I det senaste avsnittet av en av mina favoritpoddar Sydsvenskans "Nord & Francke" talar Nord och Francke om Geir Gulliksens ”Berättelse om ett äktenskap". Och om hur alla tror att deras äktenskap/relation är lite bättre och annorlunda än alla andras och om hur det ändå går åt fanders. Min första tanke var: "Men mitt och Magnus äktenskap ÄR faktiskt exceptionellt bra! Vi har det så roligt tillsammans!". Antar att jag omedelbart trillade i fällan. Nåja, man får väl njuta så länge det håller. Och det gjorde vi till exempel igår efter att ha jobbat (jag) och boxats (Magnus) åkte vi ut till Venice Beach, tog en promenad på piren och avrundade på ett hipstercafé (When in Venice). Jag tog en croissant (god! vilket ej är en självklarhet i LA) och Maggan nåt med benämningen "meat pocket" alltså en köttficka. Var det en stor empanada? En pirog? En klassisk lihis? Efteråt hävdade Maggan att den hade vegetariskt innehåll. Ja, sen satt vi och pratade lite om jobb och Majlis och om hur glada vi är över att folk verkligen vill betala för innehållet i vår podcast och annat smått och gott tills det blev dags att hämta upp Vidar från skolan. Nu måste jag fråga er: Är era kärleksrelationer, precis som vår, liiite bättre än alla andras? Eller kanske inte bättre, men ni är kanske lite lyckligare?

I dag på internationella flickdagen skulle jag vilja påminna er (eller ni vet ju detta redan, men kanske ni kan påminna någon som inte tänkt på det) om att argumentet "det kunde ha varit din dotter, fru, mamma, flickvän, tjejkompis eller faster" egentligen är ett vidrigt sätt att påminna män om flickors och kvinnors rättigheter. När man säger så bekräftar man bara en kvinnas människovärde genom hennes relation till en man. Genom att vara en pappa till döttrar blir man inte heller per automatik en feminist, som en finlandssvensk man försökte övertyga mig om i en Facebook-diskussion för inte så länge sedan.

Ni vet hur man i början av en graviditet, nånstans kring vecka 15 blir fnissig och chockad över hur stor ens mage är? Sen går man in i vecka 21 och VET att magen inte KAN bli större, det vore fysiologiskt omöjligt. OMÖJLIGT, säger jag! Och ja, nånstans kring vecka 37 har man gett upp och insett att man för alltid kommer att vara befruktad och att det inte finns några fysiska gränser för hur stor ens mage kommer att bli. Eftersom jag inte är en estet som till exempel Elsa Billgren (otroligt imponerande hur snyggt hon fotat sin mage), blev min rapportering en gif.

Träffade ett par kompisar från Finland och började prata om ett mindre trevligt finländskt drag: Att njuta av andras misslyckanden. Eller kanske det är mer finländsk media än individers särdrag, men det finns en form av skadeglädje i att se människor försöka och inte klara sig (vad "inte klara sig" nu sen innebär). Jag tänker på till exempel regissören Renny Harlin som gjort massor av stora Hollywoodproduktioner och jobbat med de största i branschen. Han anses vara mindre lyckad eftersom han inte har en hylla full av Oscarstayetter. Detsamma gäller skådespelarna Irina Björklund och Peter Franzén som försökte sig på en skådespelarkarriär i Los Angeles, men sedermera flyttade till Frankrike. Nu för tiden har Franzén en roll i tv-serien Vikings så han är väl okej, men under en lång tid tyckte folk att paret misslyckats. En finländsk musikerkompis här i L.A. berättade att han slutat ge intervjuer eftersom journalister hemma i Finland alltid vill tala om att hans karriär aldrig tog fart i USA. Han blir alltid lika provocerad eftersom han kan försörja sig inom musikbranschen i Kalifornien. Och jobbar med stora artister som inte nödvändigtvis är kända i Finland. Jag tror att det handlar om nåt slags jantelag där folk som lämnat flocken ska bli bestraffade för sitt mod eller våghalsighet. Ingen ska tro att den är förmer än någon annan. Jag tror också att det begränsar en massa människor att följa sina drömmar. Försöker man inte kan man inte heller bli till åtlöje för andra där hemma ifall man misslyckas. Därför vill jag hylla alla som försökte. Och alla som försökte och misslyckades. Eller lyckades med något annat än det planerade. Och alla som försökte och gav upp, de försökte i alla fall.

