Vi testar ett nytt koncept: Två poddar i veckan. På fredagen blir det nöje och roliga gäster. Vi diskuterar Selena Gomez kompis som bjussade på en njure, om hur det är att ha OJ Simpson eller Saddam Hussein som pappa, om Magnus ska skaffa glasögon och världens mest hatade. Och så gästar Cecilia Blankens podden! Hoppas att ni fnissar medan ni lyssnar!

Tack för länken till den här texten  (tyvärr på finska) om hur pappor gärna vill stanna hemma längre (åtminstone i teorin) och om hur mammor inte vill bjussa på sin moderskapsledighet (i praktiken föräldraledighet, men folk blandar ofta ihop dessa). Forskning visar att delad föräldraledighet är ett jättebra sätt att främja jämställdheten i ett land. När jag skrivit så här långt brukar det alltid vara någon som stiger fram och ropar: "MEN VALFRIHETEN DÅ? Vi vill bestämma själva!" Till dem vill jag säga: Tror ni att det är en slump eller egen fri vilja som gör att en majoritet mammorna är hemma i just tre månader av moderskapsledighet, sex månader av föräldraledighet och sen vårdledighet och att papporna tar ut, i bästa fall, sex veckor av pappaledighet? När den öronmärka pappaledigheten infördes ökade pappornas föräldraledighet stort. Det var inte på grund av den fria viljan eller för att en massa pappor just då fick samma idé om att ta hand om sina barn på heltid, nej det var staten som genom en lag uppmuntrade dem att göra så. I artikeln står det om mammor som motsätter sig reformen att ge papporna mer föräldraledighet. Jag tror att det handlar om två saker: 1) Finland är fortfarande konservativt och många tror att det bara är kvinnor som kan ta hand om barn. Ett sätt att förändra på detta är att visa att män också klarar av detta. 2) okunskap. Det som man föreslår är 6+6+6 modellen som skulle innebära att om båda föräldrarna tar ut sex månader av föräldraledighet får de sex månader i bonus. OBS att mamman kan ta ut tolv månader först (ELLER pappan). Även om föräldrarna verkligen inte ville dela föräldraledigheten skulle tolv månader ändå vara längre än den nuvarande föräldraledigheten i Finland. Men amningen då? Det går jättebra att pumpa eller amma på morgon, kväll och natt. Om man vill. Det finns jättemånga exempel från hela världen på hur bra detta funkar. Få barn lever enbart på modersmjölk efter ettårsdagen. Och inte att förglömma! Som mamma (ELLER pappa) får man stanna hemma precis så länge man vill, MEN om man vill ha betalt av staten för det är det väl ändå ganska logiskt att man får följa de regler som betalaren sätter upp. Och konstigt vore det väl om staten inte strävade efter ett jämställt samhälle.  

I söndags åkte vi hem till våra kompisar Tor och Clara för lite poolhäng och grill. Vi hade inte räknat med att ett gäng collegestudenter planerat exakt samma sak och dessutom burit upp en gigantisk tv till takterrassen, för att kolla på matchen, men vi samsades om utrymmet med dem. Till min egen stora förvåning orkade jag inte byta om och kasta mig ner i poolen. Sällan jag tar det valet, jag satt istället och pratade om tv-serier och om HUR skrämmande "Det" egentligen är (jätteskrämmande). Magnus tyckte att det var för varmt för att ha skägg och rakade bort skiten. Alltid en ny sorts sensation att kyssa honom utan ansiktsbehåring. När solen gick ner åkte vi hem och det var den söndagen. I dag har jag åkt Lyft med en sjukt trevlig kille från Rio de Janeiro, lunchat på Gracias Madre (en av Los Angeles bästa veganrestauranger. Jag brukar skryta om att jag satt i bordet bredvid Lena Dunham första gången jag åt middag där, men ca 80 procent av gångerna vet inte folk vem Dunham är och mitt skryt förvandlas till aska ) och åkt hem igen med en Trumpsupporter från Armenien (är det okej att låta bli att dricksa pga Trumpåsikterna?).

