Jag fick en av de där påminnelserna om vad som hänt ett specifikt datum för ett visst antal år sedan som Facebook älskar att skicka ut. Den här handlade om hur jag gått på fest för exakt tio år sedan, med en ex pojkvän. Eller på den tiden var det bara pojkvän. Några månader senare skulle jag träffa Magnus och ett år senare skulle vi bli ihop, ett år på det gifta oss, ett till få barn och så vidare men det visste jag noll om på den här festen med den här pojkvännen. Tio år senare bor vi i Los Angeles och har två barn. Det är ju en ganska lång tid, men ändå kul att se hur radikalt olika livet är nu. Nu ska jag kila iväg för att träffa Annica och Heidi som jag pluggade med i Holland i början av 2000-talet (skrev först 200-talet med riktigt så länge sedan är det inte). Väldigt rolig tid det också.

Äntligen! Nytt avsnitt ute om vad som egentligen är den onämnda kärnan i händelsen då en finländsk man, berusad, kör in bland människor och dödar en kvinna. Och så pratar vi om skillnader och likheter mellan kvinnohat och rasism (tack Malin för superbra frågor!). Om bra journalistik, var krog och vinkel är samt glädjen jag känner då Magnus, två månader om året, är lite påläst - eller som vi kallar honom: NYHETSHULKEN! Och mycket mer. Tack alla ni som visar att folk visst betalar för innehåll! Till exempel Kaj Korkea-aho. Och tack för alla fina recensioner på Itunes. https://itunes.apple.com/…/magnus-och-peppes-p…/id723772584…

På min tisdagsridlektion i L.A. rider också en drygt femtioårig irländsk man. Han vann green card-lotteriet för knappt trettio år sedan och flyttade via New York till Los Angeles. Han är ingen jätteduktig ryttare, men kämpar på som bara den och skriver alltid ut ett referat av ridlektionen på Facebook efteråt. Jag tycker om att läsa referaten eftersom han är så brutalt ärlig med hur han kände det på hästryggen, vad han var stolt över och vad han inte alls fixade. Han skriver om annat också, mest om hur mycket han avskyr presidenten och igår: You're not too old and it's not to late. Det var inte första gången jag läste om att en inte är för gammal och att det inte är för sent, men jag tycker att det var en bra påminnelse. Varje gång man står vid ett vägskäl och funderar på om man kan ha på sig jumpsuiten, säga upp sig och grunda eget, skriva bokjäveln, åka på världen runt resan, skilja sig från nån man inte längre älskar, bli ihop med någon man älskar, gå på Trädgården och dansa hela natten, börja rida eller vad som helst annat där man kanske bromsar sig själv ska man tänka på att man inte är för gammal och att det inte är för sent. Ibland hindrar man sig själv från att göra roliga och viktiga saker för att man är rädd för vad andra människor ska säga, eller för att man vill men inte riktigt vågar och då använder sig av ursäkten att man är för gammal och att det ändå är för sent. Det ska man inte göra, livet är för kort för att vara orolig för vad andra ska tycka eller för att bromsa sig själv från att bli lycklig och röra sig framåt i livet.

Vi ordnar som sagt varannan bröllopsdag för varandra, eller oss själva, ja ni fattar. Ibland har det varit mindre avancerat med trevlig lunch och middag, andra år mer högtravande (TRAVANDE!) med hästar som överraskar en på morgon kvisten. I onsdags tog vi en lång promenad runt Djurgården och lunchade sedan på Djurgårdsbrunn. På kvällen tog Magnus mig ut på stan, vi promenerade genom Östermalm och Kungsträdgården och mot Brunkebergs torg. Jag skulle precis göra ett skämt om en nedgången krog då Maggan styrde in oss på den. Det var praktiskt taget tomt inne och Magnus mumlade något om att han trodde att det var SVÅRT att få ett bord. När vi synade menyn stod det bland annat hummersoppa, moussaka och fläskkotlett på menyn. Stället såg ut som restaurangerna gör före omvandlingen i Kniven mot strupen. Jag ville inte vara den som klagar på andras planering och tänkte att restaurangen var så hipster att jag inte riktigt kunde greppa det. Maggan såg allt mer förvirrad ut, ringde några samtal och bad mig sedan lämna restaurangen med honom. Det visade sig vara ett missförstånd, men förblev oklart vilken krog Magnus blivit rekommenderad att ta mig till. Vi suckade och gick över gatan till TAK och drack ett glas vin. Bra utsikt över Stockholm. Blev ändå inte så sugen på restaurangmaten. Korrigera mig om jag har fel, men det verkade finnas en vegetarisk rätt som kostade asmycket och bestod av typ skummat blomkål. Istället promenerade vi tillbaka hemåt och stannade vid Tabbouli på Regeringsgatan, fick ett bord på uteserveringen och proppade i oss meze och rödvin. Sen steg Maggie upp klockan tre på morgonen och drog iväg till Nyhetsmorgon för att sända regeringskrisen.

