Beijer har gjort den, Underbara Clara uppfann den, vem är jag att inte vara en härmapa och göra samma sak? Obehagligaste jag vet: Att sätta sig på en toalettring uppvärmd av människorumpa. Absolut inte min killtyp: Svåra musikerkillen. USCH! Dejtade en gång en sån och det var mitt sämsta förhållande. Har också svårt för män som är besatta av en viss sorts diet och/eller som tror att de blir mer MAN av att äta kött. Utseendemässigt är jag inte så noga. Hel och ren, TACK SÅ MYCKET. Eller åtminstone ren. Äckligaste mat jag vet: Janssons frestelse. Kan på en teoretisk nivå förstå att den är god, men bara lukten av anjovisen får det att krypa i skinnet på mig. Rolig historia: Första gången vi var bjudna på middag till Finlands generelkonsulat i L.A. ville våra värdar vara gulliga och servera något typiskt nordiskt: Janssons frestelse. Min enda räddning var att dra vegetariankortet. Blir arg på: Förutom patriarkatet och hur vårdslöst människor behandlar andra och DJUREN blir jag arg på folks bristande läsförståelse. Skrev en krönika på HBL om hur man ska få tacka nej till alkohol om man vill och bombaderas nu av mail där tidningsläsare berättar att de FAKTISKT aldrig hetsats någon att dricka sprit och att jag ska hålla tassarna borta från deras snapsvisor. Sämsta bok jag läst: Oj, oj, oj jag brukar lägga ifrån mig böcker som är riktigt usla. I Mellan raderna, som vi spelade in igår, ska försöka få Maggy att klippa ihop den asap, pratade vi lite om deckare som inte är så eh... välskrivna. Får ångest av att tänka på att någon av mina böcker skulle ligga på en sån här lista. Något som får mig att byta radiokanal: Lyssnar nästan uteslutande på podcaster, men ifall radion mal på i bakgrunden är det oftast gudtjänsten och Ring P1 som får mig att stänga av. Byter blixtsnabbt kanal om jag lånar bil i Finland och bilägaren haft den dåliga smaken att lyssna på Iskelmä eller Suomipop. Sist jag ville ta till knytnävarna: Jag är tydligen på en harmonisk plats i livet för jag kan inte komma på ett konkret tillfälle. Sämsta serien jag nyligen sett: Gav Ballers på HBO ett försök, men den var för dålig. Bara sorglig i sitt försök att vara cool och rolig. Nu får ni lyncha mig, men tycker också att Stranger Things var lite överskattad. Fulaste plagg jag vet: på mig själv måste vara traditionell kontorsklädsel. Äckligaste drycken: mjöd med russin i (främst då russinen). Sämsta karaktär i film eller TV-serie: jag har försökt ge Silicon Valley några försök, men klarar inte av det pga av att T.J. Miller verkar vara en sån röv. Det skriker jag när jag blir arg: SATANS JÄVLA KUKSKIT.   Bild från min födelsedagsmiddag på otroligt mysiga Un Poco på Karlavägen. REKOMMENDERAR!

Sist på bollen här nu när Anders Borgs snopp och hatiska utspel mot kvinnor inte längre är förstssidesstoff, men här kommer en kort reflektion. Att Borg visat sitt förakt mot kvinnor och slängt omkring med sitt könsorgan är såklart vidrigt och oacceptabelt uppförande. Ännu värre är svansen av män som backar honom och tycker att han är en redig karl som vågar be om om ursäkt och att det Borg gjorde kunde vem som helst ha gjort på en sommarfest. (”Vi har alla varit där”, ”Been there, done that”, ”All heder till dig, så gör en gentleman”, ”Även solen har fläckar”, ”Visar bara att du är mänsklig” och ”Modigt av dig, Anders”.) Boys will be boys och fattar ni inte skämt?! Man behöver inte vara professor i genusvetenskap eller expert på rasism för att se det ironiska i att alla dessa män som blixtsnabbt stöttade Borg i hans svåra stund inte skulle ha reagerat lika om Borg haft en annan hudfärg och/eller kommit från en annan kultur. Det som däremot tåls att skrivas ut är nolltoleransen. Att ingen ska behöva acceptera minsta lilla sexuella trakasseri eller uttryck för kvinnohat eftersom alla sexuella trakasserier är just sexuella trakasserier. Det finns ingen gradering. Det finns heller ingen ursäkt i att "det var på skoj", "bara en liten klapp" "han var full" "han respekterar kvinnor innerst inne" eller andra dåliga förklaringar. Så fort vi börjar acceptera förklaringar accepterar vi också trakasserierna. Om vi försöker avgöra vilka som på riktigt är allvarliga och vilka vi kan se mellan fingrarna på har vi redan godkänt dem. Nolltolerans.

