För en gångs skull planerade vi julafton ordentligt och delade ut en del av barnens julklappar före middagen. Det kändes både som ett litet nederlag och ett genidrag. Mer genidrag. Sen åt vi blinier med rom, smetana och hackad lök, gravad lax, potatis och en massa annat gott. När barnen långsamt knoppade av delade vuxenpresenterna ut (allt man lägger epitetet "vuxen" till får en snuskig dubbelmening) och drack det sista av champagnen. För att vara ärlig börja jag bli lite äcklad av mängden presenter på julafton, det blir helt enkelt en för stor kontrast till de som har noll. Ville ändå inte förstöra stämningen på självaste julafton genom att säga detta. Får ta upp det lite tidigare i december nästa år. Med det sagt: Vilken var er bästa gåva att ge bort och/eller julklapp ni fick?

Och så ligger det ett pinfärskt avsnitt av Mellan raderna uppe. Vi talar om novellsamligen "Paradise" av Nanna Johansson, om Karolina Ramqvists "Kvinnofängelset" om rockbiografier och Ferrante. Jag skryter om min föreläsning i Vasa och Karin berättar om alla kändisar och folk som svimmat på bokrelesearna hon och Peter ordnat. Det är inte så illa som det låter. Det blir också lite snack om smeknamn. Varsågoda!

Jag föreställer mig att inte ALLA julmyser från internet i dag och tänkte därför skriva nåt helt vanligt. Häromdagen skrev Lina Thomsgård (grundare av Rättviseförmedlingen, programledare, skribent och en massa andra saker) på Instagram om hur on gång på gång blir kontaktad för att över en lunch få berätta om hur man jobbar för "en könsneutral balans och bredd i styrelserummen". Och att dessa lunchpersoner, som ofta själva är anlitade för att jobba med detta, utgår från att eftersom Thomsgård tycker att jämställdhet är så viktigt pratar hon gärna gratis om detta. Thomsgård skrev att folk tror att hon liksom BRINNER för att utbilda andra och NJUTER av att prata om jämställdhetsstrategier och att hon därför gärna gör det gratis.  Hon stör sig på detta eftersom hon lagt ner massor av tid och energi på att bli expert inom det här området. Min syrras man berättade att han i USA råkat på en journalist som sa att hon gärna träffar folk som vill pick her brain, men att hon nu för tiden fakturerar 150 dollar per träff. Och häromdagen hörde jag om en kulturperson som tar betalt för att ett filmteam ska FÅ göra en dokumentär om hen. Det låter kanske äckligt kapitalistiskt att ta betalt för att ge lite goda råd, berätta om sitt liv eller prata om sina erfarenheter och kunskaper inom ett visst område, men advokater, läkare och konsulter gör ju också det utan att någon tycker det är konstigt. Själv skulle jag inte kunna ta betalt för en diskussion, men funderar nu för tiden noga innan jag tackar ja till en intervju ifall jag förväntas ställa upp som expert. Det tar nämligen tid att förbereda sig, tid jag kunde spendera på att göra ett jobb jag får betalt för. Och är jag där i en yrkesroll är det spklart i mitt eget intresse att jag låter kunnig och smart. Är ni med? Kanske så här: när folk vill ha råd för professionellt bruk borde de också ha en budget för konsultationen.  

Vi är hemma hos min syster och det är barn och paket och julstjärnor och granar och julmusik och stämning överallt. Det är jul på alla sätt utom den där snön som Vidar sett så mycket fram emot. Jag har börjat skriva på det här blogginlägget minst fem gånger, men kommer ingen vart. Jag har försökt skriva om att jag önskar att alla barn skulle få fira jul utan berusade föräldrar, om hur sårig världen på så många ställen och sätt är, om girighet, om hur jag IGEN måste hålla tummarna för att mitt visum ska komma före vi ska flyga till LA, om damen som gick fram till syrran och hennes gråtande son och kom med goda råd om hur man klär en ettåring, om sociala koder och tusen andra saker. Men jag får inte till det. Jag bara sitter och stirrar på skärmen, skriver några meningar och raderar dem. Nya tag imorgon, eller på juldagen.

