På flyget hem läste jag Filter som hade ett kort reportage om att nyblivna föräldrar är olyckligare efter att ha fått barn än före. Inte bara lite, men ordentligt mycket olyckligare. Jag tycker att det här var lite intressant eftersom barn ska vara livet mening och en ska vara så fruktansvärt lycklig och tacksam hela tiden efter att ha fått dem. Så här tror jag: vissa människor har lättare att vara lyckliga än andra. Precis som vissa har anlag för att springa fort eller vara musikaliska eller ha lätt för att somna på kvällen. Det mesta går att träna upp till en hyfsat bra nivå, men det är fortfarande lättare för somliga att vara lyckliga än för andra. Gällande föräldraskapet gör sömnlöshet, mindre tid för hobbyer och vin, begränsad frihet och mer kräksjuka det logiskt att folk tappar i lycka. Samtidigt finns den andra sidan där barn gör att man får skratta mer och känna en oförklarligt stor kärlek gentemot de små kräken. Föräldraskap är att ständigt känna både lycka och olycka. Ur reportaget:"I fjol ägnades ett helt kapitel av FN:s årliga World Happiness Report åt att sammanställa forskning om lycka och föräldraskap från 105 av världens länder. Föräldrarna i 69 nationer betraktade sig själva som mindre lyckliga åren efter att de fått barn. Endast i nio av de undersökta länderna var det möjligt att med statistisk säkerhet bevisa motsatsen, alltså att förstagångsföräldrar kände sig lyckligare än tidigare." Enligt det de undersökningar som reportaget hänvisar till är det mindre ledsamt att skilja sig än att få barn. Tänk på det. Spoiler alert: i slutet av artikeln framkommer det att på längre sikt återgår de som fått barn till sina lyckonivåer pre-ungar. Åtminstone de som har två eller färre. Hur har ni det? Jag tycker själv att jag är ganska lycklig, trots Vidar och Majlis, men jag är kanske bara för dum och ointressant för att vara olycklig.

Vidde har varit hemma i två dagar på grund av den dåliga uteluften. Skolorna är stängda och jag inbillar mig att min huvudvärk beror på röken och askan. Själv försöker jag jobba ifatt efter att ha varit borta en vecka. Skrev en snabb grej om bränderna och har fyra längre artiklar på gång. Att börja skriva känns alltid som att ge sig ut på en lång och seg springtur. Orkar inte, vill inte, men tvingar mig att göra det och när jag väl är på väg brukar det faktiskt gå lättare än planerat. I Addis sa Louise att hon försöker påminna sig själv om att vila och slökolla på serier är minst lika viktigt som presterande. Hon beskrev det som två bägare som måste fyllas, den presterande och den kreativa. Man kan inte bara tömma ur den kreativa för att fylla på den presterande. Med jämna mellanrum måste man våga släppa taget, ta det lugnt och fylla på kreativitetsbägaren. Att inte tvinga hjärnan att leverera lösningar hela tiden, utan istället låta den löpa fritt. Till exempel till The Crown, vars andra säsong har premiär imorgon. Tänkte mycket på detta i Dubai. Mitt vanliga jag hetsade på mig för att skriva ett reportage om någonting där, men förnuftet viskade hold your horses i mitt öra och uppmanade mig att inte jobba alls på de två dagar jag var där. Det var fruktansvärt skönt att befria sig själv från presterandet. Rekommenderar detta varmt. Testa, vetja!

Här brinner det på riktigt. Eller inte PRECIS här, men några kilometer från oss. Jag skrev en nyhetstext om köget för Hbl och pratade med generalkonsulen som sa att polisen halv sex igår morse hade gått omkring på Bel Air-området och i megafoner uppmanat folk att genast lämna sina hem. Hos oss är skolorna stängda på grund av den dåliga luften och vår uteplats är täckt av aska. Det är väldigt skrämmande med elden och Santa Ana vindarna som blåser hårt och sprider den. I podden pratar vi om just detta, samt om min resa till Etiopien, om Donald Trump och Jerusalem och Harvey Weinsteins fem-sex assistenter som följde Weinstein-bibeln. Bra avsnitt och snart gör vi ett nytt. Det är förresten grymt duktiga Anna Ledin Wiren som tagit den fina bilden ovan.