Linneá är höggravid och skriver om sina tankar inför förlossningen. Jag känner igen mig på allt. När jag var gravid med Vidar skolkade vi från hela förberedelsekursen man skulle gå på eftersom jag fick ångest av att ens tänka på att förlösa ett barn och för att rådgivningspersonen hetsade oss så mycket att gå på den att jag till slut vägrade. Jag läste noll litteratur och tänkte att det får gå som det går. Vet inte om det var så smart, men jag hade tur och det gick bra. Jag tycker att det är viktigt att folk som är gravida ska få ta del av fakta, att man är medveten om förlossningsskador, men att det samtidigt också finns dokumenterat om hur bra det kan gå.   Visserligen blev jag igångsatt, vi tillbringade nästan två dygn på sjukhuset innan nåt hände, jag kräktes en del och ungen väl skulle ut hann jag inte få nån smärtlindring annat än helt värdelös lustgas, men ut kom Vidde och jag studsade upp, tog en dusch och drack ett glas champagne. Allt detta i Helsingfors. När jag var gravid med Majlis hängde jag mycket med min vän Cecilia som relativt nyligen hade haft världens bästa helt naturliga förlossning. Eller alla förlossningar är väl naturlig, men ni fattar, en drömförlossning. Cissan gav mig två råd: råma som en ko och spänn inte käkarna. När man väl är på väg att föda barn gör det så pass ont att man inte kan ha en jättelång manual i huvudet, vissa klarar kanske av fler instruktioner än två, men för mig funkade dessa riktigt bra: Råma, spänn inte ja och ligg inte ner på rygg om det går att undvika. Vi åkte in till förlossningscentret (Majlis föddes på ett hipsterställe i Silver Lake, ej på sjukhus) tidigt på morgonen, babyn kom några timmar senare i ett badkar med ljummet vatten. Tycker att man ska ta all smärtlindring man bara får om det känns så, men på just det här stället erbjöds bara egen andning och badkar. Efteråt beställde vi thai-take out, delade den med barnmorskan och samma kväll åkte vi hem medan solen gick ner i Stilla havet. Mycket fint. Minns att vi plockade upp Vidar från en playdate på vägen. Jag hade dock förlorat jättemycket blod när moderkakan skulle ut och det var inte tal om att skutta in i duschen, klarade knappt av att stapla fram några meter till bilen och var svag i flera veckor efteråt. I efterhand inser jag att det inte skulle ha skadat med lite extra järn intravenöst. Grejer jag glömt borta mellan den första och andra förlossningen: Det ät tydligen ganska vanligt att man kräks under värkarna och i slutskedet går man (jag) in i nåt slags medvetslöshet. Det låter kanske lite konstigt, men under båda förlossningarna har jag liksom slocknat mellan de värsta värkarna. Det gör ont att föda barn och nånstans på vägen tror man att man kommer att dö, det hjälper lite att vara medveten om den här fasen och att den är övergående. Ja och sen är det ju vanligtvis väldigt trevligt att få hålla i sin lilla nyföding. Bonus på det: Förlossningen är över.  

Trots att vi bott här sedan 2013 tog jag i dag för första gången en promenad igenom campus på UCLA. Jag har ju gått på den rivaliserande skolan USC och kanske undermedvetet känt mig illojal om jag hängde på UCLA. I dag skulle jag ändå ta bilder av en kvinna som forskade på universitetet och susade dit. Mycket fint var det. UCLA är ett kommunalt universitet och UCS privat. Det syntes att USC har mer pengar (och vansinnigt höga terminsavgifter, utan stipendium skulle jag aldrig ha haft råd att gå där), men några gamla, fina rödtegelbyggnader i sann Harry Potter-anda fanns det också på UCLA. Intervjun jag gjort med den här kvinnan ska gå i Hufvudstadsbladet. Det blir en trevlig text på knappt 4000 tecken, ett kul rutinarbete. Kommer att skicka in det och kanske se det swicha förbi Facebook om någon vecka.  Samtidigt håller jag på och filar på texten om Jill Johnson. Trots att jag under drygt tio år som journalist antagligen skrivit ut över tusen intervjuer ger det mig alltid ångest att skicka in en text till en ny uppdragsgivare. I 999 fall av 1000 blir det hur bra som helst, men hade en dålig erfarenhet med en svensk damtidning där vi helt hade missförstått varandra. Sedan det ångestfyllda missförståndet är jag väldigt noga med att pejla läget och ta reda på exakt vad en ny uppdragsgivaren förväntar sig. Ja och så har en spindel bitit mig precis ovanför vänstra bröstet. Man ser två små hål där huggtänderna slagit in i köttet. Vi inte tänka på hur den jäveln klättrat på mig på natten och sen huggit i köttet.

