johan Hakelius, pratar om radioföljetongen De dödas röster, om Julia Skotts "Håll käften jag räknar" och om boken jag håller i handen på bilden "Bära barnet hem" som handlar om barnlöshet, föräldralöshet, adoption och Bogotá. Ni får förresten väldigt gärna gå in och gilla vår Facebooksida. Sen köpte Maggan en skateboard åt Vidar på en yardsale och jag en skitsnygg bombarjacka på Asos. Har hittills klarat mig utan ett enda s.k. gravidplagg och jackor funkar ju hur bra som helst om man inte är så himla noga med att stänga dem. Ska be Magnus fota mig i jackan imorrn. Plötsligt: MODEBLOGG! Ja och medan jag ändå gör reklam för sociala medier så vill jag påminna er om att jag ju finns på Instagram och Snapchat där Magnus och jag ibland sysslar med att sjunga med i gammal hiphop. Vi är ungefär lika heta som snubben i introscenen till Office Space. Som för övrigt platsar på min top tio lista av filmer.

Ni som sysslar med LCHF kan sluta läsa här. Eller det behöver ni inte, men jag kommer att skriva om bröd. I somras åt jag rågbröd varje morgon och ibland också till lunch. Rostat rågbröd, ordentligt med smör och god ost samt några tomatskivor. SÅ GOTT. Sen återvände vi till L.A. Jag packade med två förpackningar bröd men sånt räcker ju inte länge. Funderade på att gå över till gröt då Maggan påminde mig om Farmer's market bara några kvarter från oss. Öppet varje lördag och onsdag. Vi tog en promenad dit och precis innan vi var på väg att ge upp hittade vi surdegsbrödet. Det är visserligen inte rågbröd, men det är hederligt hembakat surdegsbröd, dessutom kryddat med rosmarin. Ja, ja it's the little things som god frukost som gör livet bättre.

Så här skriver Ylva: Hej! Jag undrar om du eller dina läsare har några tips på hur man skall hantera sina egna föräldrars och/eller svärföräldrars kommentarer och åsikter om hur man uppfostrar samt umgås med sina barn? Min mamma säger inte direkt åt mig vad hon tycker men hon kommenterar åt min son hela tiden om hur synd det är om honom för att t.ex. ingen har tid med honom (då är jag alltså mammaledig och spenderar typ all min tid med honom). Jag får dock mycket hjälp av mina föräldrar så jag är därför lite rädd för att jag skulle ”förstöra” vår relation på något vis om jag skulle säga till vad jag tycker. Önskar bara att man skulle få välja själv hur man vill umgås och uppfostra sina barn utan att känna att någon hela tiden dömmer en. Svår och bra fråga. Nu är det svårt att veta hur din relation med din mamma är, men jag tycker inte att hon är riktigt schyst mot varken dig eller din son. Att förklara för honom hur synd det är att hans mamma inte umgås med honom känns lite passivt aggressivt och för att vara ärlig, lite fult också, eftersom det är kanske något han minns längre fram i livet. Om hon verkligen tycker det kunde hon väl ta dig åt sidan och säga det rakt ut till dig. Jag vet att det är skitsvårt, men kanske du kunde prata med din mamma, som två vuxna människor pratar. Sätta er ner och utan att beskylla varandra för någonting kunde du förklara hur ledsen du blir när hon säger att ingen har tid med honom. Och försiktigt förklara att det inte är sanningen, kanske fråga varför hon säger så? Eller vad föreslår ni läsare?

Igår spelade Maggan och jag in ett avsnitt av podden. Vi diskuterade Amos Arv och den finlandssvenska journalistiskens framtid, om att alla inte har rätt att kommentera allt trots ytterandefrihet, om vem som är slarvig i vårt äktenskap och om Yles matjournalistik. Ja och så blir det feminism och antirasism såklart.

Och så en rolig sak! Det svenska lifestylemagasinet The Way we Play gjorde en intervju med mig. Det känns som ett väldigt kreddigt sammanhang att figurera i. Jag pratade såklart om Livet & patriarkatet, om vad jag är rädd för, när jag är som lyckligaste och den svåraste frågan av alla: Vad jag gör om fem år. HUR ska man kunna svara på en sån fråga. Eller kan ni göra det, den berömda femårsplanen liksom?  