Den här veckan diskuterar vi härskarteknik hos journalister och huruvida en feminist får kritisera kvinnligt könskodade genrer. Ska deckar- och romancehuvudpersoner förbli endimenstionella? Är Claudio Gatti ett journalistproffs efter jakten på Ferrrante, eller bara en douchebag? Och varför fattar vi människor så otroligt korkade beslut? Öhmans mustiga val i veckan inkluderar köttsex i The Vegetarian av Han Kang och genusperpektiv i barnböcker av Helena Willis. Jihde har gått till sängs med ekonomiprofessorn Richard Thalers tegelsten Beslut och beteenden, samt Those Who Leave and Those Who Stay, den tredje delen i neapelsviten av Elena Ferrante.

En dam framför mig i kassan på supermarketen vände sig plötsligt om och satte sina händer på min mage samtidigt som hon frågade om jag var gravid. Jag blev mest chockad, men Magnus kom till min räddning och ställde sig mellan oss medan han konstaterade att det var "modigt" av henne att röra vid en annan människas kropp och dessutom fråga om jag var gravid. Han borde kanske ha använt ordet "påfluget" istället för "modigt", men jag tror att budskapet gick fram. Jag kan inte påstå att jag älskar att vara höggravid och en av de saker jag tycker mest illa om är att folk ska utvärdera min kropp. Är magen liten eller stor (på en middag tyckte en brittisk man att han var skitrolig då han berättade att hans fru varit stor som en lastbil när hon var gravid. Sen imiterade han varningssignalen på en stor bil som backar). Kvinnors kroppar blir alltid granskade och kommenterade, men när man är gravid är man ännu mer lovligt byte för kommentarer än vanligtvis. När en kvinna väntar blir hon liksom hela samhällets egendom. Där går hon med en blivande skattebetalare i magen som hon ska uppfostra och sköta om på ett korrekt sätt som vem som helst annan får ha en åsikt om. USCH. Det som också har hänt är att några kompisar från Finland hälsar på i L.A. och att vi givetvis tog dem till The Sunny Spot i Venice. Var som vanligt en strateg och beställde blåbärspannkakor åt Vidde. Han orkade knappt äta en tredjedel själv.

I veckans podcast pratar vi om Kim Kardashian och hur hon plötslig fick skylla sig själv som blev rånad, om hur det inte är ett val eller ett personlighetsdrag att vara ett offer, om likheten mellan Hitler och Trump och att man VISST får säga det och såklart om de onda clownerna som dyker upp på olika håll i USA. Precis som bloggen bjuder också podden på gratis lyssning på BookBeat. bookbeat.fi/magnusochpeppe alt. bookbeat.se/magnusochpeppe Referenser på flipboard.com - magnus och peppes podcast

 

Detta är ett samarbete mellan Bookbeat, Suomen blogimedia och Livet & L.A.

BookBeat har kommit till Finland och jag har blivit med ljudbok. Ljudboken alltså, jag ställde mig skeptisk till den först, men nu börjar jag fatta grejen. Hemligheten är att välja rätt tid och plats, uppläsare och bok. Alla böcker funkar inte som ljudböcker, till exempel de med massor av karaktärer gör att jag tappar lyssningen eftersom jag inte fattar vem som är vem. Men med en bra uppläsare och en skön bok är ljudboken ett perfekt alternativ till den fysiska boken.

Nu för tiden lyssnar jag medan jag sitter i bilen, utför hushållsysslor, promenerar (ser fram emot barnvagnspromenader med historier i öronen) och ibland när jag ligger i badet. Däremot funkar lyssningen inte alls på kvällen när jag ska somna, trots sovtimern som man kan ställa in på det mesta mellan fem minuter och en timme, tappar jag alltid bort stället jag somnade på. Däremot kan ljudboken funka om man verkligen vill nå John Blund: Magnus använder sig till exempel av Fredriks Reinfeldts självupplästa biografi just för att somna.

 

Här kommer några av mina bokrekommendationern (jag var tvungen att rensa i listan minst fem gånger eftersom den blev så himla lång). De flesta är ljudböcker, men vissa e-böcker. Gun-Britt Sundström –Maken Jennifer Clement – En bön för de stulna Jonas Hassen Khemiri – Jag ringer mina bröder Kära Liv & Caroline – Liv Strömquist & Caroline Ringskog Ferrada-Noli Martina Haag – Det är något som inte stämmer Tom Malnquist – Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Lena Andersson – Utan personligt ansvar Elain Eksvärd –Medan han lever Lotta Lundgen –Tio Lektioner i matlagning Hanne-Vibeke Holst – Kronprinsessan Sara Stridsberg – Drömfakulteten Susanna Alakoski – April i Anhörigsverige Men tycker absolut att ni ska gå in på BookBeat själva och laborera i alla böcker som finns att välja mellan. Det känns som att vara i en bokhandel och kunna plocka åt sig precis alla böcker man vill, utan dåligt samvete.

