I dag ska det vara strömavbrott precis hela dagen så Maggan, Majlis och jag får ta oss till anna (ännu oklar) plats om det ska jobbas nåt. Till dess kan jag visa dessa vardagsbilder från när vi tog en promenad längs med Oceans Avenue och hittade det här stället som specialiserade sig på grekisk yoghurt och frozen GREEK yoghurt. Känns väldigt typiskt USA med en så nischad kedja, men än så länge verkar det funka. Plus kul med nya ställen i grannskapet. Om vi ska vara helt ärliga tycker jag att froyo-konceptet är sådär. Halvbra glass med en massa valfri godis. Fokuserade på kaffet. Men solen sken som vanligt och vi pratade om framtida poddar, möjligheter i livet och kulturellt kapital. Sen gick vi hem och jobbade.

I går kväll hade jag somnat till nattningen av Majlis och vaknade upp tjugo över elva av att inte bara sängen och spegelskåpet, utan hela huset skakade. Gjorde som de flesta av oss skulle ha gjort, fick en släng dödsångest och kollade twitter. Där visade Quakeboten att bävningen gått på 3,6. Det låter kanske inte så mycket i era öron, men epicentrum låg bara några kilometer från oss och satan i gatan så det skakade. Saken blev inte bättre av att Magnus var hemma hos Gunilla och spelade in podd (hon hade blivit helt hysteriskt rädd, ni får lyssna när podden kommer ut) och jag var ensam hemma med barnen. För ett par år sedan gjorde jag en intervju med en jordbävningsexpert och sedan dessa har jag faktiskt inte varit så rädd för jordbävningar. Oftast öppnar sig inte marken och slukar allt i sin närhet, folk dör snarare av att ha fått saker i huvudet, men med två barn och jordbävningsväskan opackad låg jag sedan där och tänkte på hur ett mindre skalv inte sällan är uppvärmning inför Den Stora. Några timmar senare kom det ett lite mindre skalv och sen var det lugnt. Jaja, nu ska jag ta mig en fet tupplur och sen packa den där jordbävningsväskan och kolla var passen ligger.

Och här är podden! Vi satsar nu förtiden på att göra en mer politisk och mediakritisk på tisdagar och en nöjesfokuserad på fredagar då det också alltid dyker upp en rolig gäst. Ni som lyssnar via Acast får nu länkarna till texterna vi pratar om MEDAN vi pratar om dem och i slutet dyker det upp en länk till PayPal. Tack alla ni som betalar för innehåll! Ynka 86 cent per avsnitt eller 2, 80 för en HEL MÅNAD. "Starka reaktioner då en av Finlands största dagstidningar väljer ett mer jämställt språkbruk kring tjänstemän. Inte fullt så starka reaktioner då nynazister patrullerar i centrala Göteborg. Ingen formell övervakning av män har heller inletts efter att två karlar, oberoende av varandra, stått för årets två blodigaste skjutningar i USA. På Emmygalans scen skojades Sean Spicers makalösa lögner bort och OECD rankar finska högskoleelever under medelsnittet. Vilket bevisas med att Peppe inte alls lyckas tyda artikeln."  

I dag spelade vi in en podd och pratade bland annat om Aamulehtis nya policy att använda sig av könsneutrala titlar och yrkesbeteckningar i sin rapportering. Språket skapar vår verklighet och utvecklas hela tiden, detta vet ni såklart. Det kom knappast som en överraskning att folk blev helt rabiata, kallade policyn bokbål och jämförde Aamulehtis ledning med Tyskland under andra världskriget och hävdade att det är lagvidrigt att kalla riksdagens talman för något annat än talMAN. Ett annat argument var att de nya orden är svåra att säga, men vet ni hur ord som känns främmande i början. Sen använder man dem och ser man på, de är helt vanliga och enkla. Saken är bara den att ingen förändring någonsin sker ifall ingen tar ett initiativ. Lagar, policyn och regler förändras hela tiden (kvinnor får rösträtt, det blir förbjudet att slå sina barn och vi talar om funktionsvariation istället för utvecklingsstörning). Givetvis drog hen-diskussionen igång på Facebook och jag kunde inte hålla mig från att kommentera en arg gubbes desperata förklaringar kring varför det är så viktigt att inte använda ordet hen. Alla fattar ju att det är av ren okunskap och kanske rädsla (ja och det vanliga internaliserade kvinnohatet) som den här personen skriver så här, men väldigt sorgligt ändå. Jag brukar hålla mig från att kommentera, men eftersom den är texten låg på svenska Yles Facebook tänkte jag att det inte kunde skada med ett klargörande och skrev: "Ordet hen finns i SAOL och används av de flesta stora medier. Det är ett utmärkt verktyg när en inte vet om det är en kvinna eller man som en hänvisar till. Praktiskt och mycket snyggare än "han eller hon". Eller för folk som varken identifierar sig som kvinnor eller män. Det handlar givetvis inte om att förbjuda ord eller kön, bara om att öppna upp språket och ge oss användare fler alternativ." Det här ledde till att en annan gubbe kallade mig först batikhäxa och sen lilla gumman. Och vet ni, jag blev faktiskt lite glad. Lite ledsen också på grund av den grava okunskapen och kvinnohatet, men glad för att det är första gången jag blir kallad batikhäxa och det kändes som om jag fått en inbjudan till en exklusiv grupp. Några timmar senare kom den här texten från ETC upp i mitt flöde: "Det är kvinnorna som dominerar i det engagemang som växt fram sedan hösten 2015 för nyanlända och asylsökande, inte minst alla ensamkommande barn. Detta bekräftar i sig bara den forskning om volontärarbete och ideellt arbete som redan finns, som visar att kvinnorna är i majoritet oavsett engagemangsområde. Men förutom att upplåta och förmedla boende, lyssna, trösta, hjälpa till med juridiken och vardagen har de engagerade kvinnorna också aktivt arbetat för att unga ensamkommande ska få stanna." Nu är det Lina Teir och Björkfelt och en massa andra som gör så mycket mer än jag för nyanlända, men vilken hedersbenämning att kallas samma sak som de kallas.  