När vi kom till Helsingfors igår morse promenerade vi likt packåsnor till The Cock som inte bara drivs av en god vän till mig, men som också har vansinnigt bra mat. Svenskar som är på väg att besöka Helsingfors, jag vill att ni antecknar detta. THE COCK. Vi valde ungefär allt de hade på frukostmenyn, acaibowl, avocadotoast, croissanter och massor av kaffe. Ursprungligen var det meningen att vi skulle åka hem till min syster, men eftersom jag skulle prata på ett event samma kväll och ha firmajulfest med Friman efter det OCH gå på möten hela följande dag fick vi ett infall och tog in på hotell. Får man ens göra så? tänkte jag. Det kändes alldeles för lyxigt, men tydligen får man. Men herregud, nu går jag ju händelserna i förväg. Kvällen innan tillbringades nämligen på Viking Line, i världens snyggaste hytt. Vi installerade oss, tog ett glas skumpa och gick sedan för att äta ett skaldjursfat. Nio gånger av tio är förväntan inför skaldjursfatet bättre än själva fatet, men detta höll vad det lovade. Sen gick Maggan och Vidde till bollhavet, eller The Sea of Balls, som Vidar beskrev det. Bra namn också på patriarkatet kan man tycka. Själv somnade jag bredvid Majlis och vaknade ungefär först när vi tog i land. Och sen gick vi till Cocken, men det vet ni ju redan.

Vaknade upp fullständigt utvilad på att Viking Line svängde in till Skatudden i Helsingfors. Hade en så vansinnigt skön resa i en lyxig hytt och med utsikt rakt fram (när det inte var kolmörkt utanför). Skriver mer om detta senare för nu ska jag rusa över gatan från vårt hotell och hålla en föreläsning i samarbete med bloggtjänsten Ratata på mitt förlag Schildts och Söderström. (Just det: Jag svarar på kommentarer etc så fort presidentschemat lugnat ner sig lite. Kram och tack för att ni kommenterar, berättar och ifrågasätter <3 )

I torsdags var jag som bekant uppe i Vasa och höll en föreläsning. Gladde mig så jädrans mycket åt att så många dök upp och att det kom så smarta frågor efter föreläsningen. Tänker att det måste finnas hopp då gymnasielever och folk som precis börjat studera är så skärpta, när jag själv gick i skola hade jag extremt lite koll. Late bloomer som jag är. Följande dag skrev Vasabladet så här.

Med julafton runt hörnet vill jag be dig om en grej. Om du betalar ynka 150 kronor kan en fattig kvinna i Demokratiska Republiken Kongo få föda barn på ett sjukhus. 150 är en ganska futtig summa med tanke på hur mycket tryggare den här mamma både måste känna sig och vara. På Panzisjukhuset finns vård för för tidigt födda, bra eftervård för kvinnorna och möjlighet att göra kejsarsnitt när det behövs. Här finns mer information. Jag som själv är ganska nyförlöst blir alldeles tårögd när jag tänker på hur hemskt det måste vara på väg att föda barn och inte få någon professionell vård. Genom att sms:a STJÄRNA till 729 72 får mamman en säker förlossning. [caption id="attachment_13879" align="alignleft" width="1024"] Kongo Bukavu Panzi, Förlossning
Bela Wakilongo med tvillingar Chiku och Kito[/caption]   När du har skickat sitt sms får du svar med en julhälsning som du kan skicka till en vän du vill ge en julgåva, . Bor du i Finland och inte kan sms:a eller vill ge ett gåvokort i julklapp åt någon går det också bra att köpa en gåva över Läkarmissionens webb (och om du inte bryr sig om sånt kan du swisha valfri summa till 90 00 217 och skriva Stjärna som meddelande). Visst gör vi det här tillsammans! Tänk en så otroligt fin gåva det är att ge en kvinna en trygg förlossning? Vem är med? Hoppa över en jullunch och investera i en kvinnas och babys säkerhet.