Min mormors syster Karin fyller 103 imorgon. Hon var med andra ord tre år gammal när Finland blev självständigt. Hon har minnen från inbördeskriget, talade om Reval när hon syftade på Tallinn och fram tills hon för några år sedan då hon flyttade till ett seniorhem hade hon bott på samma gård i hela sitt liv. Jag tänker inte sällan på att Kaja var medelålders på 1960-talet då ungdomen lyssnade på Beatles och Kekkonen var president och Finland ännu politiskt hukade sig för Ryssland. På bilder från 1980-talet är hon, i mina ögon, redan en gammal dam. Varje självständighetsdag firade hon och hennes man Eino, då han ännu levde, med att titta på den första versionen av Okänd soldat och senare samma kväll på slottsbalen. Tänk att ha fått vara med så länge och sett Finland gå från autonom stat till 100 år gammal, stolt självständigt land. När jag var liten bodde Kaja och Eino grannar med oss och jag hälsade på minst en gång om dagen. Kaja läste eller löste korsord och kunde diskutera allt man tog på tal. Hon berättade om hur hon under kriget tillsammans med min mormor Majlis cyklade till flygplatsen mitt i smällkalla vintern för att spana efter ryska stridsplan och om hur och hennes syskon gömde sig under sängen när de röda under inbördeskriget kom för att plundra huset. Själv är jag ganska osentimental och till mitt fosterland. Jag känner ingen speciellt stor lycka när Finland vinner idrottstävlingar eller Eurovisionen, men jag kan genuint älska de varma och ljusa sommarnätterna i Helsingfors då jag cyklat igenom staden, jag älskar att Finland var först i världen med kvinnlig rösträtt och kvinnlig valbarnet, jag älskar att skolsystemet är jämlikt, föräldraledigheten, tvåspråkigheten, rostad Reissumies med smör, ost och tomat, simma i havet, bastukulturen, all kreativitet och tusen andra saker. I dag sitter jag i Los Angeles och har precis tagit emot två samtal. Ett om att skolorna är stängda i dag och ett annat om att självständighetsfesten på Finlands generalkonsulat är avbokad på grund av skogsbränderna utanför. Så fort man stiger utanför huset är det svårt att andas och hela vår terrass är täckt av aska. Det känns inte alls som självständighetsdagen ska kännas. Jag hoppas däremot att det känns precis rätt i Finland, att Karin får lyfta ett glas champagne och fira sitt hemland. Önskar att jag kunde vara där med henne. Glad självständighetsdag,

På flyget hem uppgraderade min extremt generösa vän Karine mig. En sån vansinnig lyx att få flyga Emirates OCH businessclass. Förutom massor av utrymme, säng, meny, vinmeny och en bar att hänga i var flygvärdinnorna såklart fruktansvärt trevliga och jag var först inne och ute ur planet. Det kändes som att flyga i Mad Men-style. Detta kommer knappast att bli en vana så jag passade på att njuta ordentligt. Jag passade också på att kolla på hela första säsongen av Donald Glovers serie Atlanta, så jäkla bra. Blev förtjust i Glover redan på den tiden då han spelade med i Community. Han gör också musik under namnet Childish Gambino. Väldigt bra. I Addis pratade Louise och jag om bra tv-serier och istället för att bara viska mina favoriter i hennes öra, tänkte jag tillägna ett helt inlägg åt henne och serierna. Några av mina gamla favoriter är: Insecure, The Good Place, Veep, Better Things, Man Seeking Woman, Married, The Affair, Master of None, Big Little Lies, Last week tonight och så vidare, Jag har aldrig riktigt fattat Silicon Valley och tyckte att Westworld och Stranger Things var överskattade. På flyget upptäckte jag  Trial and Error, där fantastiska John Lithgow (den mannen kan spela både ond och gullig) spelar en man som är anklagad för mordet på sin fru. Gillade du humorn i Parks and Rec, kommer du att gilla denna. På fredagen har den andra säsongen av The Crown. Jag är verkligen ingen person som gillar kostymdraman och avfärdade serien först, men efter en middag med en kompis som jobbar med tv och som har exakt samma seriesmak som jag gav jag den en ny chans och slukade den. Inte bara är den oerhört välgjort och påkostad, dessutom är den lärorik ur ett historiskt perspektiv. Längtar efter säsongen då prinsessan Diana introduceras. The Night of. En oerhört välproducerad och spännande säsong om en ung man som blir anklagad för mord. På flyget kollade jag också på den sista säsongen av Episodes. Var oerhört skeptisk på grund av Matt LeBlanc, men blev positivt överraskad av självdistansen och humorn.    

