Jag var obehagligt nära att delta i en Facebook-diskussion i dag, men beslöt mig för att istället skriva av mig här (dessutom fanns det en massa bra kommentarer som försökte förklara jämställdhet på ett pedagogiskt sätt). Diskussionen baserade sig på den här artikeln (tyvärr på finska) som handlar om att undervisningsministeriet vill att alla skolor ska göra en jämställdhetsplan, som ska förnyas vart tredje år. Artikeln handlar också om att lärarna hellre ska tala om "barn" än kategorisera folk som "flickor och pojkar". Förklaringen är att barnen främst ska få vara individer och inte genast klassas som ett visst kön med vissa egenskaper ("pojkar är stökiga, flickor är bra på att sy"). Man ska också tala om att män föds med vissa privilegier och att alla inte är CIS och heterosexuella.  Som förebild och exempel har man delstaten Victoria i Australien. Det här låter ju jättebra! Förutom att det tydligen skrämmer skiten ur heteromannen och -kvinnan att a) plötsligt bli kategoriserad som CIS. Att tillhöra normen och majoriteten för ju vanligtvis med sig privilegiet att få vara en individ och själv kategorisera andra, b) att, som någon skrev, nu förbjuda pojkar att ha "stiliga pojkkläder" och flickor "att klä sig i fina klänningar" c) gemensamma badrum är tydligen det värsta en människa kan råka ut för (Hej North Carolina!). Det som dessa människor inte tycks ha snappat upp är att jämställdhetslagen och alla dessa rekommendationer (det finns för övrigt ingen lag som förbjuder en lärare att använda ordet "pojke") handlar om att ge MER frihet åt barnen och i längden resten av oss. Att se individen och fatta att vi alla är både olika och lika. Att ens kön inte definierar ens känslor, intressen eller färgval. Det handlar om att inte låsa in pojkar i snäva könsroller där det är fult att gråta och bögigt att tala om känslor och att uppmärksamma ungarna om att vi föds in i olika privilegier. Beroende på om man är man eller kvinna, cis eller trans, har en funktionsvariation, en mörk eller ljus hudfärg och så vidare. Jämställdhet handlar inte om att kasta om könsrollerna, utan om att skrota dem. Det handlar inte om att förbjuda ett visst beteende, utan att öppna upp för tusen andra möjligheter. Jag antar att reaktionerna bottnar i en rädsla för att förlora privilegier man fötts in i, men själv tror att man förtjänat. Det gör mig på allvar ledsen att se hur hårt vissa människor kämpar för att bibehålla stereotypa könsroller. Biologisk fakta, my ass.

Maggan har under en längre tid sagt att det är dags att byta upp sig från den "latviska båtflyktingsbilen" som en av mina bästa kompisar (inga namn nämnda) beskrev vår Nissan. Således åkte vi ut till Inglewood för att kolla på bilar. Vi ansträngde oss extremt mycket för att verka världsvana bilköpare, nickade, hummade och rynkade pannan, men jag är osäker på om det funkade. Vi köpte ingen bil. DEN HÄR GÅNGEN. En så stor investering kan man inte spontanshoppa sig till. Utan åkte istället till Venice för att äta lunch på Butcher's Daughter. Maggie och jag åt varsin pad thai (tyvärr var den bara okej, inte magisk) och Diana vann genom att beställa en klassisk avokadotoast. When in doubt och i Kalifornien, välj alltid avokadotoasten. Sedan tog vi en liten promenad längs med Abbot Kinney, eller Little Sweden som man också kan kalla just den här gatan i Los Angeles. Och då orkade jag inte ens fota Happy Socks-affären eller HUSET. Sen kom vi hem och medan de andra ska gå på Pier Pleasure ska jag ta det launa, tänker mig ett bad och kolla på den sjätte säsongen av Portlandia på Netflix. Pier Pleasure: Viddes skola har hyrt hela Santa Monica Pier och ungarna får spela och åka så mycket de vill. Tekniskt sett SKULLE jag kunna joina de andra, men att utsättas för magsmek och tusen frågor kring om det är en flicka eller en pojke och NÄÄÄÄR babyn kommer låter faktiskt som en mardröm värre än vad Stephen Kings sjuka hjärna skulle kunna hitta på.