Igår tog jag bussen till Odenplan för att intervjua Carina Nunstedt som är blivande Nordenchef på förlaget Harper Collins och också festivalchef på deckarfestivalen Crimetime Gotland. Jag har knappt jobbat alls i sommar och det kändes väldigt skönt att vara tvungen att kavla upp ärmarna och leverera lite journalistisk. Det var dessutom en radiointervju som var extra spännande för mig som till vardags är skrivande journalist. Mycket kul ändå! Tycker dessutom att Carina är en så inspirerande person som varit aktiv inom bok- och mediabranschen hur länge som helst. Nästa vecka åker jag faktiskt till Visby för att moderera fem olika semiarier med bland annat Camilla Läckberg, Emelie Schepp, Marie Jungstedt, Elly Griffiths, Mikko Porvali och några till. Tre av fem ska gå på engelska och trots att jag bott i USA i fyra år nu känns det ändå lite extra spännande att moderera på ett annat språk än mitt modersmål, men tänker att det är hälsosamt att vara nervös och kämpa lite. Får väl bara förbereda mig mer än vanligt (skäms över att jag vanligtvis är så dålig på att förbereda mig. På kvällen gick Magnus och jag ut (UTAN barn) för att fira vår bröllopsdag. Vi landade på ett ställe som mest av allt påminde om restaurangen FÖRE i tv-programmet Kniven mot strupen, men mer om det i nästa inlägg.

Ida Therén skriver en klockren text om hur det kom sig att hon som praktikant på en tidningsredaktion fick göra de reportagen hon ville, istället för att till exempel rapportera om älgkrockar. Hemligheten är i korthet att vara svinbra på det man vill göra och halvhjärtad på de andra uppgifterna. Nu säger någon att det inte är speciellt schysst att bara plocka körsbären ur glassen (okej, dålig metafor eftersom både körsbär och glass är gott, men ni fattar) och låta någon annan göra det tråkiga, jobbiga och mindre glamorösa. MEN, precis som Therén ser jag en feministisk handling här: "Jag tror att det här är ett bra tips, som fler kan ta till sig. Det fungerar ju inte på alla jobb, men kanske hemma, eller bland vänner. Vad händer om man blir lite sämre på att tömma soppåsen och diskmaskinen. Eller plötsligt blir usel på att köpa skor till barnen, så att en eventuell annan förälder måste bli ”expert” på barnens fötter (har testat, med framgång). Eller bli dålig på att fixa fikat till personalrummet. Kanske kan någon annan tvingas kliva fram och bli bra på det. För vad är det värsta som kan hända. Man lär ju överleva även utan fikabröd.  Det här tror jag är viktigt, särskilt för kvinnor, som ofta har uppfostrats att tillfredsställa alla andra. Var bra på allt, var ”duktig” i skolan, var en bra kompis och en ansvarsfull kollega. Medan det ofta är mer okej för killar att slarva, vara lite ”egen”. Göra fel ibland." Jag föreställer mig att det här hänger lite ihop med att man själv måste förändra sitt beteende om man vill se en förändring omkring sig. Få av oss vill offra våra barns välmående, låta dem gå hungriga eller med våta fötter för att alla föräldrar glömt eller "glömt" köpa gummistövlar, men det finns situationer där man inte måste vara duktigast eller den som offrar sig. Jag tycker att fikarumsexemplet var ett utmärkt sådant. Se det som en feministisk handling som är bra för alla, både de som är tvungna att ta ansvar över nya områden och de som tillåter sig själva strunta i dem.