Eftersom det blev en så lång paus i poddandet (så känns det kanske inte för er som inte lyssnar på poddar. Ni ba ska hon skriva om podcasts IGEN?) gjorde vi en ny igår. Vi talar om Pewdiepies användande av n-ordet, är han rasist eller bara idiot? Om TPS som vill att deras cheerleaders inte bara ska dansa, om hur media inte ska skapa konflikter utan rapportera om dem, om förebilder och en del annat också. För er som lyssnar på Acast har vi en extra godsak, kolla på appen och när vi pratar om ett visst ämne dyker det upp en bild, trycker ni på bilden slussar ni rakt till texten vi diskuterar. FRAMTIDEN eller hur. Seså, iväg och ladda ner Acast.appen. Och för er som tycker att man ska betalar för innehåll kommer ni också raka vägen till en betalningstjänst. Ännu en gång: Tack alla ni som hör av er, betalar, korrigerar oss, kommer med förslag och lyssnar. Ni är fina människor.

För några år sedan tyckte jag att The Mindy Project var en ganska irriterande tv-serie eftersom Mindy stort sett bara fokuserade på att få den snygga läkaren Danny Castellano. Castellano var butter, konservativ och hade en ganska unken uppfattning om hur ett parförhållande ska vara. Speciellt säsong tre var riktigt obekväm att kolla. Jag fortsatte ändå och i säsong fyra lyfte serien. Mindy lämnar det hon trodde var den ultimata drömmen och blir ensamstående mamma. Här är en bra text kring det, jag gillar speciellt det sista stycket: "Nu för tiden verkar feminism så himla enkelt. En tar på sig en t-shirt med texten ”The future is female”. En lyssnar på Beyoncé och Taylor. En skriver ”en”. I all den här symboltätheten tycks vi ofta glömma att de verkliga utmaningarna fortfarande finns på helt andra plan. Jag kan måla hur många plakat som helst, men jag sätts inte på allvar på prov förrän jag börjar leva. Möter kärlek. Mina egna underliggande idéer om vad som borde vara min plats, min roll, mina drömmar. The Mindy Project klarar av att visa båda de här perspektiven på en och samma gång. Läppglans OCH varannan vecka." Jag tänker ofta på just detta. Hur jag själv lever feministiskt, det är en sak att skriva och prata om det, men en helt annan att göra feministiska handlingar. Jag försöker till exempel granska mitt eget heteroförhållande, hur medvetna Magnus och jag än är påverkas vi såklart hela tiden av omvärldens massiva tyngd av könsstereotyper. Så fort vi inte har koll slinker patriarkatet in. När Majlis ännu är så här liten och kräver ganska mycket omsorg funderar jag mycket på hur vi delar upp matandet, nattvaknandet och blöjbytandet (måste fråga Maggan om han alls tänker på det ur ett feministiskt perspektiv). Finns det en underliggande, om än väldigt osynlig, uppfattning om att det är liiiiite mer min uppgift än Maggans eftersom jag är kvinna. Och är Magnus uppoffring liiiite större än min när vi delar lika eftersom han är man.  Jag vet inte, men tror att det är dumt att tro att vi inte är påverkade av kulturen vi lever i. Check yourself, hela jäkla tiden (och samtidigt inse att det inte går att leva att felfritt feministiskt liv i ett patriarkat). Förresten, ett annat tips på en SJUKT BRA tv-serie med en icke-vit huvudperson är Insecure. Plus filmat i ett Los Angeles utanför de vanliga Los Angeles-vyerna.  

