Den livrädda heteromänniskan

Jag var obehagligt nära att delta i en Facebook-diskussion i dag, men beslöt mig för att istället skriva av mig här (dessutom fanns det en massa bra kommentarer som försökte förklara jämställdhet på ett pedagogiskt sätt). Diskussionen baserade sig på den här artikeln (tyvärr på finska) som handlar om att undervisningsministeriet vill att alla skolor ska göra en jämställdhetsplan, som ska förnyas vart tredje år. Artikeln handlar också om att lärarna hellre ska tala om "barn" än kategorisera folk som "flickor och pojkar". Förklaringen är att barnen främst ska få vara individer och inte genast klassas som ett visst kön med vissa egenskaper ("pojkar är stökiga, flickor är bra på att sy"). Man ska också tala om att män föds med vissa privilegier och att alla inte är CIS och heterosexuella.  Som förebild och exempel har man delstaten Victoria i Australien. Det här låter ju jättebra! Förutom att det tydligen skrämmer skiten ur heteromannen och -kvinnan att a) plötsligt bli kategoriserad som CIS. Att tillhöra normen och majoriteten för ju vanligtvis med sig privilegiet att få vara en individ och själv kategorisera andra, b) att, som någon skrev, nu förbjuda pojkar att ha "stiliga pojkkläder" och flickor "att klä sig i fina klänningar" c) gemensamma badrum är tydligen det värsta en människa kan råka ut för (Hej North Carolina!). Det som dessa människor inte tycks ha snappat upp är att jämställdhetslagen och alla dessa rekommendationer (det finns för övrigt ingen lag som förbjuder en lärare att använda ordet "pojke") handlar om att ge MER frihet åt barnen och i längden resten av oss. Att se individen och fatta att vi alla är både olika och lika. Att ens kön inte definierar ens känslor, intressen eller färgval. Det handlar om att inte låsa in pojkar i snäva könsroller där det är fult att gråta och bögigt att tala om känslor och att uppmärksamma ungarna om att vi föds in i olika privilegier. Beroende på om man är man eller kvinna, cis eller trans, har en funktionsvariation, en mörk eller ljus hudfärg och så vidare. Jämställdhet handlar inte om att kasta om könsrollerna, utan om att skrota dem. Det handlar inte om att förbjuda ett visst beteende, utan att öppna upp för tusen andra möjligheter. Jag antar att reaktionerna bottnar i en rädsla för att förlora privilegier man fötts in i, men själv tror att man förtjänat. Det gör mig på allvar ledsen att se hur hårt vissa människor kämpar för att bibehålla stereotypa könsroller. Biologisk fakta, my ass.