Tekniken är på många sätt väldigt bökig här i L.A. (USA?). Ni vet hur man ser på Hollywoodfilmer och hjälten är jagad av en galen mördare (eller annat scenario då man gärna vill ringa efter hjälp) men DET FINNS INGEN TÄCKNING! Medan jag ännu bodde i Helsingfors brukade jag sucka åt manusförfattarnas bristande fantasi. Alla fattar ju att det är en nödlösning att ta till "ingen täckning". Sedan tidigt nittiotal är det bara på Ålands hav man ibland inte kunnat ringa. MEN så flyttade vi till L.A. och jag insåg att jag att täckning på telefonen är en lyxprodukt. Om jag vill ringa någon hemifrån måste jag gå ut på terrassen och ingen telefon har någonsin fungerat ute på en hajk och bara sporadiskt i Hollywood Hills. Sen finns det ju andra situationer då tekniken är smidig. Känsliga läsare, håll för ögonen!! Exempel: Jag undrar om det var slemproppen som gått, ringer min barnmorska som lugnt ber mig fota bindan och sms:a den till henne som en bild. Aldrig varit så noga med att få till rätt telefonnummer. Man vill ju inte väcka halvbekanta, före detta studiekompisar, ex pojkvänner eller andra klockan sju på morgonen med en glad bild på en gammal binda.

Vi passade också på att göra ett fullspäckat poddavsnitt om the Cookie monster, om Hillary vs. Michelle, vilka värderingar bör journalister ha? Är det till exempel okej att vara mansgris? Varför föräldrar hellre vill ha döttrar än söner? Och Bob Dylan, såklart.

I natt hade hade jag hoppats på att jag skulle vakna av att vattnet gick, men det närmaste jag kom var att det regnade utanför. Lägligt nog vaknade Magnus för att gå på toa och jag passade på att skicka ut honom på terrassen för att ta in kuddar etc. Det finns något komiskt i hur ovana folk i Södra Kalifornien är av regn. Eller det är väl inte så komiskt att 23 000 hushåll var utan el på grund av regnet, men däremot otroligt gulligt med videon som L.A. Times gjort som handlar om hur man ska köra bil i regnet. Det bästa tipset måste vara: "Sätt på vindrutetorkarna".

Min barnmorska befinner sig i Silver Lake och det har lett till att vi under de senaste sex månaderna besökt just den här stadsdelen mer än under hela vår tid i L.A. Silver Lake är väldigt hipster med en massa avskalade caféer där baristorna bakom disken tar sitt jobb på största allvar. Mysiga restauranger och secondhand shoppar. Det skadar inte heller att man på många håll ser Hollywoodskylten och Griffith Observatory blicka ner på en från bergen. Vi parkerade vid Sunset Junction. Vittnade hur en bil körde in i en annan och båda två flydde fältet och satte oss sedan ner på Café Stella där jag åt baked eggs och drack en sur lemonade och Magnus en croque monsieur.     Sen tog vi Sunset nästan hela vägen hem till Santa Monica. Snipp snapp snut.

Jag inser ju att en del av er faller i koma av tristess av att läsa om höggravida tankar (vet att jag själv gör det), men här kommer ändå en. Slutar sen. Nu för tiden får, som sagt, Magnus ta emot alla tips om hur man ska få igång förlossningen (folk på skolan tror tror för övrigt att jag är så gravid att jag inte kan röra mig, men i praktiken undviker jag ju skolhämtning och -lämning på grund av att jag inte vill diskutera min kropp med dem. Herregud så osympatisk jag låter, skyller på graviditeten. Alla vet ju att kvinnor blir HYSTERISKA när de är med barn). Igår var det en pappa som förklarade för Magnus att jag ska kasta mig ut i Stilla havetvågorna. Då kommer ungen garanterat. Alla dessa tips och folk som kommer med, i ärlighetens namn säkert välmenande råd, baserar sig aldrig på forskning eller medicin, utan alltid på egna erfarenheter och efterkonstruktioner. "Jag såg en fladdermus, snubblade till och drack ett glas äppeljuice, följande dag startade förlossningen. TIPS!" eller "Knöt ett skosnöre, nynnade på nationalhymnen och åt semlor. Sju timmar senare var babyn ute! Värt att testa!". Och i ett desperat tillstånd som detta plockar man lydigt fram jästen, vetemjölet och sockret.