Ingen av oss orkade handla mat (Magnus hade sänt NyMo samma morgon och en demon hade tagit över Majlis kropp natten innan) så vi gjorde en räd i kylskåpet och lyckades skapa en ganska skaplig middag av olika röror. Plus kantareller Maggie och jag köpte när vi sneddade över Hötorget tidigare i dag. Jag brukar svänga ihop en oambitiös, men väldigt god hummus utan tahini, men med vitlök, spiskummin, torkad koriander, citron, olja och såklart kikärter. Mixar ihop alla ingredienser (oljan sist av allt) och serverar sedan. Mycket enkelt och mycket gott. Ett annat superenkelt recept är hemlagad pesto. Så mycket godare än butikspesto. Mixa ihop in färsk basilika, pinje (eller vilka som helst andra nötter), parmesan, olja och eventuellt vitlök. Tadaa! Ni då, vilka är era bästa latmans-middagslösningar

Min bloggkollega och alumnikollega från USC Helena svarar på 10 + 1 frågor om utlandsfinländaren (på finska). Jag översätter och kopierar listan. Kan inte ni också göra den? 1. Vad är det bästa med ditt nuvarande hemland? Ljuset, bristen på vinter, livsglädjen och koncentrationen av folk som är så jäkla bra på det de gör. 2. Och de sämsta? Avståndet till släkt och vänner. Den nuvarande presidenten och kulturen där folk vägrar ett system som tar hand om de svagaste. 3. Om du fick resa vart som helt i världen på två veckor, gratis, vart skulle du då åka? Mitt spontana svar är Buenos Aires, men det känns fräschare att välja en plats jag aldrig varit på så jag säger Mexikos östkust. 4. Vart skulle du vilja resa tillbaka? Okej NU säger jag Buenos Aires. Det är ju över tio år sedan jag bodde där, men tänker fortfarande ofta på hur mycket jag älskar den staden. 5. Vilken finländsk mat saknar du mest? Lätt: rostad Reissumies eller annat surt rågbröd. Brukar smuggla med mig några paket till L.A. och alltid be folk som kommer på besök att ta med sig det. 6. Tror du att du kommer att flytta tillbaka till Finland en dag?  Man ska aldrig säga aldrig, men just nu känns det inte speciellt aktuellt. Vi landar antagligen i Stockholm förr eller senare, men Helsingfors finns inte på listan just nu. Jag känner mig allt mer postnationalistisk, tycker att Finland är fint, att Sverige är fint, att USA är fint men har liksom ingen lust att definiera mig enligt landet jag bor i. Jag gillar Finland, men jag ÄR inte Finland. 7. Vilken är den roligaste högtiden i landet du bor i? Det måste vara Halloween. Jag älskar att folk går ALL IN och börjar pynta sina hus redan i början av oktober. 8. Kunde du tänka dig att bo i ett annat land än det du bor i just nu eller i Finland? Lätt! Tror att jag kunde bo nästan var som helst. Gärna i en storstad, i ett varmt klimat och helt inte i länder som Saudiarabien eller Afghanistan där kvinnoförtrycket är massivt, men utgående från de kriterierna är jag öppen för alla förslag. 9. Vilket var år 2016's mest minnesvärda ögonblick? Det måste väl ändå vara den 22 oktober när Majlis föddes i ett badkar i Silver Lake och vi beställde thai-take out och jag höll på att förblöda och vi sedan körde hem genom L.A. mot solnedgången alldeles galet lyckliga, plockade upp Vidar hos kompisen vi lämnat honom hos samma morgon och plötsligt var en familj på fyra personer. 11. Ska du resa nånstans i år? Tillbaka till Sverige för bokmässan, eventuellt till Kenya i höst och kanske till Mexiko? Men mest sannolikt blir det utflykter inom USA:s gränser.

