Maggan och jag passade på att banda in årets första avsnitt av Magnus och Peppes podcast. OCH VILKET AVSNITT! Vi pratar om porrfilm, om hur zombier symboliserar underklassen, om tv-serien Skam, om fatshaming i Friends och slutshaming i New Girl, om Ryssland och USA och mycket mer. Ni vill lyssna på detta.

De senaste åren har vi landat i Los Angeles dagen före eller på självaste nyårsafton. I praktiken betyder det att vi varit så jetlaggade att vi bara beställt take out och sedan slocknat alldeles för tidigt för att se några raketer. Det här året blev precis likadant. Planen var att luncha med vår kompis Kim med familj, men på grund av ett missförstånd gällande tidpunkt var det bara Magnus och jag plus två sovande barn. Klockan halv fem var vi hemma, kämpade några timmar för att hålla oss vakna och kraschade sedan isäng. När jag vaknade på morgonnatten för att surfa runt på diverse bloggar slog det mig att 2017 faktiskt ser ljust ut. Lika mycket som att bli en bättre människa skriver folk om att försöka skapa en bättre värld. De skriver om hur de ska kämpa mot rasism och sexism, om hur de ska sluta med plastpåsar och -flaskor, om hur de ska minska på flygandet, hjälpa flyktingar, dra ner på köttätandet och helt enkelt ta klimatförändringen och andra människor än bara sin egen klick på allvar.   Det känns som om fokuset flyttat från att bara handla om att träna mer och dricka mindre (inget fel på det heller) till ett större perspektiv. Att vi är många på den här jorden som ska leva tillsammans med miljarder andra människor. Att vi är starkare tillsammans än ensamma. Och att de som är starka och rika just nu måste hjälpa de som för tillfället är svaga och fattiga. Nu är jag kanske bara naiv och jetlaggad, men tänk om det svänger nu. Att det nästan extrema individualistiska tänkandet försvinner. Vi säger så. GOTT NYTT ÅR! Och på plussidan 2017, ska ju Linn få barn!

Och så spelade Karin och jag också in årets sista avsnitt av Mellan raderna. I veckans avsnitt blir det relationer, relationer och mer relationer. Framförallt såna som tar slut. Jag har läst Geir Gulliksens "Berättelse om ett äktenskap" och har starka åsikter om huvudpersonens offerkofta och Karin hyllar skildringen av ett förljuget äktenskap i "En kvinnas blekblå handstil" av Franz Werfel. Därutöver snack om Sandra Beijers "Allt som blir kvar", "Ett litet liv" av Hanya Yanagihara och den norska tv-serien Skam (i jämförelse med den svenska Juicebaren). Och så årets böcker såklart! Lyssna! Tipsa en vän! Bli vår vän på Instagram!  I samarbete med Schildts & Söderströms

Radio Vega gjorde en rolig liten intervju med mig om bokåret som gått och kommer. Här kan man lyssna på den: Nyårsintervju med Peppe Öhman. Den är bara tolv minuter lång så ni kan lyssna medan ni sminkar er, dricker morgonkaffe eller stretchar.

För er som är hemma i kväll och vill hedra Carrie Fisher rekommenderar New York Times att sätta på filmen When Harry met Sally exakt klockan 22:30:28 för att tajma nedräkningen till årsavslutet synkroniserat med det i filmen. Ganska fint ändå. .

Jihde och jag spelade in årets sista Mellan raderna och i slutet frågade Karin mig om mina nyårslöften. Själv lovade hon att oftare gå på vänners föreställningar, utställningar, bokreleaser och andra festligheter. I stunden kom jag inte på en enda sak. Kände väl mig perfekt som jag var. Men nu ni, tänker jag så här: År 2017 ska jag satsa på att få folk glada, se dem för dem de är, berömma dem för det de gjort bra, försöka vara rolig och liksom skapa god stämning. Tänka som Noora i Skam: Alla människor går igenom en struggle, därför var snäll. Givetvis ska jag också i fortsättningen bråka med sexister och rasister, men vara den positiva typen i andra människors lag. Lite mer som Magnus, alltså. Förutom ekonomiskt. Ni då, avger ni några nyårslöften? Jag vill höra dem alla.