Jag började rida på sportlovet när jag var sju år gammal. Det var en snöig vinter och vi red inne i en manege. Varje gång det åkte snö nerför taket på manegen låtsades hästarna bli livrädda, galopperade runt och ungar flög härs och tvärs i utrymmet. Efter att min mamma hjälpt en tjej att få bukt med sitt näsblod vägrade hon komma och titta på när jag red. För obehagligt, sa hon. Sedan dess red jag en eller två gånger i veckan, plus ridläger på sommaren. Önskade mig en egen häst varje jul och födelsedag, prenumererade på Min Häst och läste tusentals hästböcker. När jag flyttade hemifrån och skulle försörja mig själv blev det för dyrt att rida och jag slutade. Tog upp intresset igen nästan tio år senare när jag flyttade till Buenos Aires. Minns att jag tog metron till en av de gigantiska parkerna i Palermo och var lyckligast i världen. Red min ridlärares häst Bingo och började hoppa små tävlingar. Nuförtiden bor samma ridlärare i Cordoba och jag trycker fortfarande på gilla varje gång han lägger upp bilder på Bingo. Mycket fin tid. Flyttade tillbaka till Finland och slutade rida. Tänkte ofta på det, men det blev liksom inte av. MEN nästan tio år efter Argentina flyttade vi till Los Angeles och jag lärde känna Frida som undrade om jag ville följa med henne till stallet. Jovars sa jag nonchalant. Hängde med till stallet uppe i Topanga (det skadar inte att halva vägen till stallet löper längs med Highway One och den andra halvan genom bergen) och dog nästan av lycka. Välmående hästar, superba instruktörer och bra ridsällskap. När jag satt upp på hästryggen igen efter graviditeten kändes det som att komma hem. En lektion kostar 40 dollar. Då anländer vi vanligtvis cirka 45 minuter innan lektionen börjar, hämtar hästarna i hagen (de står ute året om på grund av Los Angeles), ryktar och sadlar dem och träffas sedan på ridplanen. Vi är ytterst sällan fler än fem personer på en lektion. Vill man ha en halvprivat lektion med bara två personer kostar det 70 dollar. Är man sugen på att rida utan lärare kostar det 30 dollar. Oftast rider vi dressyr, men ibland tar vi också en hopplektion. Någon frågade om hur stallen mår om ridningen blir mer populär eller håller på att försvinna, men jag vet faktiskt inte hur det är. Jag tror också att det finns ordentliga prisskillnader mellan stallen. Jag tycker själv att 40 dollar är helt rimligt. Men antar att det finns mycket dyrare ställen där någon ryktar och ställer i ordning hästen åt en. Själv tycker jag om att gosa en stund med hästen innan och efter lektionen. Speciellt min älsklingshäst Tony är som en jättestor kattunge. Att börja rida igen har varit ett av de bästa besluten jag gjort i vuxen ålder. Är så jäkla lycklig varje gång jag kommer hem från stallet. Det är inte bara bra muskel- och konditionsträning, utan också så fint att samverka med så stora djur. Att det räcker med att jag tänker "galopp" för att Tony ska börja galoppera. Hästar alltså, så bra djur. Ni då, vilken hobby är ni mest tacksamma över att utföra i vuxen ålder? (Sova räknas naturligtvis)

De senaste dagarna har jag tagit det lugnt. Vasa var schjuuukt roligt och givande, men det sög också musten ur mig. När jag landade i Stockholm på fredagen passade jag på att luncha med Sandra som också gav mig sin bok "Allt som blir kvar". Har varit sugen på att läsa den hela hösten och blev mycket glad. Sen återvände jag till familjen på Valhallavägen och passade på att sova en stund (OCH kolla på Skam, är sist på bollen här, men herregud så bra). Ljuset var för övrigt väldigt fint på fredag eftermiddag. På fredagen åt Maggan och jag varsin toast skagen på Riche. Sen drog Maggie till Södermalm för att träffa sin kompis Fredrik, medan min vän Martin mötte upp mig på Riche. Vi drack några öl, pratade och fnissade. När jag kom hem var klockan inte ens tio, men stupade ändå isäng. Följande dag (nu är det lördag) gick vi ut på en promenad i ett mulet Decemberstockholm. Jag var så trött så jag höll på att falla ihop (kombon: mörker, Majlis och jetlag gör mig ej utvilad). Staplade omkring med den nya Stokkevagnen på Östernalm och styrde sedan stegen hem. Jag svepte en Kexchoklad och däckade sedan.På kvällen åt vi middag med kompisar på minimala Sho Shushi i Vasastan. Nu har jag precis ätit frukost och ska förbereda feministmyset på onsdagen i Helsingfors. Det var väl det.