Jag följer tydligen ganska sporadiskt den där feministiska marslistan, men bättre lite än ingenting. I dag ska det handla om pengar. Pengar är både privat och allmängiltigt. Jag tycker till exempel att folk kunde tala lite högre om sina löner. Om vi har något att jämföra med är det lättare att förstå var vi själva ligger och kanske vara nöjda, eller förhandla upp, eller fråga chefen varför kollegan med samma uppgifter tjänar mer. Min mamma jobbade på en bank under hela min uppväxt. Hon var noga med att min syster och jag skulle spara pengar och hon köpte aldrig något på kredit. Den som spar hen har. Min pappa har alltid levt lite över sina tillgångar. När jag träffade Magnus hade han som mål att hela kontot måste vara tomt innan nästa lön trillade in. Själv var jag drillad i att alltid ha lite på sparkonto. Fick en lätt panik av Maggies inställning. Eller kanske skräckblandad fascination. Män tjänar än kvinnor eftersom mäns arbete automatiskt värderas högre än kvinnors. Män uppfattas som kompetentare och som bättre chefer. Män tjänar mer än kvinnor också för att kvinnor stannar hemma och sköter det oavlönade hushållsarbetet. Ett sätt att råda bot på detta är en jämställd föräldraledighet och om det inte funkar kan den som tjänar pengar betala in en summa på ett sparkonto och pensionsspara för den som stannar hemma. Att ha egna pengar, alltså motsatsen till att vara ekonomiskt beroende av någon annan, ger en också friheten att bryta upp från en människa man inte vill leva med. Det låter kanske sjukt cyniskt och oromantiskt att ha ett ifall att-konto på banken, men det HAR ju hänt att folk begått skilsmässa, blivit allvarligt sjuka eller dött eller slagits med en. Jag fattar ju att det är sällsynt att ha en årslön på kontot som vara väntar på att man ska flip the bird och dra till Bali för att hitta sig själv, men nån extra tusing kanske. I dag tjänar Maggan och jag ungefär lika mycket. Under perioder har den ena tjänat lite mer än den andra (fast jag upplever alltid att jag jobbar mycket mer). Jag är fortfarande den aningen sparsammare och det stör mig lite eftersom det gör mig till bromsaren (för nån måste faktiskt vara det också) medan Magnus får vara den sköna liraren. Hen som njuter i stunden och som inte snålar. Jag vill gärna vara en skön spenderartyp jag också, men jag vill samtidigt ha en liten buffert (ibland är den obehagligt liten) på kontot. För att till exempel betala ut Maggie när han hamnar i knipa. På tal om snålhet finns det få saker som gör mig mer avtänd än snåla människor. Generositet och snålhet korrelerar sällan med hur mycket pengar en person har. Det är, i min erfarenhet, mer av personlighetsdrag än ekonomisk planering. Jaja, ett ganska råddigt inlägg, men ni fattar ju vad jag menar.

ÄNTLIGEN! I veckans podd talar vi om hur kritiska vi ska vara mot Kellyanne Conway, om hur det är extremt dålig journalistik att bjuda in en expert och en åsikt och behandla dem som likvärdiga, vi pratar om hur man aldrig ska känna tacksamhet gentemot sin arbetsgivare, om Snoops nyaste video och om en artikel i New York Times om hur folk faktiskt betalar för innehåll. Tack för att ni lyssnar och betalar och sprider ordet <3   På NPR (det känns som om jag lyssnar på 90 procent av deras program) har de just nu en kampanj som heter #TryPod och handlar om att tipsa folk om bra poddar. Det får ni gärna göra här också, men de ska vara jäkligt bra! Och ni som ännu inte lyssnar, kom igen, ge Maggies och min podcast en chans. Poddar är ett skönt sätt att underhålla sig medan man promenerar, springer, städar, ska sova, mekar med bilen eller hästen eller vad man nu pysslar med.