Min relation till menskoppen liknar den folk som går på LCHF har med sin diet. Jag vill övertyga ALLA om att mitt val är det bästa alternativet. Nu har jag noll erfarenhet av LCHF (pasta 4ever!), men älskar menskoppen. Den är praktisk, billig och miljövänlig. Menskoppen slår bindor och tamponger i alla klasser. Det här är inte ett sponsorerat inlägg, men tycker att Flowcup är så bra att jag vill skriva om dem. För varje menskopp de säljer donerar de en menskopp. Stiftelsen Star for Life, som når över 100.000 studenter i Sydafrika och Namibia, ser till att kopparna distribueras på ett ansvarsfullt sätt. Jaja, se detta som ett tips.

I dag har jag inte gjort mycket. Magnus kom hem på morgonnatten efter en mycket våt (tydligen extra våt för personen som föll ner i poolen) kräftskiva med ett gäng svenska män i L.A. och hans massiva baksmälla smittade liksom av sig. För att kurera fantombakisen sprang jag ett varv via The Canyon, ner på stranden och uppför California incline. Är inne i en fas där jag gör intervaller, är helt slut i kroppen när jag kommer hem igen, men också hög på endorfiner. Lite hemskt, mycket skönt. Tog sedan ett dopp och läxade upp Vidar och hans kompis Frank för att de skrattade efter att ha haft sönder ett gosedjur. Sedan beställde jag pizza. Är ärligt talat inte ens speciellt sugen på pizza, men vad gör man inte för sin äkta bakismake. Jag valde som vanligt margherita medan Maggie fick en calzone. Vad mer? Jo jag skrev ju en barnbok: Monster på toaletten och andra historier om Kim som översattes till finska och nu har Helena Liikanen-Renger på bloggen Chez Helena skrivit en fin recension om den. Full disclosure: Vi är kompisar. Vet ni, ibland känns det som om jag bara tjatar om mina böcker och poddar och håller sedan tummarna för att att ni inte ska spy av all egenmarknadsföring. Jaja, sen tog vi en promenad till solnedgången och nu är vi hemma igen. VARDAGSBLOGGEN!  

Nu är jag kanske ute på hal is, men tänker testa en teori (TVÅ!)  som ni sen får skjuta ner eller hålla med om. Igår var jag ute med Cissan, Frida och Clara. Vi åt middag på Delilah som är en trevlig restaurang/bar på Santa Monica Boulevard i WeHo. Vad jag gillar med att gå ut i LA är att det oftast finns folk från olika generationer. Det finns liksom inte ett outtalat förbud mot att gå ut för alla som är över tjugofem. Teori 1: Genreation X och Millennials vägrar att lämna nattlivet. Medan våra föräldrar köpte hus, fick barn och kollade på Napakymppi på fredag kvällar vägrar vi att överlåta våra nattklubbar, restauranger och barer åt yngre generationer, vi biter oss fast vid det som en gång var vårt. Våra föräldrar uppförde sig som de trodde att vuxna skulle uppföra sig, vi har en större frihet. Inget ont om att bli vuxen, det är bara patetiskt med 35-åringar som räknat vuxenpoäng, men vuxen måste inte vara tråkigt. Man kan vara mogen och ordningssam och ändå ha roligt. En människa kan vara många saker. Plus: man ska inte idka åldersdiskriminering på sig själv. Tro aldrig att du är för gammal för att klä dig på vissa sätt, dansa, gå ut eller ha rolig. Det är du nämligen aldrig (you're not too old and it's not too late). Teori 2: Generation Z har en liiite bättre relation till sina kroppar än vad vi hade. När jag växte upp räknades bara ett ideal och det var heroin chic a la Kate Moss. Den smalaste vann och jag kände ingen som hade ett helt okomplicerat förhållande till mat och sin kropp. Säger inte att det är så hemskt mycket bättre i dag, men tycker mig ändå se unga kvinnor som klär sig precis som de vill, crop tops, kortkorta kjolar, tighta jumpsuits och vad fan som helst utan att vara en size zero. Noterade detta i går på Delilah, men också i Stockholms innerstad i somras. Jag ser det som ett fuck you till heroinidealet. Tänker att det kanske är Lena Dunham och hennes gelikar banat väg för oss andra. Det finns liksom utrymme för några fler än de jättesmala. Eller? Kuriosa: Senast vi åt på Delilah var vår gemensamma kompis Anitha här på besök och Drakes pappa stod och hängde i rökrutan.

