Tidigare i dag när jag låg i badet och scrollade igenom Instagram kände jag en stark längtan efter att åka till Italien, eller Grekland eller Spanien eller bara ut till den egna underbara skärgårdsön. Det kändes som det enda logiska och rätta. Mina sociala flöden svämmar nämligen över att hisnande vyer, lyckliga barn och champagneglas som skålar i solnedgång. Alla jag känner och följer poserar i bikini vid poolkanter.  Sen gjorde jag en reality check med mig själv och påminde jag mig om att ALLA faktiskt inte befinner sig nyförälskade i Positano (ungefär som alla andras föräldrar faktiskt inte lät sina barn stanna ute hur länge som helst när jag var tonåring). Det bara ser ut så på Instagram. Det finns en massa familjen som inte har råd att åka till Sydeuropa på sommaren, som knappt har råd med en kryssning till Stockholm/Helsingfors. Det finns en massa människor som inte poserar i splitternya bikinin eller skålar med sina älskare i en gondol i Venedig. Och jag VET ju detta. Och jag VET att alla VET detta, men det kan ibland behövas en påminnelse om att bilder på sociala medier kanske inte ljuger om verkligheten, men de ger en ganska snäv bild av hur alla andra har det. Avslutningsvis vill jag bjuda på den här samlarbilden från igår då jag uppenbarligen gick på Polismuseet med naken underkropp. Använde Majlis för att distrahera folk.

Det som Jenny skriver om idag har jag tänkt blogga om hur länge. Nämligen hur kvinnor styr upp och organiserar medan männen (ursäkta heteronormativiteten) åker snålskjuts på det. Helt ärligt tycker jag att Magnus och jag lever någorlunda jämställt, vi sköter/leker/vakar med barn lika mycket, lagar mat lika ofta, Magnus tvättar och städar, jag plockar. Vår bröllopsdag planerar vi vartannat år, i år är det Magnus tur. Att vi lever så jämställt man nu kan leva i ett patriarkat handlar antagligen om att Magnus har vuxit upp med feministiskt medvetna föräldrar och att han och jag redan när vi blev ihop pratade JÄTTEmycket om jämställdhet och om hur vi vill leva och att vi fortsättningsvis pratar (ibland grälar) om det. Jag måste också bekänna att jag tagit ett motvilligt steg tillbaka i många planeringssituationer (plus inte varit snabbast på bbyn varje gång hon gråter), men tänker att det i längden är värt det. Det sagt är det jag som har koll på vad som finns och inte finns i kylskåpet och jag som planerar (och betalar) alla våra resor. Det är också jag som på nån jävla vänster nästan alltid styr upp träffar med vänner. Detta stör mig något infernaliskt och när vi pratade om det häromdagen sade Maggan att han tänkt på samma sak, men att det är omöjligt att styra upp någonting genom andra män. Det slutar alltid med att planeringen rinner ut i sanden. Förutom om han kontaktar en kvinna, då blir det träff. I praktiken innebär det här att jag träffar mycket fler vänner än han och att vi tillsammans träffar fler av mina kompisar än hans.   Varför är det så här? Med tanke på hur många manliga chefer det finns kan det inte finnas någon logisk förklaring gällande "naturligt" eller genetiskt ledarskap eftersom kvinnor tydligen är mästare på att styra organisationer (kan det vara så att män kvoterar in andra inkompetenta män till ledande positioner?). Jag tror helt enkelt att män av någon kulturell orsak tillåter sig själva att låta någon annan stå för det tråkiga planerandet. I längden gör kvinnor och männen sig själva en björntjänst för blir de ensamma blir de enormt ensamma och handfallna. Mäns sociala nätverk, som ironiskt nog är så hyllat i vår kultur, har så mycket glesare öglor än de flesta kvinnors. Inte alla män och inte alla kvinnor och så vidare, men för de allra flesta verkar kvinnorna vara projektledare i familjen. Jag frågar som Jenny, ni med barn eller ni med mamma och pappa, vem gör vad enligt listan ovan? (nu när jag själv granskar den ser jag en tydlig övervikt på grejer jag gör. So much för mitt skryt om vår jämställda relation i början av inlägget). Hur ska man då få till stånd en förändring? Prata om det, ta ett steg tillbaka och låt den andra planera och kom ihåg: Ingenting förändras av sig självt. Det går inte att vänta sig till en förändring, man är själv tvungen att förändra sitt beteende på nåt sätt.