Aldrig känner jag mig lika amerikansk som när det är Little League-träning och match och jag sitter på läktaren som en vanlig little league-mamma. Varje fredag och söndag åker vi ut till en basball-plan några kilometer från hemmet och kollar på Vidar och hans kompisar som försöker träffa bollar och springa runt planen. Vidde är helt okej (alltså: det händer att han träffar bollen när den kommer flygande) och jag tänker varje gång att jag ska ta ut honom i parken och träna lite kast och slag, men det blir aldrig av. Föreställer mig att det är ännu roligare att spela om en är duktig. Ska fanimig ta honom till parken och öva lite. Det stör mig lite (mycket) att det inte finns en enda tjej i laget och att när småsystrarna, som är med för att kolla på brorsorna, klättrar omkring på läktaren ropar mammorna och papporna att de ska komma ner så de inte faller ner och skadar sig. Vill ropa att de ska låta ungarna leka, men det finns få saker som är så otrevliga som när andra människor läxar upp en i hur man ska uppfostra sina barn. Jag blir själv väldigt sugen på att spela. På 1900-talet när jag gick i grundskolan minns jag att jag var bra på boboll, det finns ju en risk att jag a) minns fel b) inte nödvändigtvis är bra på baseball hundra år senare, men det SER så kul ut. Jag försökte fråga en mamma om kvinnor som spelar baseball, men hon gav sig bara in i en lång förklaring om softball så jag släppte ämnet. Hon hade uppenbarligen inte sett A league of their own.

I går åkte Maggan, Majlis och jag ner till San Diego för att ta några bilder av väggen mellan USA och Mexiko. Det finns egentligen två staket, ett som USA byggt och ett annat som Mexiko lagt upp (de bah: "FINE! TWO CAN PLAY THAT GAME."). Ursprungligen hade vi tänkt ta bilderna i en park som heter International Friendship Park och ligger vid gränsen och Stilla havet, men efter att ha kört i två timmar gjorde jag lite slentrianmässig research och insåg att parken bara är öppen på helgerna. När detta uppdagades blev det för en kort stund dålig stämning i bilen. Men allt löste sig, vi parkerade vi några kilometer från gränsen på en annan plats och hajkade sedan fram till staketjäveln. Stundvis var det lite bökigt att komma fram med barnvagn i terrängen. Den sista biten gick Maggan ensam eftersom vagnen fastnade i leran. Maggie blev också stannad och utfrågad av en gränsvakt. Det var lite spännande, men eftersom det knappast finns något ofarligare  universum än ett vitt par med barnvagn vinkade patrullen oss snart vidare. Sen körde vi hem igen och konstaterade att vi umgås sjukt mycket med varandra. Hittills har detta koncept funkat bra. Vi har faktiskt väldigt roligt nästan hela tiden. Det där med att leva sitt eget självständiga liv är tydligen ingenting vi idkar. Hur gör ni som lever i förhållanden? Hänger mycket, eller passar på att längta lite efter varandra?

Jag vet att det är jättetråkigt att läsa/höra historier om andras barn, men lovar att de inte kommer så ofta på den här bloggen. Ibland är jag nämligen en dålig mor och person. Igår, på Vidars födelsedag, hade jag precis sövt Majlis. Då sätter sjuåringen på Kanyes Wests Stronger (jag går från att ha avskytt honom till att luta att han är ett geni. Kanye alltså, inte Vidar) på full volym i sitt rum. Babyn rycker till och jag väser panikslaget "SÄNK!!" åt Viddes håll. Han mimar nåt tillbaka, men sänker inte. Jag väser, "SSSSÄNK!!" så högt jag vågar utan att väcka Majsan. MajMaj vaknar och jag suckar "Idiot!"  mot Vidars håll. Det är kanske inte så genomtänkt, men jag vill verkligen att babyn inte ska vakna. Sjuåringen ser på mig, länge, och går sedan in i sovrummet. När han kommer ut säger han: "Peppe, jag är varken ledsen eller arg, men jag är förvånad över att du, som mamma, kallar ditt barn en idiot. På hans FÖDELSEDAG dessutom".  Jag ber givetvis tusen gånger om ursäkt. När Magnus kommer hem berättar ändå den lilla golaren om vad jag kallade honom. Magnus tycker också att jag är dålig. Antar att det är jag som är idioten.

