På grund av två tighta deadliner och barn som insisterar att ligga i min famn så fort jag ska skriva nåt missade jag gårdagens feministiska inlägg, men nu kommer det! Kärleksgenget som Ensam mamma röker skriver så bra om. Om hur kvinnor är emotionella managers, eller så här: "Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du sätter dig ner och förklarar för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, förklarar att det han upplever är ångest, och att det är ok. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i." Och jag fattar. #inte alla relationer, men majoriteten. Det är därför vi kallar strukturen ett patriarkat. Jag har ingen universallösning kvinnorna gör nämligen inte fel. Jag tycker att det är en bra sak att ta hand om varandra, minnas vad för slags bullar den andra gillar och vilket lag hen hejar på, att kunna sätta ord på sina känslor och vilja att ens hem är fint. Empati och solidaritet finns det inte för mycket av i världen. Det är alltså inte kvinnorna som borde ändra på sina beteenden. Jag tror inte heller på att belöna självklarheter (på så vis är jag lite som hundviskaren Cesar Millan). Om du hela tiden berömmer och belönar en självklar handling, som att uppföra sig humant, förvandlas den till en tjänst, något utöver det vanliga. En service du ska känna tacksamhet över. Och trots att känslor av tacksamhet gör oss lyckligare är just detta ett undantag. Det är var mans (sic!) plikt att plocka upp sina egna strumpor, identifiera sina känslor och vårda den relation han är i. Ingenting du ska tacka honom för. Men som bekant är det svårt att få gamla hundar att sitta, däremot kan vi som har söner anstränga oss för att ge dem en feministisk uppfostran. Lära dem att ta hand om andra människor, uttrycka sina känslor med ord och sätta sig själv i andra hand ibland. Tips: kolla hastaggen 5inistagram på Instagram

Äntligen podd! Den här veckan var svår att få ihop på grund av att Karin befann sig i Sälen och jag drunknar i jobb. Men finns det vilja finns det poddmöjligheter. Vi pratar om Mats Strandbergs "Monstret på cirkusen", "Det är inte du, det är dom – En peppbok för föräldrar" av Sofia Falk och Therese Krupa Syllner, vi fortsätter på Yaa Gyasis "Homegoing" och så blir det lite fantasy, genetisk posttraumatisk stress och skidbacke. Det Magnus klippte bort var när Peter kommer in och avbryter oss för att fråga vad Karin vill ha på sin pizza och Karin i vredesmod fräser att hon som hämnd tänker komma in och störa honom i Nyhetsmorgon

En av mina hjärtefrågor måste vara föräldraledigheten. Vi måste sluta kalla den "ledighet". Det är ju bara jobb och sömnlöshet, alltså motsatsen till ledighet. Skoja, eller det kan vi också sluta med, men min hjärtefråga inom det här ämnet är att en heterorelation som är någorlunda jämställd innan föräldraskapet ofta kraschar när barn involveras i ekvationen. Samhälleliga normer kring vem som är den viktigare föräldern, vem som ska ta ut föräldraledighet, vabba och projektleda familjen mosar ner många medvetna feminister och andra. Plötsligt börjar folk snacka om hur viktig biologin är. Det är den inte. (Här kan man läsa forskning som visar att däggdjur har nervkretsar i hjärnan som styr "mammabeteende". De finns hos båda könen och aktiveras vid kontakt med hjälplösa ungar. Om man använder dem så tränas de upp, annars ligger de och slumrar. Några hormoner behövs inte för att sätta i gång dem). Att man är lättpåverkad som ny förälder är helt förståeligt. Med en sprillans ny baby i huset blir vem som helst skör och beskyddande och tar gärna till sig av alla "goda" råd och "sanningar" som folk kommer med. Man vill inte freestyla för mycket och därmed riskera sin lilla guldklimps liv och framtid. Om alla andra gör på ett visst sätt måste det ju ändå funka bra (om man bortser från längre lön/pension för mammor, pappor som inte vet hur man tar hand om en baby och stagnerade könsroller). För tillfället stannar den stora majoriteten av mammor hemma med barnen, medan den stora majoriteten av pappor jobbar på. Detta leder till att mammorna förlorar pension och ekonomisk frihet. Man behöver inte vara samlingspartist för att tycka att det är viktigt att kunna försörja sig själv. Att allt fler kvinnor började ta ut skilsmässor när de började förvärvsarbete istället för att vara hemmafruar är ingen slump. Allt är kanske bra nu, men utan att måla för mycket fan på väggen, kan vad som helst hända och då är det bra att kunna betala hyra, mat och köpa ett klädesplagg då och då åt sina barn. Därför är det så viktigt att föräldraledigheten delas lika. Att staten tydligt visar att den vill att kvinnor och män ska vara jämställda. Att båda föräldrarna ska ha möjlighet att jobba och vara hemma med sina barn. Att ens förmågor, intressen och ekonomi inte sitter i könsorganen. Och eftersom vi har fört den här diskussionen minst trettio gånger på den här bloggen vet jag att någon nu kommer att säga: "Men ska staten verkligen tvinga pappor att stanna hemma och mammor att jobba? Jag tror på valfrihet, inte på tvång!" Svaret på det är: "Nej". Staten tvingar inte någon att stanna hemma eller jobba, MEN vill man att staten ska bekosta ens föräldraledighet får man lov att böja sig för vissa krav. Som i min drömvärld alltså är en jämställd föräldraledighet.