De senaste tio dagarna har jag upplevt så mycket att hårdskivan nu är full. Är inte färdig med att bearbeta allt så ni får hänga med på några throwbacks. Igår när jag kom hem och gick igenom mailen såg jag att Cissan hade skickat en hög med bilder på mig från Yosemite. Maggan som stannade kvar i stugan med de andra papporna och barnen hade bett Cissan fota mig så att jag fick lite material för bloggen. Där får Maggie (och Cissan) plus. De finaste kärleksförklaringarna är de som tar sig i uttryck i handlingar. [caption id="attachment_17452" align="aligncenter" width="768"] OLYMPUS DIGITAL CAMERA[/caption] Jag har ju skrivit lite om den här nationalparken, men känner att jag inte är färdig med den än. Det måste vara en av mina största naturupplevelser. Bergen, färgerna, storleken, vattenfallen och mäktigheten. Att vå vandra i flera timmar med goda vänner och bara prata igenom livet. Tydligen lär våren, då snön smälter och vattenfallen blir ännu mäktigare, vara en av de populäraste tiderna på året att besöka parken. I slutet av november när vi vandrade runt var det varken för kallt eller varmt och lövträden var vackert färggranna. Kan ej klaga. Inträde kostar 30 dollar för en bil och en veckan. [caption id="attachment_17448" align="aligncenter" width="699"] OLYMPUS DIGITAL CAMERA[/caption] Hur tar man sig till detta magiska ställe, tänker ni kanske nu? Jo, vi körde upp från Santa Monica på cirka fem timmar och två matpauser. Det går långsammare när man närmar sig bergen, men då är också utsikten magiskt fin. Våra kompisar Sofie och Eric hade hyrt ett stort Airbnb-hus där vi hängde (där fanns en pool med ett barnalarm. Hade aldrig tänkt på den självklara uppfinningen) mellan hajkarna. [caption id="attachment_17447" align="aligncenter" width="768"] OLYMPUS DIGITAL CAMERA[/caption] Här satt vi och åt medtagen matsäck medan vi himlade med ögonen åt ett killgäng (som senare visade sig vara svenskar) som spexade med att klättra utanför staketet till vattenfallet, spelade på minigitarrer och ansträngde sig för att vara så där "härligt spexiga". En av mina sämsta killtyper. [caption id="attachment_17445" align="alignleft" width="1024"] OLYMPUS DIGITAL CAMERA[/caption] Det här är min kompis Ann. Hon och hennes man Daniel flyttade nyligen med sina tre barn från L.A. till Palo Alto eftersom Daniel fick jobb på Facebook.De hyrde en husbil och joinade oss i Yosemite. Saknar dem i L.A. Kolla förresten så rödkindade och friska vi ser ut att vara.

I Addis Adeba besökte vi Debora, ett hem för kvinnor som tagit sig ur traffickingringar och prostitution. På hemmet bor just nu tretton stycken kvinnor mellan 16-23 år, de får stanna så länge de vill, men minst ett år. Den första tiden består av terapi och avvänjning från droger. Huset och gården ligger bakom en stor plåtport och höga murar omgärdar den. Det är väldigt prydligt och städat både inom- och utomhus. Efter den första tiden får kvinnorna välja om de vill studera vid universitet eller satsa på en mer yrkesbetonad utbildning som frisör eller make up-artist. Louise och jag intervjuade två av kvinnorna, eller snarare flickorna. Vi hade fått tipset om att fokusera mer på framtiden, men när jag försiktigt frågade om Helen, 22, kommer från Addis eller en annan plats började hon berätta en historia om hur hennes föräldrar skilt sig och hon vuxit upp hos olika släktingar och till slut landat på Addis Red light district. Delvis för att kunna tjäna pengar och själv bestämma över sig. Det var en hemsk historia, men också full av hopp. Hon berätta om hur hon först skrattade när hon hörde om Debora och om hur overkligt det kändes att få sin alldeles egna vita, rena handduk. Handduken fick symbolisera det nya livet. Helen gav ett så starkt intryck och avslutade med att säga att hon kommer att öppna sin egen salong och anställa andra kvinnor som landat i prostitution eller blivit offer för trafficking.

När det var dags att prata med Belaynesh, 19, var vi förberedda på att höra en liknande historia. Belaynesh berättade med svag röst hur också hon blivit skickad mellan olika mer eller mindre avlägsna släktingar, sedan blivit lovad ett jobb som hushållerska och möjlighet att gå i Addis. Jobbet visade sig i praktiken vara en sexslav på en bar. När hon slutat prata grät vi allihopa. Det var helt omöjligt att hålla nån slags journalistisk distans. Det värsta var att hon verkade helt nedbruten. När jag frågade henne om vad hon tycker om att göra när hon inte pluggar sa hon att hon gillar att städa och vika de andra tjejernas kläder. På frågan om hon en dag ville ha familj sa hon att hon inte ens tänkt på det.

Jag hoppas att tiden på Debora kommer att göraBelaynesh gott och att hon får tillbaka sin livsglädje. Att vi kommer tillbaka om nåt år och möter en kvinna med helt annan energi. Jag tänkte också på hur vidriga människor är mot varandra. Lilja 4-ever, överallt i världen.