Det sämsta med att hälsa på i Finland och Sverige är att åka iväg och veta att det kommer att ta länge innan man ser alla fina människor igen. Efter att mina föräldrar skildes bodde vi hos pappa ibland och dagen han skulle köra oss till mamma igen var han alltid på uselt humör och ställde till med bråk för att han var så ledsen för att vi skulle åka (detta insåg jag långt senare). Jag är lite rädd för att bli likadan. Sur och stingslig för att jag är ledsen Sista kvällen åt vi kräftor på Pyrets och Miikas veranda. Vi passade också på att fira min födelsedag i förtid (ähum, den är ju i dag den 12 augusti). Det var skönt att tillbringa precis hela dagen på Petas. Den här Helsingforsvistelsen har nämligen varit tightare än någonsin. I onsdags gick jag sexton kilometer utan att lämna kärncentrum, men hann också träffa ungefär åttio procent av alla jag ville träffa. Känner en sån ambivalens, älskar ju Los Angeles, men jädrans så det är fint att träffa vänner i Helsingfors och Stockholm. På fredagen skulle vi ta Viking Line över till Stockholm (rekommenderar VARMT veganburgaren på grillrestaurangen OCH att äta frukost på Food Garden, båda extremt bra matupplevelser), men eftersom färjorna gick enligt sommartidtabeller hann vi äta en sen lunch på The Cock med Karine och Rasmus och Karines systerdotter. Ville bjöd på ostron och det var så mysigt att vi stannade där precis hela eftermiddagen. Inte nog med att den gulröda hammaren är extremt störande i sig, den för också ett fruktansvärt pipande ljud när den träffar sitt mål. Jag har gjort mitt bästa i att "glömma" den på olika instanser, men den hänger segt med. Jaja, nu ska jag ut och fira födelsedag. Jag är av den sorten som ÄLSKAR födelsedagar. PS nytt för i år: gratulationer på LinkedIn. Där ser man.  

På tisdagen döptes min guddotter Victoria i katolska kyrkan i Helsingfors. Bara två minuter innan ceremonin skulle sätta igång insåg jag att hela eventet skulle genomföras på franska. Min två år av gymnasiefranska var inte till någon hjälp, om vi säger så. Den uppmärksamma läsaren kan notera paniken i min blick.   Jag till och med läste upp trosbekännelsen och sjöng halleluja på franska. Magnus var tvungen att gömma sig bakom kameran och skakade av tillbakahållet skratt. Lyckligtvis var Victorias föräldrar tillåtande till min bristfälliga språkkunskap. Och KOLLA på denna perfekta lilla person (Victoria alltså, inte för att Rasmus och Karin är så dåliga de heller). Jag höll ett litet tal till huvudpersonen och hennes föräldrar och grät en skvätt för att allt var så fint.   Efter ceremonin promenerade vi ner till stranden och tog båten över till NJK för att äta middag. Vädret var perfekt och jag kände mig fin i min klänning jag fått låna av Marimekko och skorna från Blankens. Jag fattar inte varför jag (eller Maggy) tog några bilder från middagen, men kort sagt var den mycket fin. Släktingar och vänner. Karines syster från Frankrike och Rasmus vänner från Helsingfors. Ja och vänner från Dubai såklart, där Rasmus och Karine bor för tillfället. När klockan närmade sig midnatt tog vi den lilla båten till fastlandet, promenerade en bit och tog sedan en taxi till hotellet. När barnvakten Kiri åkt hem lade vi oss och sov till, håll i er nu: HALV TIO! Så kan det gå med mörkläggningsgardiner.

