Hur överlever man i ett patriarkat? Man bara gör det. Själv har jag fått stor hjälp av systerskapet. Jag har insett att kvinnor hjälper och stöder varandra. Vi tipsar varandra om jobb och jämför erfarenheter. Vi ser varandra och bekräftar varandra. Jag har insett att jag inte är ensam och paranoid. Att majoriteten av mina upplevelser är universella och strukturella. Att det vanligtvis inte är jag, det är patriarkatet. En överlevnadsstrategi är att skapa nätverk och organisera sig. Jag tänker på alla hemliga facebook- och Whatsappgrupper där kvinnor tipsar varandra om jobb, peppar varandra, diskuterar vardag och drömmar, problem och delar roliga memes. Jag har också fått styrka av att säga emot, ifrågasätta och vara besvärlig. Ibland känner jag mig bara trött, men andra dagar får jag energi av att vara sur och allt annat än behagfull. Att inte falla in i den form som förväntas mig. Andra dagar får vilar jag i vetskapen om att jag inte måste vara en perfekt feminist under alla årets minuter. Att vara mänsklig och därför misslyckas ibland är helt okej. Vad har ni för överlevnadsstrategier?

Vi fortsätter väl med marsutmaningen. Att kvinnofieras. För mig innebär det bland annat att ständigt representera undantaget. Att vara den andra som kollar på damfotboll, gå till en kvinnlig läkare, har en lärarinna, läsa chic lit, att gång på gång se manliga karaktärer spela huvudrollen i allt från barnböcker till Hollywoodfilmer. Jag tror att det var Anita Sarkeesian som använde smurfarna som exempel: Här finns Gammelsmurfen, Trollsmurfen, Astrosmurfen, Glasögonsmurfen alla med en specifik egenskap, medan den enda kvinnliga smurfen, Smurfina, är kvinnlig. Det är liksom hennes grej. Att kvinnofieras innebär också att folk utgår från att en som kvinna har vissa egenskaper. Är mer intresserad av barn, städning, söt alkohol, att ta hand om andra och uppoffra mig själv, inte vara speciellt rolig och att en som snygg, smal, ung och fertil är lite värdefullare än motsatserna. Vill en kvinna inte ha barn stiger hon utanför normen och gör folk provocerade och lite förvirrade. Jag säger inte att män inte manifieras. Den traditionella mansrollen är antagligen snävare än kvinnorollen, men så länge vi lever i ett patriarkat är en generellt lite mer priviligerad om än är man. Alltså normen.

I går kväll fick Magnus ett erbjudande om ett tv-jobb som skulle klarna i dag. Imorse fick han grönt kort och skulle åka på ett möte samma eftermiddag. Någon timme senare hade jobbet avbokats eller möjligtvis skjutits upp med ett år. För ett par år sedan skulle jag ha blivit besviken och nedslagen, fått en ångestklump i magen för vår ekonomi, men nuförtiden vet jag att sånt här händer och att det hittills alltid dykt upp något annat kul (och oväntat). Samma kväll tog jag en promenad med Majlis vid solnedgången. Det var vindstilla och drygt tjugo grader varmt i luften. Solen sjönk långsamt ner i Stilla havet och himlen blev alldeles rosa. Folk log mot mig och sa nåt om gullig baby och Majsan blåste salivbubblor som hon sedan gapskrattade åt. Jag kände en sån enorm tacksamhet för att få bo här. Allt kommer väl med ett pris och jobberbjudanden som försvinner, korta stunder av ekonomisk ångest och andra perioder med alldeles för mycket jobb är lätt värt det. Jaja, det var det jag tänkte på i dag.

En bra grej med USA är att det gör så sjukt bra journalistik här. Visserligen också jättedålig sådan , men så är det med det här landet. Allt man säger om det både stämmer och inte stämmer. Just nu lyssnar jag nästan slaviskt på podcasten A1 (tack du som tipsade om den!) och inte nog med att jag lär mig så otroligt mycket om det amerikanska samhället och den dagsaktuella politiken, programledaren Joshua Johnson är också så otroligt bra. Upplägget är en aktuell fråga (läckorna i Vita Huset, toaletter för transpersoner, lobbyverksamheten i senaten, hur politisk ska forskning vara etc), två eller tre gäster och diskussion. Johnson är alltid påläst och ställer på ett vänligt, men samtidigt direkt sätt följdfrågor. Ingen kommer undan med att ge ett annat svar än den på frågan. Programledaren faller heller inte i fällan att mer eller mindre omedvetet ta den ena partens sida. OCH programledaren tror inte heller att han är stjärnan i programmet. Jag tänker nästan dagligen på hur fruktansvärt proffsiga programledare och journalister det finns här. Det märks att de blivit utsållade av hundra eller tusentals sökande. Man kan inte vara helt okej på sitt jobb om man skriver för The New York Times eller gör program för NPR. Väldigt inspirerande till att bli en bättre skribent och podcastare. Och liiiite nedslående att inse att jag ännu har en lång väg att gå.

Som vanligt hyr vi ut vårt hem medan vi är i Norden under sommaren. Just nu är bostaden ledig mellan ungefär slutet på juli och mitten av augusti. Vi bor ett stenkast från Stilla havet, pool finns, en liten uteplats med grill, två sovrum och bra stämning. Maila eller kommentera om ni eller någon ni känner vill bo här i sommar.