Ligger i sängen och äter vattenmelon (med lite salt) medan jag kollar på "Big little lies". Två avsnitt in verkar den mycket lovande med en massa kända skådespelare som Shailene Woodley, Nicole Kidman, Reese Witherspoon (hennes barn är bästis med Viddes bästis lillasyster. Det räknas knappast som namedropping eftersom det finns minst fem personer mellan oss men ville tydligen påpeka det ändå), Alexander Skarsgård, Laura Dern och Adam Scott. Unnar mig detta slöande eftersom jag skickade i ett stort reportage igår och ska ta itu med ett lika stort imorrn. Men på tal om tv-serier. Förutom "Big little lies", som verkar riktigt bra, tycker jag att ni ska kolla på "The Good Fight" som är en spinoff till briljanta "The Good Wife", "The Imposters" som handlar om en klassisk sol- och vårare, och såklart "Girls" som verkar ha en riktigt bra sista säsong. Nu ska jag ge "Crashing" en chans. Ingen kollar på så mycket tv-serier som jag. Hej då!

Instagramkontot Flickvänsmaterialet lade ut denna lista på Insta och jag tänkte försöka följa den här på bloggen. Vem är med? Länka i så fall till er blogg så länkar jag ut till er följande dag (eller så fort som möjligt).

1. Jag behöver feminismen för att

Att förstå att det inte bara är jag. Feminismen har hjälpt mig se strukturer. Att män och kvinnor (och rasifierade, HBTQI, funktionsvarierade och så vidare). Jag behöver feminismen för att förstå att vi inte är enskilda öar oberoende av varandra. Det vi möts av i samhället grundar sig i traditioner, strukturer och förutfattade meningar om vem vi är och vad vi vill beroende på vårt kön, sexualitet, hudfärg etc.

Magnus förklarar hur Filip Hammar såg ut när han insåg att huvudpersonen i segmentet han just skojade om står framför honom. Vi diskuterar Alexander Bards profetia om mediernas död och kuratorerna överlevnad. Vi talar om Oscars och vår kompis som vann en för La La Land och om grupptryck. Mycket skratt och god stämning.

Eftersom det här är min blogg handlar det inte så mycket om vad Maggie egentligen jobbar med, men eftersom han gjorde en så rolig rapportering om Oscars för Nyhetsmorgon att Filip & Fredrik tog upp det i Breaking news tänkte jag att det kunde vara dags för en pytteliten presentation. Magnus jobbar som producent för några stora podcaster, ibland är han inslagsproducent för olika tv-produktioner, på sommaren är han redaktör för Nyhetsmorgon och så gör han en del andra smågrejer för radio och tv mellan det. Här är en enkel resumé. Det bästa med hans jobb är ändå att det tangerar mitt på så vis att vi ibland kan hjälpa varandra och alltid diskutera uppdrag, komma med förslag på vinklar, läsa igenom varandras texter osv. Det leder visserligen till att vi pratar om våra jobb ganska ofta, men eftersom vi både (okej mest jag) är så intresserade av media och samhälle finns det ingen tydlig gräns mellan intresse och arbete. Ni som lever med en annan vuxen, jobbar ni inom samma bransch som hen och pratar ni mycket jobb? Är det bra eller dåligt? Eller båda två.