Nu har jag blivit med barnbok och eftersom jag inte kan kasta av mig tvångstanken om att man måste skriva minst två böcker för att kalla sig författare klämde jag ihop fem små historier i en i min första barnbok. Eller nej, det var inte alls därför. Utan snarare för att det är mysigt att läsa en historia varje kväll när man nattar ungar. Historierna är fristående och jag hoppas såklart att läsaren/lyssnaren gillar Kim så pass mycket att hen vill läsa vidare. Jag ville skriva om en liten person med rolig fantasi och som i bästa fall också är både kul att höra på om man är barn och rolig att läsa om man till exempel är em vuxen som läser god natt-sagor. Det skadar ju inte att Terese Bast är en väldigt duktig illustratör som gjort boken både finurlig och rolig.   Själv har jag bara sex ex (varav jag redan gett bort tre), men ska plocka upp några till på förlaget imorgon och så borde den gå att beställa på Adlibris. Boken finns för övrigt både på finska och svenska. Stort för mig som aldrig förr fått en bok översatt till finska. Det känns såklart väldigt pirrigt att ge ut en bok i den här oerhört viktiga genren och jag hoppas så innerligt att läsarna ska tycka om den. (På baksidan står det för övrigt "Peppe Öhmans första barnbok", fnissade lite när jag läste det.)

Hallå, hallå! Sitter i hotellobbyn och skriver ut intervjuer, organiserar kvitton, fakturerar hit och dit och försöker få allt jobb som ska göras gjort. Har också tagit en promenad genom den här finfina staden. Är full av skrivinspiration efter att ha talat med en massa författare. Skrev förresten om några av de bästa skrivtipsen på Amerikabloggen. Karin och jag ska inom kort spela in en podd där vi pratar om hela Crimetime-veckan, vad vi tänkt på och vad vi lärt oss. Kanske slänga in lite litterärt skvaller. Tänker också tipsa om mina bästa läsupplevelser efter att ha läst så sjukt många deckare. Mycket kul har det varit, men fasen så trött jag är. Dessutom pågår det nåt slags medeltida vecka nu och sånt kan ju göra vem som helst över tolv år lite obekväm. Ja ja, här är i alla fall förra veckans avsnitt av Mellan raderna, det blir analyser kring olika deckargenrer och annat smått och gott. Nu ska jag hoppa in i en taxi och susa mot flygplatsen och Helsingfors.

Vad har hänt sedan sist då? Jo, jag har dragit en antal seminarier, åkt fram och tillbaka mellan Sudret och Visby (sett massa hästar, får och en stor vit tjur längs med vägen), hängt med Karin och gjort intervjuer för både Yle och Hufvudstadsbladet. Här står jag bland annat och trycker mig mot Alexandra Coelho Ahndoril och Ahndoril som berättade historien om Lars Kepler och om varför de skriver så blodiga och våldsamma berättelser. I en radio som länkas till på en här podden inom kort. Och så tycker jag att det är lite pinsamt över att bli så NÖJD över att Denise Rudberg utropade "PEPPE ÖHMAN! JAG CITERAR DIG HELA TIDEN!" att jag var tvungen att blogga om det. Men tydligen är jag med nöjd än generad. Men mest av allt har jag hängt med geniet Jihde som också dragit en massa seminarier och däremellan druckit ett glas vin och bildgooglat ex pojkvänner med mig. Nu är allt över och jag ligger på mitt hotellrum mitt i Visby. Ska snart ta en liten promenad genom stan och sen mötas upp med författare och andra moderatorer för en liten avslutningsfest.

