Jag vill vara en radikalfeminist

Jag läste den här texten (på svenska yle) om kroppsmålning och har liksom inte riktigt lyckats släppa den. Det finns en uppriktig glädje att berätta om en upplevelse skribenten uppenbarligen uppskattade, men det finns också något väldigt oanalytiskt i den som vi kanske kan ta tag i senare. Först vill jag diskutera begreppet radikalfeminist, som skribenten använder i det här sammanhanget: "Nu är jag ingen dogmatisk radikalfeminist, utan en allmän anhängare av människors lika värde. Pannan intar inga djupa veck under kroppsmålningsfestivalen, utan jag glädjer mig åt vacker konst, vackra modeller, glada ansikten och en avslappnad festival." Ingen radikalfeminist, utan en anhängare av människors lika värde. Efter alla dessa år som feminist funderar jag fortfarande på vad folk menar när de säger att de inte är radikalfeminister, eller, nästan lika ofta, använder radikalfeminist som skällsord. Motsvarande begrepp finns, mig veterligen, inte inom den antirasistiska rörelsen. Att man är lite lagom antirasist, men ingen radikal antirasist. Eller tendensen finns ju såklart, men folk stoltserar inte med det. Själv tror jag att det är så här: De flesta har vid det här laget fattat att det är BRA att man är för alla människors lika värde. Till och med i Finland börjar folk vänja sig vid att använda ordet feminist (annat än som hån). I praktiken handlar det ändå om att vara för jämställdhet så länge man själv inte besväras av det eller, gud förbjude, är tvungen att pruta på sina egna privilegier. Radikalfeminister nöjer sig inte med ganska jämställt, eller bättre än i Saudiarabien och Afghanistan. De är precis så obekväma att de tvingar samhället framåt, vare sig det handlar om kvinnlig rösträtt eller att en liten sexuell trakasseri också är trakasseri. För många är det här väldigt obekvämt eftersom de då tvingas se över sina egna medfödda privilegier och sin position i samhället. De tvingas kanske ge plats för någon annan eller till och med konkurrera med nya sorters människor. Radikalfeminismen ifrågasätter deras vardag och petar på ömma punkter. Då är det bekvämare att säga att man nog tror på jämställdhet, men inom rimliga gränser. Ja och sen är det ju lättare att inte vara en radikalfeminist och kräva förändring om man är vit man med medieutrymme.