Men det finns som sagt hopp, allt är inte nattsvart och vi som kan hjälpa ska hjälpa. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Tycker att alla vi som har möjlighet ska ge åtminstone en person en julklapp, månadsgivare i ett år eller en engångssumma från Läkarmissionen.

När jag landade i Dubai i fredags frågade tulltjänstemannen besviket varför jag inte stannar längre än ett par dagar. Det var inte samma välkomnande stämning i tullen på LAX, men jag kom igenom och sitter nu vid matbordet och skriver. Hemma var det julpyntat och Magnus hade till och med köpt en plastjulgran. Det finns säkert någon regel om NÄR man får börja pynta och bära in julgranen, men det struntar tydligen vår familj i. Förutom julpyntet har följande hänt: Majlis går som vilken homo erectus som helst. Magnus har inlett en fas där han lägger lök i all mat. Den lilla ipadden är trasig och lakanen i sängen är nybytta. Ett ganska bra saldo ändå. Jag måste ta igen all förlorad arbetstid, men tror att jag ger mig själv den här dagen och kavlar upp ärmarna imorgon. Är förberedd på att jetlaggen kommer att vara massiv, men tiden läker alla sår också i det här fallet. Fördelen är att jag kanske kan blogga på nätterna.

Okej, här kommer en tanke kring #metoo och #dammen brister. Jag har befunnit mig i radioskugga den  senaste veckan, så det finns en risk att detta redan sagt, men here goes anyway: Jag tänker på alla de män och andra som är oroliga över att "oskyldiga hängs ut" och att det "blir en häxjakt på män". Att folk prioriterar männens känslor är en del av vår kultur. Flickor tar ansvar över pojkars känslor och senare gör kvinnor detsamma med män. Detta är för att männen har högre status än kvinnorna och det är därför vi automatiskt flyttar över fokus till dem. Vi uppfostras till att förstå, ha överseende och ta ansvar över män. Kvinnor är så vana att ta mäns känslor i beaktande att mångas första reaktion är att skydda dem, men om någon verkligen är orolig över att oskyldiga ska drabbas kan hen pusta ut. Av alla de tusentals kvinnor (tiotusentals eller fler i Sverige) som gått ut och vittnat om trakasserier, ofredanden och övergrepp har bara en handfull förövare nämnts med namn. Och då också i specifika fall där många kvinnor vittnat om samma sak. De allra flesta historier handlar om män som aldrig kommer att namnges. Kära män, det är inte synd om er i #metoo-sammanhang. Nu är inte heller tiden för er att be om och bli förlåtna, att ångra er offentligt, att berätta att ni nu förstått och blivit bättre människor. Den tiden kommer, men den är inte nu. Era ursäkter och uppvaknanden ska inte ta plats från kvinnor som berättar om sina erfarenheter i ett sexistisk system.#Metoo är ett upprop som inte handlar om individen, utan om en hel kultur. Uppropet ska göra det självklart för en kvinna att säga nej om hon inte vill och självklart för mannen att invänta samtycke. Men, bara för att vi inte hänger ut er män, betyder inte att vi inte vet. Vi vet nämligen precis vilka ni är.

Jag har verkligen kastats från en värld till en annan och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om det. Just nu befinner jag mig hos min goda vän och mina barns gudmor Karine i Dubai. Eftersom jag ändå skulle mellanlanda här och vi bor så långt ifrån varandra beslöt jag mig för att stanna hos Karine, Rasmus och Victoria i två dagar. Karine råkade dessutom flyga in från ett möte i Paris samma kväll, landade tre minuter före mig och vi träffades vid bagagebandet. Med Addis Adeba i färskt minne känns överflödet här i Dubai lite absurt. I maj när vi tillsammans med Läkarmissionen samlade in pengar för att kvinnor skulle få föda tryggt i Kenya sa Hanna att hon ibland under kampanjer går in i faser då hon varje gång ser en summa tänker på hur många trygga förlossningar/barn i skola summan skulle kunna ge. Nu fattar jag precis vad hon menar. Jag har det väldigt bra. Under det första dygnet jag varit här har jag, med en liten paus för sömn, pratat non-stop om Etiopien, livet, familjen och #metoo. Så glad över att #dammenbrister! När jag kommer hem ska jag skriva om mina tankar kring flera mäns reaktioner. Rasmus och jag åkte också ut till ett stall med arabiska hästar och galopperade en sväng på en riktig tävlingsbana. Öknen omkring oss, den varma luften och hästkrafterna under mig skapade en magisk känsla. Vilka hästar, asså! Ska skriva mer om det snart, men först ska jag ta mig ut i mitt sista dygn i Dubai. Imorgon får jag pussa Magnus, Vidar och Majlis igen. Det är ej illa det heller.