Jaha, då var man på Gotland då. Senast jag besökte den här magiskt vackra ön måste vara för ungefär trettio år sedan, men den som väntar på nåt gott och så vidare. Startade från Stockholm på onsdag morgon, tog bussen till Nynäshamn, båten över till Visby, förenades med Peter och tog bussen ner till södra Gotland. Följande morgon susade vi genom den här fruktansvärt vackra ön (med hästar på var och varannan gård) upp till Visby där vi träffade festivalgeneralen Carina Nunstedt och ett gäng andra moderatorer. Vi fick en tur igenom stan och sen var det fritid innan den första diskussionen skulle äga rum. Och där skymtar man ju tidningsdrottningen Amelia Adamo i bakgrunden Jaja, sen modererade jag ett samtal om huvudpersoner i böcker med Camilla Läckberg och Elly Griffiths. Tycker att det gick ganska bra, de är ju proffs. Läckberg skojade mycket om integritet och Elly visade sig vara en hästkvinna. Deras bästa skrivtips var för övrigt att skriva varje dag och att inte visa texten för familj och vänner före den är klar. En oförsiktig kommentar från en amatör kan förstöra hela manuset. Och sen lunchade vi med Per Schillingmann som Karin skulle leda en diskussion med. Schillingmann visade upp sin pinfärska bok och berättade om livet som deckarförfattare. Och nu är vi tillbaka på Sudret igen, har besökt en kyrka, promenerat i regnet och druckit rödvin med grannar och vänner. Imorgon blir det Mikko Porvali, Jane Harper, Lars Kepler, Tove Alsterdal, Mats Strandberg, Torkil Damhaug och säker nån mer. Visby, fin stad! Gotland, fin holme! Trött. God natt!

När ni läser detta befinner jag mig redan på Gotland och kavlar upp ärmarna inför tre mycket intensiva arbetsdagar på Crimetime Gotland. Det skär ju i hjärtat att lämna familjen (mest den minsta lilla plutten), men men När jag var liten ville jag bli: Brandman, inspirerad av apan Peppe som hjälpte till att släcka branden hemma hos Raffi Giraff. Nu jobbar jag som/studerar jag till: Frilansjournalist, författare, bloggare, podcastare, föreläsare, i helgen som moderator och lite annat smått och gott som erbjuds. Det här har jag jobbat med under min karriär: Simlärare, caféjobbare, receptionist, lärarvikarie, svenskalärare på olika företag, radiopratare på radio X3M, presskoordinator på Utrikesministeriet, presskoordinator på Ekonomiska informationsbyrån, rikdagsassistent för Eva Biaudet, forskningsassistent på University of Twente i Holland, pressmänniska på Finlands ambassad i Buenos Aires, chefredaktör, journalist och säkert nåt jag glömt bort. Det bästa med mitt jobb eller utbildning är: Friheten! Att jag får disponera min tid helt själv och att jag lär mig så mycket och att det är så roligt. Så här ser en vanlig dag ut på jobbet: Skriver och har mig med avbrott för lite poddande och eventuellt en intervju. Ett karriärsmål jag har: Fortsätta leva på mitt skrivande. Det här är min roll bland kollegorna/i klassrummet: Ja, fru och mor kanske? Jobbar ju oftast hemifrån. Ett arbete jag inte skulle kunna ha: Jag tror att jag skulle kunna göra det mesta om jag måste (och var tillräckligt smart etc) Mitt drömjobb: Det jag gör nu. Fast helst skulle jag ha råd att skriva lite fler böcker.

Igår när jag promenerade hem från min dejt med Annica och Heidi lyssnade jag på Fredrik Backmans sommarprat i P1. Det var faktiskt det första sommarpratet jag lyssnat på i år, har liksom inte gått i brygga av intresse för någon av de medverkande. Därför får ni gärna tipsa mig om bra! Min kompis Lisa sa bland annat att Malin Giolito Perssons är nåt att sätta på listan. Jaja, tillbaka till Backman. Jag lyckades varken avsluta boken eller filmen om en man som heter Ove, men har alltid tyckt att han är en rolig och smart man både på blogg och twitter. I sommarpratet talar han om att skriva böcker och ger sina bästa tips för att få ihop en roman. Det är opretentiöst och praktiskt och såklart roligt. Ett av tipsen är till exempel att få läsarna att känna. Ett annat är att ibland låta sig själv tänka på historien och inte fylla varje tom stund i livet med en podcast eller motsvarande. Att skriva bok handlar lika mycket om att tänka på historien som att skriva den. Jag tänkte: guilty as charged och ska springa lite oftare med romanidén i huvudet istället för 1A eller Trumpcast. Äh, lyssna själva!