BookBeat sade förresten också att min bok Livet & Patriarkatet snart kommer att dyka upp oss dem. Så roligt! Och att den finländska versionen av BookBeat hela tiden fyller på med nya svenska böcker att lyssna på. Biblioteket växer med andra ord. Ja och så finns det såklart engelskspråkiga böcker också, om man är lagd åt det hållet.

Eftersom detta är ett samarbete ska ni också få ut något av det: GRATIS LYSSNING. Ni som bor i Finland (oberoende av om ni vill lyssna på svenska eller finska böcker, båda finns till hands) får en månad av gratis lyssning, no strings attached, genom att klicka och registrera er på den här BookBeat-länken. Och ni som är bosatta i Sverige får givetvis samma förmån, fast med den här Bookbeat-länken. Bor ni utomlands, men har ett svenskt/finländskt kreditkort kan ni såklart också registrera er för gratismånaden.

   

Det pågår en feministisk höst i Finland och det gläder mig väldigt mycket. Igår sände kulturprogrammet Lasso en diskussion om feminism och konst. Till min stora glädje kan man nuförtiden kolla på Lasso också utomlands. (Min bok Livet & patriarkatet swischar också förbi). Kulturpodcasten Nord & Francke talar om Haggan och verbet att hagga. Nord & Francke, som är journalister på Sydsvenskan, har också en alldeles utmärkt blogg. (De pratar också kort om Livet & patriarkatet). Netflix-serien Easy. Älskar att ett av avsnitten är helt på spanska. Radio X3M ordnar en vecka med temat mens. Hyllar kanalen för detta och tycker att det är väldigt underhållande hur vita medelåldersmän upprörs av detta. Anne Hietanen skrev en fin kolumn om att fatta feminism och lyfta en kvinna varje dag. Eftersom offentligheten på många håll fortfarande domineras av män finns det en uppfattning om att det bara kan finnas en kvinna (en rasfifierad, en homosexuell, en med funktionsvariation etc) och att dessa måste konkurrera om utrymmet med varandra. Att there can be only one stämmer såklart inte. Istället borde vi försöka lyfta alla som är underrepresenterade och på så vis bredda normen. (slutar aldrig förbluffas över nivån på dumhet som sprids i Svenska Yles kommentarsfält). Ja och så vill jag varmt rekommendera Cissans nya kokbok Nyfiken grön. En bok för folk som vill dra ner på köttkonsumtionen (eller som redan är vegetarianer). Fick ett eget exemplar häromdagen OCH blev bjuden på middag som bland annat bestod av nyfikebollar. PS inte för att skryta, men bilden högst upp är faktiskt inte konstruerad. Så här såg det ut i shoppingvagnen i tisdags. Sen lade Maggan till en påse Cheetos och stämningen var förstörd.

Författaren Johanna Holmström hade skrivit en alldeles utmärkt och pedagogisk förklaring om feminism på sin facebooksida. Hon förklarade bland annat varför de små sakerna som att alltid vara ansvarig för att allting löper smidigt i hushållet egentligen är en stor sak, om varför kvinnor mycket oftare än män är fattigpensionärer, om att det fortfarande finns bäste-broder-nätverk i näringslivet där män i praktiken kvoterar in varandra och så vidare. Johanna fick många hejarop. Alla av kvinnor. Sen tog givetvis inte länge innan snubbarna ramlade in (de kallade till och med på varandra) och skulle förklara hur fel hon hade. Blixtsnabbt dök begreppet "offerkofta" upp, sedan förklarade någon att kvinnor nu bara vill stanna hemma och inte är intresserade av karriär, de får liksom skylla sig själva, att statistiken som en annan kvinna lade fram inte räknades ("så där läser man inte statistik"), eller "Män jobbar mer än kvinnor och ska därför ha mer lön" och så förklarar någon hur mycket oavlönat hushållsarbete och barnavård kvinnor fixar och får höra: "Men det är kvinnans VAL" och så vidare. Ni har alla varit där. Just nu har jag inte ork att gå in och argumentera, fast jag känner att jag borde. De här männen ger ALDRIG upp. De undviker motfrågor, kallar dem som ifrågasätter för att gå till personangrepp och ändrar framförallt sig aldrig. De tror på fullt allvar att de förtjänat alla sina privilegier. När jag vaknade imorse hade Magnus glidit in och kommenterat och som vanligt var gubbarna mycket vänligare inställda mot honom än alla kvinnor som kommit med sakliga och till och med artiga argument. Ja, jag vet att man inte behöver ha en universitetsexamen i sociologi för att fatta att de här misogyna männen respekterar andra män (och deras åsikter) mer än kvinnors, men det är nästan fascinerande hur detta upprepas och bekräftas i ett oändligt antal diskussioner på sociala medier. Män respekterar män.