"hoppas ingen läser detta"
9 years ago
Skickade precis iväg ett större reportage invandring och om muren som Donald Trump vill bygga mellan USA och Mexiko. Jag har forskat, intervjuat och filat på texten i dagar, men fick ändå den där känslan av att någon kommer att avslöja min bluff när hen (okej, who am I kidding: han) läser texten. Som vanligt var Maggan min testläsare och som vanligt sa han att den var bra och pekade ut några tryck och slarvfel. Ändå trodde jag inte honom.
Jag har jobbat som skrivande journalist, författare och bloggare i hur många år som helst, men bloggen är det enda forumet där jag känner mig fult trygg och inte behöver tänka: "Äh, ingen kommer väl ändå att läsa det!" för att lugna ner mig själv. Sen går det några dagar efter publiceringen och jag är alltid lika överraskad och lättad över att ingen kontaktat mig för att påpeka alla fel jag gjort. Och till slut kan jag andas lugnt igen och till och med tycka att det jag skrev var ganska bra. Säg att jag inte är den enda som lider av bluffsyndromet.
Jag illustrerar texten med en gullig bild på Majlis och Cissans hund Goldie.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Hara · 9 years ago
"....Säg att jag inte är den enda som lider av bluffsyndromet...." Det lilla jag skriver är kommentarer på olika bloggar och visst händer det allt emellanåt att jag känner mig som en bluff. Grammatik och skrivfel har jag överseendet med. Svårare när man efteråt märker att man missförstått ett sammanhang eller tänkt fel om något som man trott sig ha en välgrundad åsikt om. Blir lättare med en attityd som jag skriver för att försöka förstå mänskorna/världen och mig själv lite bättre. Lyfter på hatten för alla undersökande journalister som lever med pressande deadlines och ibland svårhanterliga/bristfälliga fakta som underlag.
Peppe Öhman · 9 years ago
Tack för den här kommentaren! Vet du, jag blir så glad över att du kommenterar. Tycker alltid att det är intressant och tankeväckande.
Flicka · 9 years ago
Känner igen mig. I mitt fall hör det ihop framför allt med stora uppdrag som krävt extramycket koncentration. Jag kan samtidigt vara glad att artikeln blivit klar, stolt för ett bra citat eller lyckat stycke och ängslig över att mitt namn står i bylinen och att någon expert ringer upp mig och påpekar ett fatalt fel i texten. Och nu när jag jobbar med ett forskningsprojekt är jag övertygad om att de mer erfarna forskarna inser en dag hur lite jag vet om ämnet och ger mig sparken. Har inte hunnit läsa den här men blev tipsad om den. Tyvärr på finska. http://www.minervakustannus.fi/kirjat/kirja.php?kirja=1326
Peppe Öhman · 9 years ago
Skönt att vi är så många och tack för länken! Tänker också att det kanske är bra att hålla ett öga på sig själv, alltså ta sina uppdrag på allvar. Inte så man ständigt känner sig som en bluff, men du fattar.
Monika · 9 years ago
Tror Amanda Palmer skriver om detta i The art of asking, hon frågade en massa vuxna människor i hennes närhet, och alla var de rädda att The Fraud Police skulle komma och avslöja dem när som helst. Känns ju lite lättare att bära det när man vet att dom flesta tänker så :)
Peppe Öhman · 9 years ago
THE FRAUD POLICE! haha! och exakt
Hanna · 9 years ago
Har levt enligt devisen fake i til' you make it, men har nu insett att man aldrig känner att man har "made it". Med mera erfarenhet måste man bara fakea på en högre nivå!
Peppe Öhman · 9 years ago
Bra sagt, PRECIS så är det.
Peppe Öhman · 9 years ago
Tack snälla! Vissa dagar är det extra skönt att få lite bekräftelse. KRAM!