I går var Maggan ledig så vi åkte ut till Annicas kolonilott för en riktigt svensk fika. Medan vi promenerade längs med vattnet blev Magnus väldigt nostalgisk och började prata om hur alla dofter var precis de han mindes från sin barndom på Söder. Måste hålla med honom att Stockholm är väldigt fint i sin lummighet. Sen gjorde vi det ofrånkomliga: fikade och hade det väldigt trevligt. Det gör mig alltid glad att konstatera att Vidar gärna leker med  barn av alla åldrar. Annicas treåriga son Hasse och han verkade ha hur rolig som helst tillsammans. När fiket var fikat fortsatte vi mot Fridhemsplan och tog en buss mot Södermalm och Fotografiska som bjöd på en fräsch och god lunch (ett helvete att ta sig igenom Slussen måste tilläggas). Det enda jag har att klaga på var att servitören insisterade på att säga zuschini istället för zucchini (alltså med k-ljud). Samma sorts människor som säger chevré istället för chévre. Men nu ska jag inte kasta glas i stenhus, har efter fyra år i USA ännu inte avslappnat sagt literature. Jag hade länge längtat efter att se hästfotograf-utställningen på Fotografiska och nu gick mina drömmar i uppfyllelse. Mycket fin! När vi kom hem kollade jag om dokumentären om den flygande hästen Allan och grät en liten skvätt för att hästar är så fina och kommunikationen mellan häst och människa är så unik och direkt magisk.

Hanna tipsade om den här väldigt intressanta texten i Filter om barns lek, minns att This American Life också hade ett avsnitt om exakt samma sak för en tid sedan. Alltså om hur inrutat barnens tid är idag och om hur extremt mycket friare det var för 30-40 år sedan. Artikeln handlar om hur lite frihet barnen har, eller frihet att välja kläder, middag, resemål på semestern, men väldigt lite frihet att röra sig och leka utan vuxens inblandning. På fritiden är de uppbokade på olika aktiviteter som fotboll, gitarrlektioner eller, som i Viddes fall, baseball. Det här är oroväckande enligt, professor Birgitta Knutsdotter Olofsson, eftersom leken är otroligt viktig för barnens lärande. Hon påpekar också hur viktig speciellt den okontrollerade uteleken är. På förskolan i USA är barnen vanligtvis fem år gamla när de börjar. De har lektioner i fyra-fem timmar varje dag och det är en självklarhet att de ska kunna läsa, skriva och räkna när sommarlovet börjar. För att ungarna säkert ska hänga med erbjuder vissa dagis (preschools) också undervisning i läsning, skrivning och matematik för att vara välförberedda inför förskoleskolstarten. Livet är bokstavligen en skola och barnen har ständigt vuxet sällskap. I USA blir man anmäld till socialen om barnen går ensamma till skolan och ungarna blir vanligtvis skjutsade fram tills de själva får körkort. Det är antagligen skillnad på stad och landsbygd, men ni fattar. Många föräldrar är rädda för att barnen ska utsättas för brott, men precis som när det kommer till kvinnomisshandel, är den allra farligaste platsen, statistiskt sett, hemmet. Tyvärr cirkulerar det ändå väldigt mycket rädsla bland folk, man har till exempel stenkoll på hur många sexualförbrytare bor i området (det är offentliga uppgifter). För att beskydda sina barn begränsar man deras lek. Men ironiskt nog är det genom lek, inte genom undervisning, som barnen i de yngre åldrarna lär sig. Ett annat problem för leken är inte bara att föräldrarna hela tiden befinner sig i närheten, utan också att antalet grönområden minskar i städerna och att barnen är förpassade till endast lekparker. Äh, nu kan ni ju läsa så jag behöver inte referera hela texten för er. 

Grattis på internationella emoji-dagen! Jag är en av dem som hade svårt för smileys och emojis i början. Tyckte att det var oseriöst när folk mailade mig kolon parentes eller ännu värre semikolon parentes och senare de tjockare gula versionerna i jobbsammanhang. Jag tyckte också att det var sorgligt att folk var så osäkra på sin egen humor att de kände sig nödgade att klistra in en liten smiley efter ett skrivet skämt. Jag fattade inte heller flirten i den flirtiga smileyn. Långsamt insåg jag att jag lätt kunde uppfattas som en iskall och humorlös person om jag inte svarade en smiley/emoji-person med motsvarande smileyn/emojin och med långa tänder knappade jag in dem. Och så kröp de på mig. Innan jag visste ordet av började jag till och med tycka att det var lite roligt med emojis. Slängde omkring med auberginen som det fanns no tomorrow. Jag är vanligtvis för lat för att gå på djupet och leta fram nya roliga emojis, använder samma tio-femton figurer. Mina fem vanligaste är: 1. Det röda hjärtat, 2. slängkyssen, 3. enhörningen, 4. hand knuten i luften och 5. hjärtögat. Jag använder aldrig gråtskrattar-emojin eftersom den används så frekvent i rasistforum och hånfulla kommentarer och så gillar jag inte heller tummen upp. Fattar att det är enkelt med en sån, men tycker att det är ett så kallt sätt att säga: "Jag är med!". Min bästa emoji är ändå Majlis. Okej, vilka är era fem mest använda. Ärligt nu!