I veckans avsnitt tar sig Jihde och Öhman an PMS-boken och pms-tillståndet, det blir en riktig djupdykning i Kjell Westös "Den svavelgula himlen" och avslutningsvis en diskussion kring Hannah Widells och Amanda Schulmans "The Golden Year". Hoppas att ni gillar! Vi hade så himla roligt när vi spelade in den. Vi spelade förresten in den redan på måndagen, men på grund av annat jobb och avancerad bortklippning av segment (Karin tycker att vi skulle spara "unga feministmän som tar jättemycket utrymme" tills nästa inspelning och så klippte Maggan i farten också bort pms-diskussionen som han sen var tvungen att lägga tillbaka och sen skickade han av misstag en färdigklippt Lillelördag till henne att lägga upp. Det hela slutade med att jag nu lägger upp skiten). Förklaringar, förklaringar. Nu ligger den i alla fall uppe och jag drar till West Hollywood på middag.

Den här fredagen började som alla andra fredagar med ridlektion. Min favorithäst Tony är sjuk och de senaste gångerna har jag ridit Gunner som är ett varmblod. Han skulle ursprungligen ha blivit galopphäst, men var för långsam. Nu är han lite rädd för allt som oväntat rör sig, lite stressad när han känner sig missförstådd och väldigt kul att rida. I slutet av sommaren sa ridkumpan Frida att man i Sverige fokuserar med på att hästen ska gå rätt och se bra ut, medan man på stallet i Topanga fokuserar på att ryttaren ska sitta rätt. Båda strävar givetvis efter att både häst och ryttare ska göra rätt, men intressant justering ändå. När jag körde hem längs med PCH, mör i kroppen och lycklig i sinnet såg jag hur en delfin hoppade ute i Stilla havet och tänkte att livet ändå. Det fick mig att lista några av de bästa känslorna:

1. Hästar. När allt går i perfekt samspel med hästen (och annars också).
2. Att dyka ner i en pool, ett hav eller varför inte en sjö OCH känslan när man kommer upp.
3. Den första klunken av iskall öl på bastulaven.
4. När man spurtat skiten ur kroppen (ej bokstavligen), kommer hem och känner endorfinerna.
5. De får gångerna man kommer upp på surfbrädan och får en försmak av hur magiskt det är att stå på en våg.
6. Frukost tillsammans med vänner efter att man sovit under samma tak.
7. Att lägga sig i nytvättade lakan.
8. Att cykla genom nordisk sommarstad i ljus natt.
9. Baby som somnar och ljudet av rödvin som hälls upp en fredag kväll.
10. När man längtar att läsa vidare i en riktigt bra bok och är lite rädd för att den ska ta slut.

Nu ser det kanske ut som om vi bara åker omkring och äter trevliga luncher, sjunger med till musiken i bilen, spelar guitar hero och badar i poolen. Det gör vi visserligen, men vi gör också poddar, skriver ut intervjuer, hanterar bloggar och andra sociala medier, gör intervjuer, klipper podcaster och så vidare. Alltså jobbar. Faktiskt. Vanligtvis äter vi lunch hemma, speciellt nu när Los Angeles-guiden är gjord och jag inte behöver fota eller skriva om nya restauranger, men ibland lyxar vi till det och äter ute. Det gjorde vi i dag då vi susade till Superba på Lincoln. Ganska mycket reklam-, film- och andra hipstermänniskor, men också fruktansvärt goda avokadomackor OCH gott bröd. Värt besök! Man äter ju i en lite annan takt när man har en nästan elva månader gammal baby med sig. Lyckligtvis är folk väldigt barnkära på alla restauranger här. Vi åt på trekvart och åkte sedan hem för att jobba lite (och spela några guitar hero-låtar) innan Vidde skulle hämtas upp från skolan. Sedan jobbades det lite och när det var dags att avsluta arbetsdagen åkte jag till stallet och red en lektion. Hästarna var lite spattiga på grund av det  svalare vädret. Väldigt bra dag.