Vad ville du bli när du var barn? Jag drömde om att bli brandman. Mitt smeknamn Peppe kommer från att jag beundrade en apa som klättrade upp på en giraffhals och släkte en brand. Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring? Jag trodde att jag skulle bli lärare eller skådespelare. Vilka var dina bästa och sämsta ämnen i skolan? Allra bäst var jag nog på svenska, eller modersmål som vi säger i Finland, och gymnastik. Sämst på kemi och syslöjd. Vilket var ditt allra första jobb? Antingen simlärare eller kaffeförsäljare på Robert's Coffee. Vad har du haft för olika betalda jobb? Simlärare, kaffeförsäljare, bokförsäljare på Akademiska bokhandeln, svenskalärare på olika företag, radiopratare på Yle, lärarvikarie, forskningsassistent när jag pluggade på University of Twente i Nederländerna, sommarjobbare på Utrikesministeriet, pressassistent på Utrikesministeriet, koordinator på Finlands Ambassad i Buenos Aires, riksdagsassistent till Eva Biaudet på Riksdagen, presskoordinator på Finnfacts, chefredaktör på Papper, journalist på HBL och jag har säkert glömt bort nåt, men ungefär detta. Räknas författare som jobb? Podcastare? Föreläsare? Bloggare? Det får jag ju tekniskt sett betalt för. Vad har du gått för utbildning? Pluggat journalistisk på folkhögskola, sedan magisterexamen i statsvetenskap från Helsingfors universitet och master of arts in specialized journalism från USC. Vad går ditt nuvarande jobb ut på? Skriva intervjua folk, texter, spela in podd, föreläsa, filma och klippa. Vilka är dina starka respektive svaga sidor på jobbet? Mina starka sidor är att jag har en ganska solid och hög lägstanivå, att jag alltid levererar och att jag kan mycket. Jag är bra på att se den stora bilden, koppla ihop skeenden och fatta snabbt. Mina sämsta sidor är att jag lätt blir uttråkad och att jag ibland inte orkar med detaljer. Nämn något som du är extra stolt över att ha gjort i ditt jobb?  Jag är stolt över att ha skrivit tre böcker och att jag har ett par nya på gång. Jag är extremt stolt över bloggen och att jag vågade säga upp mig (eller egentligen alla gånger jag sagt upp mig och gått vidare) och bli frilansare och dessutom kan försörja mig på det. Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det yrke du har i dagsläget? Så svårt. Ingen aning. Tycker att jag har det perfekta jobbet. Vill aldrig mer ha en chef. Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig? Jag vet faktiskt inte. Imponeras av advokater, men är verkligen inte en person som orkar läsa det finstilta eller traggla genom detaljerade lagtexter. Vad gör du om fem år? Ungefär det jag gör i dag. Hoppas jag!

När Vidar var liten tyckte jag alltid att folk med skolbarn var riktiga föräldrar. De hade liksom bättre koll än vi småbarnsföräldrar. Sen sa tiden swoooosch och plötsligt bodde det en sjuåring hos oss utan att jag riktigt fattat vad som hände. Tänk att den här lilla pratsamma och roliga typen bott större delen av sitt liv i Los Angeles. Häromdagen var vi inne på CVS och Vidar hade fått några dollar för att köpa godis. När han betalat och kvinnan i kassan räcker över växeln i form av några mynt för att Vidar ska ta emot dem med öppen hand knyter Vidde istället handen och ger kvinnan en knuckles. För det är tydligen så man gör i hans värld. Imorse fick han pannkakor med blåbär och lönnsirap och presenter såklart.