Med fläskiga 26 timmars marginal innan Los Angeles-flygets avgång tar vi oss nu till Stockholm. Kan inte påstå att jag inte är lättad. Har vart ganska oavslappnad hela förmiddagen. Dock besviken på ert obefintliga engagemang i detta ytterst spännande scenario. SKOJA! Fattar att ni har annat för er än hänga här.

I morse drog Majlis och Maggan till Stockholm och imorgon går LA-flyget. Vidar och jag väntar fortfarande på våra förnyade visum som ligger nånstans på posten mellan USA:s ambassad och min syrras hem. Om de inte kommer i dag ser det ut som om Vid och jag missar morgondagens flyg och är tvungna att köpa nya biljetter. Det är inte precis gratis den här tiden på året och det gör mig lite illa till mods att ha en Atlant och en kontinent mellan mig och resten av familjen. Exakt så här var det senast vi fick våra visum, de kom en dag innan flyget skulle gå och spänningen var snäppet för intensiv. Det är ingens, eller kanske mest mitt fel, jag borde ha informerat ambassaden om att det brinner i knutarna med visumen. Alla amerikanska ämbetsverk, vare sig det handlar om att få ett pass till Majlis eller ambassaden här i Helsingfors, har nämligen varit extremt trevliga och hjälpsamma och så fort jag försynt hörde av mig och sa att jag gärna skulle ha passen asap åkte de iväg med posten. Om några timmar blir det klart om det var för sent eller om vi hinner. Ja,ja håll tummarna! Jag hör av mig när jag vet.

De sista dagarna ute på landet hos min syster. Vi glider omkring i yllesockor, badar bastu på kvällarna och vissa dagar går vi inte alls ut. När solen går ner är det så mörkt att ute att man inte kan se en utsträckt hand framför sig. Jag både tycker det är sorgligt att åka iväg och lite skönt att få komma tillbaka till L.A. Kan inte påstå att jag hatar att sova i egen säng eller solsken. Men sorgligt ändå med alla dessa farväl. Förvånas alltid över att tiden går så otroligt fort. Vi kom ju nyss till Stockholm och en blinkning senare steg vi iland i Helsingfors. Tiden stressar mig lite. Om tre minuter flyttar Vidar hemifrån. Tröstar mig med att Pyret i alla fall kommer på besök i vår.

Annandag jul och solen tittar till och med fram. Vi åt middag med min far och fru. Min pappa är en man född i slutet på 1940-talet och utan att gå in på detaljer tycker vi ganska olika om jämställdhet, rasism, vetenskap och klimatförändringen. Trots att vi älskar varandra blir det ibland dålig stämning. Det slog mig att jag på USC hade en gästföreläsare som pratade om hur olika generationer ser på familj. Om jag minns rätt var Generation X den första generationen som skapade en slags obiologisk familj av sina vänner. Tv-serien Friends var idealet och föräldrar var personer man bara träffade när man måste. Generationen efter X, millennials, såg sina föräldrar som kompisar. Många av föräldrarna till millennials fick barn när tv-serien Cosby Show var stor och där det nya var att mammor och pappor inte var auktoritära figurer, utan pratade och resonerade med sina barn som om de var jämlikar. Nästan. (Och ja, föreläsningen hölls före Bill Cosby visade sig vara en våldtäktsman). Okej, karikerat, men ni fattar. Ni tycker förresten kanske att tv-seriers påverkan på folk är överdriven, men när jag pluggade i LA använde så gott som alla föreläsare just film- och tv som referenser i tänkbara och otippade scenarier. Föreläsarens teorier handlade visserligen om ungdomar i USA, men jag tyckte ändå att det var intressant. Att generation X  var den första generationen som skapade sin egen familj av vänner och att generationen efter (millennials eller generation Y) står närmare sina föräldrar. Jag antar att moderna mammor och pappor generellt blir allt mindre auktoritära och att det gör att det är lättare att skapa vänskapsförhållanden med sina barn och att millennials och yngre kanske därför gärna umgås med sina päron. Äh, jag vet inte. Men jag hoppas innerligt att Vidar och Majlis vill hänga med oss annat än på högtider och av plikt när de är vuxna.