Internationella kvinnodagen! Whohooo! Skoja, att vi fortfarande lever i ett stenhårt patriarkat är ingenting att fira. Jag får en lätt prestationsångest över att skriva nåt smart och feministiskt just i dag. Nåt smart, feministiskt och gärna hoppfullt. Jag ger det ett försök för så här känner jag: Om det är någonting som hänt bland allt kvinnohat som likt bajskorvar flutit upp till ytan på sistone så är det att kvinnor satt ner foten. Fler kvinnor än vanligt ställer upp i val i USA, de ringer sina politiska representanter, de protesterar genom att marschera och protestera. Jag känner att något är på gång. Det får gärna vara revolution. En backlash till misogynin och rasismen. Det är vår tur nu. Mitt eget budskap för i dag får vara detta: Kom ihåg att ni inte behöver vara starka hela tiden. Starka kvinnor är inte bättre än svara kvinnor. Att vara svag är mänskligt och att vara kvinna är att vara en människa. Jag önskar snarare att fler människor, både kvinnor och män, vågade visa sig svaga oftare. Kom också ihåg att feminismen inkluderar, transkvinnor är också kvinnor och mycket mer förtryckta än till exempel undertecknad som är vit, välutbildad, har en stor plattform och ett starkt nätverk. Tillsammans kan vi ta över världen!

Jag ska skriva om internationella kvinnodagen när det är onsdag morgon i Los Angeles, men tills dess får ni nöja er med ett långt avsnitt av podden.

Har ni sett den senaste, och sista, säsongen av Girls? Avsnitt tre där Hannah träffar en berömd författare efter att hon skrivet en text om hur flera kvinnor vittnat om att ha blivit sexuellt ofredade av honom. Så jäkla bra, vill inte vara en spoliermaskin, vi att ni ser avsnittet själva. Sex i gråzonen är bland annat tjatsex. För fina flickor säger först nej och sen går de motvilligt med på sex. Sex för husfridens skull. Bara retoriken att kvinnor ger och män får/tar är så äcklig. Eller vad är egentligen skillnaden mellan gråzonen och sexuellt ofredande? Äh, andra skriver om det här så mycket bättre än jag. När ni kollat på Girls kan ni gå in på Lady Dahmers och läsa.

År 2011 läste jag en del av vaginamonologerna under en kväll som ordnades av Teater Hekate. Eve Enslers prisbelönta The Vagina Monologues baserar sig på intervjuer med mer än 200 kvinnor. De framfördes första gången i New York år 1996. Jag minns att jag var lite nervös och fnissig, det är ändå ganska sällan man pratar om vaginor. När jag var liten pratades det aldrig om vaginor. Ordet snippa existerade inte ens i 1900-talets Finland där jag växte upp. Det fanns visserligen nån enstaka snopp samt kickelin och penisar och kukar, men inget riktigt bra ord för vaginan. Visst är det vansinnigt när man tänker på det så här i efterhand? Att det inte fanns ett vardagsord för kvinnors könsorgan signalerade att det var någonting skamligt och skrämmande med det. Att snippan var könsorganens motsvarighet till Voldemort. Nåt man absolut inte pratade om. I ett jämställt samhälle är allas könsorgan lika naturliga och lätta att benämna. Därav välkomnar jag snippan med öppna armar. Och när vi ändå talar om snoppar och snippor. När min kompis Cecilia ska prata med sina barn om hur barn blir till brukar hon säga ungefär att mamman sätter sig på pappans snopp. Alltså istället för det vanliga att pappan liksom bestiger mamman, eller hur man nu talar om barnalstrande med sina barn. Det här kan jag inte sluta fnissa åt. Det är så typiskt att en snubbe glider fram och tar åt sig all ära. Språktidningen skriver: "I en bloggkommentar från 2000 tar en enskild man, en Bo Lilja i Simrishamn, på sig ansvaret för att ha hittat på ordet. Så här skriver han: ”Så började jag tänka på formen av kvinnans könsorgan som har formen av en båttyp som kallas för SNIPA.” Men det lät alldeles för pretentiöst, tyckte han, lade till ett p och fick ordet snippa."

Visste du att Owen Wilson är singel? Det visste inte jag och ärligt talat bryr sig väl inte så många av oss om det, men igår stod han vid baren med en skock kvinnor och män omkring sig som alla tävlade om hans uppmärksamhet. Själv satt, och senare dansade, jag med ett gäng väninnor. Det fanns så mycket kärlek i luften, DJ:n spelade Beyonce, Stilla havets vågor rullade in precis utanför restaurangen och jag var så lycklig över vänskapen och den kvinnliga gemenskapen. Som mycket yngre var jag en av de där unga kvinnorna som gick omkring och sa att jag helt umgicks med killar eftersom de var "mer raka och skapade mindre drama". Egentligen hängde jag mest med killar för att jag identifierat att män hade högre status i vår kultur och omedvetet trodde jag väl att statusen skulle smitta av sig på mig. Jag var det som Gillian Flynn skulle ha kallat "The Cool Girl". I dag fattar jag ju att vänskap inte har med könet att göra och förstår kraften och tryggheten i att också omge sig med bra kvinnliga vänner. När vi är tillsammans känns allting möjligt. Det sagt har jag några väldigt, väldigt goda manliga vänner. En av dem är Mike som jag lärde känna när vi pluggade i Holland för massor av år sedan. Nuförtiden bor Mike i New York och vi ses en eller två gånger om året. Det är alltid lika roligt och fint. Owen Wilson har egentligen ingenting med det här inlägget att göra, utom kanske symboliken i att folk antagligen mest vill vara hans kompis för att han är en känd skådespelare och därför har lite högre status än vad vi vanlisar har. Ej rätt grund för vänskap. Fråga: Vem av er gick på The Cool Girl-myten och att det är lite finare med manliga vänner?