När Vidar föddes köpte jag en barnvagn av en kompis. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av just barnvagnar och resonerade ungefär: Hur stor skillnad kan det liksom vara på det man skuffar omkring ungen i? Vidde föddes i mars en väldigt snöig vinter och jag minns att jag var svettig ända fram till juno på grund av att trehjuligen inte alls löpte speciellt bra i snö och slask (fast vem gör nu det). Det ensamma hjulet längst fram fastnade ungefär var tredje meter, plus att vagnhelvetet vägde minst trettio kilo. Med Majlis vi vi en Stokkevagn (har ej fått betalt för att skriva om den) och jag insåg hur mycket lättare livet kan vara med en bra vagn. Den är tillräckligt hög så att en lång person som jag inte behöver vika sig dubbel för att kolla att bébén är okej. Den är inte speciellt tung att dra uppför trappor OCH den är vansinnigt enkel att justera och plocka ihop. Jag kan inte påstå att jag är speciellt intresserad av barnvagnar, men älskar denna. Blivande föräldrar: se detta som ett tips.

Jag har nu börjat på ett blogginlägg fem gånger, men det har liksom aldrig blivit mer än lösryckta tankar och uppräkning av vad jag gjort. Men detta är min blogg så vi kör på det: Vi började dagen med att filma en snutt för ett reportage jag gör. Nu fr iden måste man ju som tidningsjournalist också måste fota, filma, klippa och regissera och jag börjar vara precis så bra på det att jag inser hur dålig jag är. Ni vet den där magiska gränsen när man tar ett steg in i en ny bransch/sportgren/konstform lär sig lite och fattar hur bra folk inom det skrået verkligen är? Sen var vi tvungna att burna ner till Los Angeles för Maggan skulle göra en kort Oscargrej live för Nyhetsmorgon. Den lilla resan tog bara sex timmar och om man skulle dela ut Oscars för lugna och tålmodiga barn skulle Vidar och Majlis få varsin. Själv var jag latent sur för att det varit så lång väntetid på alla frukostställen vi försökte ta oss in till i SF. Det hela slutade med att vi tog en kaffe och nåt slags söt croissant to go. En förlorad frukost får man aldrig igen, tänkte jag bittert och drömde mig bort till gårdagens ägg- och avokadomacka.

Jamen hej från San Francisco! Jag vet att jag borde älska den här staden, men jag tror att jag behöver en lokal guide för att förstå den. Jag tycker visserligen lite mer om SF varje gång jag är här, men blir alltid liiiite illa till mods av alla uteliggare, knäppgökar, djupa inkomstklyftor, att det är så förbannat kallt och blåsigt och mängden turister som köar för att få åka gammaldags spårvagn. Jag är inte dummare än att jag fattar att detta är en magisk stad, snygg är den definitivt och i varje hörn ligger det en restaurang eller barn jag vill testa. Men jag skulle nog behöva den där guidningen eller att själv bo här för att San Francisco skulle komma på min städer jag älskar-lista. Eller så är jag omedvetet påverkad av att man ANTINGEN måste gillad LA eller SF. Och när jag ändå neggar: tycker också att Starbucks gör äckligt kaffe. Efter frukosten köpte jag en stödkopp och måste slänga bort hälften på grund av USCH. Nåja, nog klagat. Har intervjuat ett underbart par som flyttade till SF 1967 och berättade om Summer of Love. Politiken, musiken, kulturen, sexet och drogerna. Exempel: Så gulligt när två sjuttioåringar fnissar och berättar om drogerna de gjorde på 1960-talet. Och så har vi ätit goda veganburgare. På vägen upp körde vi nämligen förbi en gigantisk inhägnad med kor och Vidar fattade kopplingen mellan hamburgare och kokött. Nu vill han förbjuda alla att äta döda djur. På bilden ovan är jag så trött att Magnus frågade om jag gråtit på grund av röda glansiga ögon. Jag ba med martyrstämma: "Det är okej. Jag har bara jobbat jättemycket och sovit jättelite". Men det är inte alls synd om mig på riktigt för nu tänker jag inte jobba förrän på måndagen.