Jag bloggar för att: jag inte vet hur en inte bloggar. I höst fyller den hör bloggen tolv år och har med andra ord varit en del av mitt liv längre än min man och mina barn. Att blogga är att kommunicera. ÄLSKAR när folk kommenterar som i förra inlägget om att ångra sig! Eller älskar såklart alltid när folk kommenterar, känner en sån vänskap mer alla de som läser bloggen. PLUS: Bloggen har gett mig så många jobb, så bra vänskap och till och med varit en utmärkt inkomstkälla. Jag läser andra bloggar för att: jag gillar andra människors vardagsbeskrivningar, tankar och åsikter. Dessutom är det ett bra sätt att hålla koll på vad folk pysslar med i fosterlandet. Den första blogg jag läser på dagen: börjar vanligtvis med Linn. Den här typen av blogg saknas: jag saknar Biffens blogg enormt mycket. Den var så sårbar och cool och ärlig och brutal och bara så jäkla bra. Det här skrivs det för mycket av i bloggar: skrivs och skrivs.Vet inte om det skrivs för mycket av nåt. Tycker att det är svinbra att folk skriver och övar sig på att uttrycka sig. För mig har bloggen varit ett sätt att hjälpa mig att formulera mina tankar och finslipa dem. Tycker dock att det är tråkigt med bloggar som har en massa bilder av nästan exakt samma motiv i samma inlägg. Kan också tröttna på ord som "bästaste" och bloggar utan minsta lilla skavank där allt bara är underbart och yta. Eller ska man göra en sån måste man vara otroligt bra på att fota och styla. Ja och bloggar som bara är reklampelare. Blogg eller vlogg: Blogg, hoppar oftast över vloggarna, känner samtidigt att det vore roligt att göra en vlogg. Atmosfären i den finlandssvenska bloggvärlden är just nu: har noll koll på detta. Det här tycker jag om sponsrat innehåll: Bra att folk får betalt, tråkigt om det är smygreklam, men sånt sysslar väl folk inte längre med på bloggar år 2017. Mitt mål med min blogg är: har väl inga speciella mål annat än att fortsätta med den. Om det inte var roligt skulle jag inte blogga. Mitt mål i livet är att det så ofta som möjligt ska vara behagligt och helst roligt. En bloggare jag vill byta liv med för en dag: jäklar vilken bra fråga, har ingen lust att lämna Santa Monica, men det skulle ju inte skada att gå i någon annans skor en dag så jag säger Smulan (DINK i Helsingfors, plus att hon bor exakt där min pappa bodde för tjugo år sedan, bra nostalgi) eller Ellen i Österbotten. Hon verkar också ha en skön vardag/inställning till livet. Tack Sevendays för listinspirationen!

Jag tycker inte att man ska ångra så mycket i livet, såtillvida att man inte har en tidsmaskin till sitt förfogande och kan resa tillbaka i tiden och göra om och göra rätt. Däremot kan man lära sig av sina dumheter och göra bättre ifrån sig följande gång motsvarande situation uppstår. Utan att bli en präktig självhjälpsbok: se framåt istället för bakåt. Det sagt, OM jag skulle ångra nåt i livet vore det på rak arm följande: att jag i tiderna tackade nej till praktikplatsen i Bryssel, att jag varit så dålig på att göra slut med alla jag gjort slut med, att jag firade jul på Kuba istället för hemma den sista julen min mormor var med oss, när jag satte mig i bilen med den stupfulla svensken som chaufför i Holland för en massa år sedan, alla gånger jag som yngre solade utan solkräm och en vänskap jag slarvade bort (okej, han också) för drygt åtta år sedan. Det finns såklart en massa andra saker jag kunde ha skött med lite större stil och elegans, men nu är jag nyfiken på om det finns nåt ni ångrar?

Mycket snack om poddar just nu. Oftast är jag den som intervjuar folk, men ibland står jag också på andra sidan mikrofonen. För någon vecka sedan gjorde Magnus Londen en artikel i branschtidningen Journalisti/Journalisten om podcaster och passade på att prata med mig (och lite Magnus) om trender och poddar i Svenskfinland. Tilläggas i texten hör att jag inte tycker det är något fel på reklam, men att det gäller att vara tydlig med vad som är betalt innehåll och vad som är egen åsikt. Som bloggare är detta en självklarhet, men upplever att det ibland kan vara lite luddigt i podcaster. Det gör mig sur eftersom det är så oprofessionellt. Här är intervjun! Läste förresten en grej om att det bästa sättet att få folk att lyssna på poddar är att rekommendera en podd i en annan. Att folk som redan lyssnar är benägna att ta till sig fler podcaster. Detta är kanske en självklarhet, men hoppas ändå att den här bloggen ska vara nåt slags inkörsport för folk som inte ännu tagit sig an det är fina mediet.