Utan google analytics skulle jag nästan tro att ni lämnar den här bloggen och gått vidare i livet. Så tyst är det i kommentarsfältet. Men, men jag fattar: Ute skiner solen, det finns bryggor att hoppa från, jordgubbar att äta och Trädgårdar att dansa i. Igår var det meningen att vi skulle fira bröllopsdag, men på grund av en bruten arm i Skåne förlorade vi vår barnvakt och var tvungna att skjuta upp festligheterna. Maggan och jag ordnar bröllopsdagen vartannat år och den kulminerar alltid med en middag där vi läser upp ett litet tal för varandra. Det låter kanske pretto, men jag tror att det är en bra sak att förklara för varandra och sig själv varför man fortfarande är gifta. Men nu blev det alltså ingen bröllopsdag utan ett allmänt häng på stan. Vi köpte körsbär, promenerade ner till Djurgården och tog färjan över till Slussen. Rekommenderar varmt både körsbären och färjan. Sen strosade vi i sakta mak mot Nytorget, satte oss på Urban Deli och åt lunch, promenerade vidare till Fotografiska och köpte en affisch jag varit sugen på att hänga upp i vårt Santa Monica-sovrum, promenerade vidare mot Mariatorget. Tyckte att personalen på Rivals café var lite onödigt otrevliga då de absolut inte lät oss ta med barnvagnen in i det helt tomma cafét "på grund av platsbrist", drack en kaffe. Sedan vandrade vi upp till Ivar Los park. Jag hade aldrig varit där förut och blev hänförd av den magnifika utsikten och de mysiga gränderna kring parken. Det är HÄR man ska sitta och ha en liten sommarpicknick! Saken blev inte sämre av att vi hade en efterlängtad återträff med familjen Blankens. Vi började genast planera gemensamma USA-resor i höst. När klockan närmade sig sex bröt vi upp och promenerade till Indio på Kocksgatan där Tommy och Linnea väntade. De firade förlovningsdag, vi nästan-bröllopsdag och så fyllde ju Majlis nio månader. Tommy och Linnea skulle (givetvis) åka till Italien följande dag. Sånt gör ju folk på sommaren nuförtiden. Beställde bland annat in VÄLDIGT smaskiga lobster rollar. Och sashimi, och olika sorters sjögräs och spicy tuna och en massa annat. Och när klockan närmade sig halv tio sa vi: ÄH! Vi kan väl promenera hela vägen hem igen! Och så gjorde vi det. Hade tänkt stanna vid Fältöversten för att köpa lite glass, men kom försent. När vi väl stäng ytterdörren bakom oss konstaterade vi att vi promenerat över 20 000 steg den dagen, ett ganska bra saldo ändå.

I går promenerade Maggan och jag hela vägen från Östermalm till Söder (om Södermalm förkortas Söder varför talar man då inte om Öster?) för att äta middag med Cissi och Natashja som gör den feministiska podden Penntricket. Natashja berättade bland annat att en massa kvinnor hör av sig och berättar att deras män fått en aha-upplevelse av att lyssna på podden och faktiskt förändrat sitt beteende. Min enkla analys är att det är lättare att ta till sig information från en tredje part än mitt i ett gräl om vem som är familjens projektledare eller den rådande våldtäktskulturen. Ja, se podden som ett tips i jämställdhetsarbetet. Håller såklart med om att det är tråkigt att som kvinna känna sig ansvarig för att mannen i familjen (ursäkta heteronormativiteten) ska få ett feministiskt uppvaknande, men så är det tydligen i patriarkatet. Hur som helst så var maten och vinet gott på Il Tempo, åt spaghetti med skaldjur. Efteråt förflyttade vi oss hem till Cissi och Linus för att sedan promenera hela vägen hem till Öster i Stockholmsnatten. Kände som vanligt en blandning mellan avund och lättnad när vi passerade folk som var ute och festade i sommarnatten. Det var den sommarkvällen.