Finns det likheter mellan ljudboks-studios och runkbås? Jihde avslöjar hur det går till att läsa in manus. Är Bob Dylans Nobelprisnominering som att mata mansplainers? I veckan har Öhman studerat kulturell appropriering i Finland och Jihde har lärt sig förhandla. Varför ser vi så sällan äldre människor i barnböcker? Veckans titlar: Glöm mig av Alex Schulman, Den fantastiske Alfredo av Malin Klingenberg (text) och Joanna Vikström Eklöv (ill.)

Dessa dagar är jag en folkskygg typ. Maggan får både hämta och lämna för jag står inte ut med att de andra mammorna (och papporna) frågar mig 1) när jag ska föda 2) var jag ska föda 3) om det är en flicka eller pojke 4) om babyn verkligen inte kommit ut ännu 5) beklagar sig över att de bara har pojkleksaker/kläder för annars skulle såklart den här babyn fått ärva dem (men nu skulle ju det stackars barnet bli helt könsförvirrat om de utsattes för ljusblått). Det har gått så långt att mammorna ger Magnus tips på hur jag ska få igång förlossningen, gårdagens tips var "Plocka upp saker från golvet". Jag har inte ens nått beräknat datum ännu, men ändå verkar det som om skolan är full av mammor som vill berätta exakt hur många veckor de gick över tiden när de var gravida. Kan inte påstå att det gör mig glad och optimistisk. Som ni märker går jag mest omkring och tycker synd om mig själv. Är stingslig som en skadskjuten noshörning. Och tydligen lite paranoid också. För att få tiden att gå jobbar jag mycket, tar långa promenader, lyssnar på ljusböcker (ni vet väl att ni får en månad gratis lyssning på Bookbeat på länken Bookbeat.fi/peppe eller Bookbeat.se/peppe) och kollar på tv-serier. Mina favoriter just nu är Divorce, Better Things och The Good Place. Ser mycket fram emot att börja på Westworld. Jag lovar förresten att inte hemlighålla barnets födsel. Alla som är intresserade kommer att få veta. Hedersord.

Tack för era svar på om ni känner er exceptionellt lyckliga i er relation! Läste med stor behållning. Det betyder ju inte att ni (alltså vi) går och utvärderar alla andras relationer, utan snarare att det slår en, när man läser om Brad och Angelina eller kollegan som ska skilja sig, att man har det jäkla bra hemma. Eller inte bara då, utan nästan varje dag när dag. Det betyder såklart inte att man (jag) inte tycker att den andra (Magnus) är en idiot ibland (KAN DU STÄNGA LÅDOR OCH SKÅPDÖRRAR EFTER DIG!), men att man skrattar mycket tillsammans. I dag tog jag en Uber till Silver Lake för att träffa en ny kompis och hann prata med två olika Uberchaufförer i sammanlagt nästan 90 minuter. Jag både älskar och är lite rädd för att diskutera politik med helt främmande människor, men den gör det ändå så ofta jag kan. Den första var en kvinna som hatade både Donald Trump och Hillary Clinton (herregud så folk hatar Clinton), men som tyckte att Hillary EVENTUELLT kunde göra ett bättre jobb som president eftersom hon kunde rådfråga och få goda råd av sin man Bill. Jag pep fram ett "Ähum, kvinnan har ju varit secretary of state OCH jobbat hela sitt liv i det vi kallar maktens korridorer" men chauffören tyckte ändå att det krävdes en man för att styra landet, i värsta fall genom Hillary Clinton. På väg hem igen i en ny Uber tog det inte länge innan jag fick lära mig att myndigheterna planterar ett speciellt sorts gift i bland annat modersmjölksersättning och Burger King-hamburgare. Det här giftet gör så barn växer upp och blir homosexuella. Det är statens sätt att reglera befolkningsökningen. Medierna ljuger och hittar på och Hillary Clinton är genomond. När Uberchauffören hade använt ordet "rektum" fem gånger. Rektum, rektum, rektum, rektum, rektum och påpeka att han INTE är homofob, så länge homosexuella inte visar sin kärlek öppet och, gud bevare, stöter på honom. Det som ändå kompenserade de något främmande tankegångarna i Uberbilarna var den väldigt trevliga träffen på Intelligensia.