Vi spelade in den redan för en knapp vecka sedan, men nu hade Magnus äntligen tid att klippa den. Trumvirvlar: MELLAN RADERNA MED JIHDE OCH ÖHMAN! Vi pratar om det vi är mest rädda för i skräcklitteraturen, det blir en del John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och såklart Stephen King (men bara lite). Deckarläsningen har inte heller legat på latsidan och vi har båda läst Jane Harpers debut "Hetta". Jag vill också tala om Isabelle Ståhls välskrivna, men något sena "Just nu är jag här" och om Lena Ackebos fortsättning på "Världens vackraste man" nämligen "Kära Barbro". Ett späckat avsnitt!

I går kväll åkte vi ut till Stora Essingen för att maxa det underbara i sommarkvällen. Vi skulle träffa Maggans äldsta och närmaste vän Tommy och hans fru och min goda vän Linnea (också kallad Snygg-Linnea av vissa. När vi steg av bussen stod Linnea och väntade på oss med en hög pizzakartonger i famnen. Vi vandrade ner till stranden där resten av gänget väntade. Tommy, som jobbar inom musikbranschen, hade förberett sig med en liten högtalare och en bra spellista och så fanns det lite öl, chokladkex och allmänt kaos. Bredvid oss satt ett gäng tonåringar med öl och musik. De sneglade ibland roat mot ungarna som hade dansföreställningar för oss. Vi sneglade tillbaka med blandad avund och lättnad. Tänkte mycket på SKAM såklart. Vi pratade om att Magnus skulle jobba mindre nästa sommar och tillsammans åka till Italien på semester. Men ärligt talat, om sommaren är så här ljuvlig i Norden finns det ingen orsak att lämna landet. Speciellt inte om man vanligtvis bor i ett klimat som är varmt och trevligt. Det var varmt i luften så länge solen var uppe, men kring halv tio gick den ner och vi började packa ihop oss. Vår lilla familj tog ettans buss tillbaka till Östermalm och de andra promenerade uppför backen till sitt hem.

Jag hade ett minne av att thairestaurangen Koh Panang var helt okej så jag föreslog att vi skulle luncha på Östermalmskapitlet. Big mistake! Huge mistake! skulle jag säga om jag var Julia Roberts i filmen "Pretty Women" och var på väg att shoppa loss på Rodeo Drive. Eller "SAD!!!!" om jag var president i USA. Fast det skulle jag ha twittrat. Maten ("maten") på Koh Panang var nämligen under all kritik. Det mesta drunknade i sötsur sås och hade en beige färg. Jag åt såklart vegetariskt, men Maggan som beställde in en köttportion sade att det smakade gammalt och murket. Dessutom fanns det ett långt hårstrå i salladen (som bestod av kinakål och körsbärstomater). När vi vänligt påpekade om håret och maten sade personalen absolut ingenting. Stirrade bara på oss. Jaja, så nu vet ni var ni inte ska äta i Stockholm (förutsatt att ni inte är sugna på äcklig och dyr thaimat med dålig service). Lyckligtvis är Stockholm späckat med riktigt bra restauranger så detta är ingenting att gråta över.  

I veckans Magnus och Peppes podcast pratar vi om Trump JR och varumärket Trump, om Macron och Daft Punk och om skönhetsoperationer är empowering eller inte. Ja och mycket mer såklart! På Wecast, acast och iTunes. Ja och så vill jag passa på att tacka er som skrivit så himla fina recensioner på iTunes! TUSEN TACK! Ni som lyssnar, men ännu inte gjort det får så hemskt gärna göra det. Det gör nämligen så algoritmen lyfter oss och vi får bättre synlighet.

Magnus jobbade morgon och jag jobbade morgon som moder då Majlis vaknade vid sex. Känner att jag åldras ungefär tre år på ett på grund av dessa tidiga babymorgonar, men men c'est la vie som Emmanuel Macron och hans landsmän skulle säga. Och fördelen med Maggies tidigaga morgnar är att han också är ledig tidigt. Således drog vi ut på stan för att hämta ut Magnus nya pass och passade samtidigt på att ta en liten promenad genom Sommarstockholm och äta varsin glass. Kolla förresten in mina solglasögon. Fick dem av Karin, ett samarbete mellan Ivana Helsinki och Specsavors. Mycket fina. På kvällen åkte vi ut till Farsta för att äta middag hos Hanna, men de var tydligen alldeles för trevligt för att jag skulle ta en enda bild. God mat och extremt bra sällskap. Extra trevligt då Hanna, Martin och kidsen ska hälsa på oss i USA i höst. På tal om middag, igår träffade jag en kompis från L.A. som flyttat hem till Stockholm och som klagade på att folk är så ospontana här. Att alla middagar och andra träffar måste bokas in långt i förväg för att överhuvudtaget bli av. Håller ni med om det?