Två saker ger mig i nerven. Vi kan börja med det populäraste, alltså folk som förfasar sig över att barns skärmtid. För ett par veckor sedan skrev till exempel DN om hur Pokemon-spelandet kan ligga bakom ökande psykisk ohälsa. Att barn som spelar mycket drabbas av koncentrationssvårigheter, sömnlöshet och ja sen var det ju den där galenskapen. DN-skribenten refererar genomgående till en bok "I-Minds" av Mari Swingle. I en svarstext veckan därpå visar det sig att Swingle själv säljer behandlingar mot internet- och mobilberoende: "...vilket gör att hon har anledning att vinkla forskningsresultat eller presentera utvalda delar som stödjer hennes affärsverksamhet. Internet- och mobilberoende existerar inte som en diagnos.... Just skärmtid är en sak som många vuxna har frågor om och forskningens svar är alltid att det inte finns stöd för att ge konkreta rekommendationer – tiden unga spenderar på nätet är inte det väsentliga när det kommer till psykisk ohälsa. I stället handlar det om att fokusera på annat; vad de unga gör på nätet, hur de mår i vardagen och hur vi kan stötta dem, på och utanför nätet. Det är givetvis bra att barnen rör på sig och inte sitter stilla dagarna i ända. Och nätmobbning är ett problem. Precis som skolmobbning och all annan mobbning. Samtidigt finns det forskning som visar att barn som spelar mycket är bättre i skolan än barn som inte gör det. Elza Dunkler, Sveriges ledande expert inom ämnet internet och barn säger: "Det finns ingen forskning som visar att det skulle vara skadligt för barn, stora som små, att använda en surfplatta. Eftersom vi använt tekniken under en sådan kort period är det inte ens möjligt att kunna se några resultat av en eventuell forskning." Det jag blir GALEN på är moraliserandet kring barnens teknikanvändande. Allt nytt är inte per definition djävulens påfund. Så här var det också när boken kom (det enda man skulle läsa var bibeln), radion, tv:n och så vidare. Det är klart att ingen mår bra av att sitta och göra exakt samma sak under dygnets alla timmar, men barnen kommer inte att bli hjärndöda, få autism, psykisk ohälsa eller bli socialt felanpassade av att spela Pokemon Go eller leka med ipadden. För att inte tala om moraliserandet kring föräldrars teknikanvändande. I dag finns det en insändare i Helsingin Sanomat där skribenten förfasar sig över en mor som under en 40 minuter lång tågresa endast såg ner på sin telefon och inte gullade med sitt barn. Om vi bortser från att insändarskribenten givetvis vet noll om hur den här föräldern aktiverar sitt barn och att fyrtio minuter är en väldigt kort tid kan jag inte låta bli att undra om alla dessa 40-, 50, 60 och kanske till och med 70-talister verkligen satt och lekte pedagogiskt med sina barn under dygnets alla vakna timmar. Tänk om föräldern satt och jobbade, bokade pedagogiska aktiviteter för sitt barn eller bara läste en bok? Är det okej att läsa en bok i fyrtio minuter utan att lyfta upp sin tvååring? Och måste det i så fall vara en bok eller får man läsa på en platta eller, gud förbjude, på telefonen? Tror ni folk skulle skriva sura insändare till dagstidningarna över föräldrar som satt och läste böcker på tåget? Eftersom jag varken är forskare eller moralist kan jag inte ge er några råd. Själv gör jag följande: Låter ungen spela så mycket han vill, ibland vill han mer ibland mindre. Det finns ingen drama kring ipadden eller playstationet. Vi låter också sexåringen leka i poolen, klättra i träd, cykla, åka skateboard, träffar kompisar och läser varje kväll högt för honom (och låter honom göra samma sak för oss). Men vi tar också med honom när vi träffar vänner på middag, när vi gör ärenden på stan och ibland när vi jobbar. Vår främsta uppgift är nämligen inte att ständigt vara underhållningsansvariga för vårt barn. Ibland får han vara med på sånt han tycker är tråkigt. Föräldrar, de allra allra flesta av er gör ert bästa och vet ni vad, ni gör antagligen ett skitbra jobb! Att ytterligare sätta press och dåligt samvete på er småbarnsbörda gör knappast er till ännu bättre mammor och pappor. Speciellt då det inte finns några forskningsresultat som visar på att ni gör fel. Jag lovar att det blir bra vuxna av era ungar även om de inte lekt med kottar och stickor samtidigt som ni haft oavbruten ögonkontakt med dem i fem timmar varje dag. Det andra är hur begreppet "sockerfylla" är en myt. Men det kan vi tala mer om nästa vecka.