Stockholm, stockholm, stockholm

Tidigt i morse packade vi ihop våra grejer i Palm Springs och åkte hem till Los Angeles. Samma morgon hade vi läst om lastbilen som i Stockholm åkt in i Åhlens. Vi hade allihopa ångest i magen och klump i halsen. Anithas små barn var trygga, men så långt borta. Vänner och bekanta checkade in i säkerhet. En av mina första tankar var att rasisterna nu gottar sig, att Trumpf och hans gelikar i världen får bränsle för sin propaganda. Klyftorna mellan vi och dem  blir allt djupare. Jag tänkte också på hur otroligt viktigt det är för journalister att vara noggranna och inte falla för frestelsen att publicera rykten bara för att få vara först och sen hålla tummarna för att de ska vara korrekta. I en tid när så många tvivlar på medierna finns det väldigt lite förlåtelse för misstag. Mindre blixtsnabba rapporteringar och mer analys. Jag äcklas också av kvällspressen tummar på journalistiken bara för att vara först och sensationella. Att det finns de som använder en katastrof som klickbait. Sen läste jag om ur stockholmarna reagerade. Människor var chockade och rädda, men istället för att blixtsnabbt hitta en skyldig och rikta sitt hat mot en person eller organisation valde de att öppna sina hem, skjutsa främlingar som inte kom hem, trösta ensamma barn och helt enkelt att ta hand om varandra. Det kändes som om stockholmarna gav ett fuck you åt terrorismen. Det beror kanske på att jag så nyligen fått barn eller att jag bara blivit blödigare på äldre dar, men jag satt och snyfthulkade över mina sociala media-flöden där var och varannan post handlade om ett erbjudande att skjutsa, hysa in, ta hand om eller på annat sätt hjälpa de som drabbats av attacken. Med risk för att låta ostig tänker jag ändå säga: kärleken är större.