Karin Jihde och jag träffades över Skype för att diskutera böcker och läsning. Vi pratade om Love Warrior, Vad gör en bank (vet nu vad minusränta är) och våra favoritpoddar. Ett riktigt mustigt avsnitt. Dessutom hade vi läst samma böcker för en gångs skull.

Det här är ett samarbete mellan Papu Stories och Livet & LA

När jag köper barnkläder vill jag att de ska vara hållbara så att jag kan ge dem vidare till andra babyn när Majlis vuxit ur dem, jag vill att de ska vara lite stretchiga så att de är lätta att dra på och att de ska vara ekologiskt producerade av människor som får en rimlig lön och arbetar i säkra arbetsförhållanden. Ja och så får de gärna vara unisex. Inte för att jag tycker att rosa och ljusblått är direkt fula färger, men för att folk behandlar babyn olika bara på basen av vilket kön de tror att ungen har. Papu Stories är ett litet finländskt barnklädes- och lifestyleföretag grundat av Anna Kurkela och Hanna-Riikka Heikkilä. Alla plagg är sydda i ekologiskt bomull och producerade i noggrant utvalda fabriker i Portugal och Finland. Det finns alltså ingen risk att det är barn som syr dessa barnkläder. Ja, och så är varje kollektion uppbyggd kring en historia. Papu gör också snygga kläder för nästan sjuåringar. Vidar älskar den här bomberjackan i bomull. Han vägrade ta av den och sov till och med en natt förra veckan i den. Måste ändå ses som ett ganska bra betyg för en jacka. Fram till den 27 mars får ni 10 procent rabatt med koden LIVETLA10 på normalprissatta produkter. I podden brukar Magnus och jag ibland tala om konsumentmakt. Jag vet inte hur mycket en enskild människa kan påverka kapitalismen, men jag vill själv gärna stöda företag som anstränger sig för att vara hållbara och etiska. Så där ja, in med er och kolla på kollektionen! Sa jag att de gör fina plagg för vuxna också? Viddes bomberjacka finns till exempel i vuxenstorlek. Väldigt snygg.

Äh, jag kör på och gör reklam för boken jag skrivit Livet & patriarkatet som är en grundläggande guide i vad feminism är, ger svar på vanliga frågor och argument till typiska patriarkala påståenden. Plus att den är ganska rolig. Borde tydligen jobba med PR så bra är jag på att marknadsföra mina verk. Nä, men allvarligt tycker jag att det oftast är lite mer sympatiskt när någon annan gör reklam för det jag åstadkommit. Klart att jag inte ska hymla med mina projekt, men tycker att det sällan är så snyggt, plus ganska svårt, att hylla sig själv offentligt. Säger inte att jag är en anhängare av Jantelagen, men älskar verkligen när speciellt kvinnor lyfter varandra offentligt. Svårt, känner att jag måste fundera mer kring detta. Tror att det har något med sociala medier och hur det är fint att folk vågar ta plats, men att det liksom inte längre är en issue att människor inte vågar lyfta fram sig själva längre. Sen är det såklart en annan sak vem som representeras mest i media, film och tv men det är ett djupare strukturellt problem som en ändå inte kan råda bot på själv genom att skrika om hur bra man är. Där krävs just det där stödet från andra som är så fint. Det kvinnliga kollektivet, liksom. Systerskapet. Varsågoda för fri association i bloggform. Andra böcker som anknyter till feminism och jag gillar än romanen "Maken" av Gun-britt Sundström. Den har fyrtio år på nacken, men kunde utspela sig i dag. Det är lite nedslående, men också så grymt att texten håller. Katarina Wennstams böcker om våldtäkt "Flickan och skulden", "En riktig våldtäktsman" och senast nu "Flickan och skammen". Gillade också väldigt mycket Karolina Ramqvists "Det är natten" som handlar om kvinnor och skrivande. Och givetvis Märta Tikkanens böcker, kanske främst "Två, scener ur ett konstnärsäktenskap".