I dag ordnades Women's March över hela USA (och världen), där folk marscherade för kvinnors och minoriteters rättigheter och specifikt för att så många som möjligt ska rösta i höstens kongressval. Jag åkte in för att rapportera för Hufvudstadsbladet och släpade som vanligt hela familjen med mig. Tycker det är viktigt att Vidar får vara med på platser och processer där demokrati utövas. Precis som förra året hade vi en vansinnig tur och fick parkeringsplats precis invid marschens början. Jag fotade, filmade och gjorde några talking head-rapporter för Hbls Instastories. Trots att marschen inte uttryckligen var en protest mot Trump, blev det ganska tydligt att Los Angeles inte är galen i landets president. Min julklapp iphone X:en är för övrigt mitt bästa arbetsredskap nuförtiden. Jag har fotat, filmat och till och med gjort en radiointervju med den. Innan vi åkte hade jag läst på om det fanns nån risk för att det skulle dyka upp motaktivister som skulle skapa våldsamma situationer (instruktionerna var att genast bara sätta sig ner på marken och visa att våld inte skulle komma på fråga), men alla var, precis som förra året, så otroligt vänliga och glada och inkluderande. Vid halv tolv körde vi hem igen, jag redigerade bilder och skrev en kort text och skickade in den så kvällsredigeraren skulle få det innan hen gick hem. Nu ska jag dra ut och springa lite med Söndagsintervjun i öronen och sen fortsätta helgens Breaking Bad-maraton.

I veckans andra avsnitt av Magnus och Peppes podcast svarar vi (mest Magnus) på några lyssnarfrågor om omoraliskt beteende och när det blir preskriberat (inspirerat av något Magnus sa angående Aziz Ansari). Och nu när #metoo står i full blom, varför är det ingen som talar om Woody Allen? Det undrar inte bara vi utan även Dylan Farrow i CBS This Morning. Mycket att prata om den här veckan så det här är avsnittet delas upp i två delar. Välkomna till del 1! Del 2 laddas upp medan det ännu är lördag i Los Angeles.

En av mina närmaste vänner brukar med då och då se sorgliga filmer för att få gråta ut ordentligt. För att det är så skönt att gråta, säger hon. Speciellt skönt är det att snyfta för något som inte inte har någon som helst personlig anknytning till en själv och som man därefter bums kan glömma bort. Jag läser just nu Hans Roslings biografi (ska tala om den i Mellan raderna, podden kommer upp i helgen) och grät redan på första sidan. Sedan fortsatte jag få små gråtattacker igenom hela boken, grät också en skvätt till ett tv -program och under en diskussion med Magnus. Otroligt skönt, men så energikrävande. Jag är alltid helt slut i kroppen efter en gråtsession. Det är som om tårarna är koncentrerad energi som rinner ut. Ja, ja jag bäddade ner mig och kollade på Netflix resten av dagen. Och här är dagens outfit: Tröja: Anine Bing, jeans Mother, skor Blankens. Majlis, det stackars barnet, är enbart klädd i ärvda kläder. Klänningen är Marimekko som gjort nåt slags amerikanskt samarbete.

Ni vet när man följt med en tv-serie i flera år och när den tar slut känns det nästan som om man förlorat en kär vän? För att man ska kunna gå vidare i livet är det viktigt att det sista avsnittet är riktigt bra. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte blev lite fuktig i ögonvrån av finalavsnittet i följande tv-serier: 3. Six feet under. (kuriosa, kollade på ett antal avsnitt på BB medan jag väntade på att Vidar skulle födas) 2. Sons of Anarchy. Magnus och jag samkollade förra eller förrförra året igenom alla säsonger. Mot slutet blev den lite för mörk för min smak, men måste säga att slutet var värdigt och mäktigt. 1. The Shield Såg alla säsonger av den här tv-serien det första året vi bodde i L.A. Älskade att känna igen mig. Om man inte sett dem är den sista scenen inte precis något att hänga i julgranen, men efter att ha slukat alla avsnitt sade den allra sista scenen ALLT. . Eller har jag missat nån bra? Påminn mig i så fall.   Bild: Hollywoodreporter.

I höstas åkte jag till Las Vegas för att göra en stor intervju med Jill Johnson (tack Johanna!). Jill var så himmelens varm och klok och trevlig och vi har hållit en sporadisk kontakt sedan dess. Nu är hon i L.A. i några dagar och jag passade på att bjuda in mig och henne till Cissans klubbhus i Malibu. Eller Cissan äger inte (ännu) klubbhuset, hon har medlemskap till det. Det var en väldigt fin dag och vi såg till och med några delfiner simma förbi. Var så nöjd över speciellt delfinerna. Jag får ofta en helt irrationell känsla av att det är på mitt ansvar att folk ska gilla Los Angeles och tar det nästan personligt ifall de inte gör det. Eller när de säger att de föredrar San Francisco, på en rationell nivå kan jag fatta det, men på en känslomässig gör det ont. Jag åt för övrigt en fruktansvärt god acaibowl. Ni ser ju själva. Resten av dagen har jag, inspirerad av Caroline Haines, skrivit om dickpics.

Gällande texten om vem som gör vad slog det mig en grej. Vi ska såklart sträva efter att leva jämställt där alla har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, men att leva jämställt ska inte vara högstatus jämfört med att inte göra det. De kvinnor vars andra och tredje arbetsskift börjar när de kommer hem ska inte dubbelbestraffas för att de inte styrt upp jämställdheten också. Och vi som lever någorlunda jämställt ska inte försköna sanningen eller blunda för det som är mindre bekvämt. Allt ska fram och det ska inte finnas någon skam i att vara ett offer för patriarkatet.   PS OOTD: byxor Urban Outfitters, t-shirt Monki, skor Blankens, skärp Burberry.

Så var det tisdag och hopplektion igen. Var väl inte i toppform, men på det allra sista hindret fick jag till det. Allt kändes perfekt. Tänkte att jag måste använda mig av den känslan också i andra sammanhang, vara jäkligt nöjd när det går bra också en kort stund, istället för att fokusera på alla mindre bra stunder. Hästarna vilar alltid på måndagar så det var extra fjutt i dem idag. Här är dagens springare: Leo. Bra hästkraft. Cissan kom sist och fick en överraskning i form av hästen Kooper som tagit en lermask i helfigur. Det var bara att kavla upp ärmarna och köra en ryktningssession. Ja och här är sagohästen Pal som Frida duschar av efter lektionen. Bra fart i den hästen också. Har inte så mycket mer att säga än att jag är sällan så lycklig som på en hästrygg.

I det senaste avsnittet av podden hettade det till riktigt ordentligt när vi diskuterade Aziz Ansaris övergrepp på en mycket yngre kvinna. Jessica kommenterade: "Näe Peppe! Älskar er podd, men idag var patriarkatet på besök och försökte bestämma vad kvinnor får pratar om. En #metoo historia ska vara ”fräsch” för att berättas. Det finns en åldersgräns för hur länge kvinnor får prata om saker som hänt i deras liv. Osäker på hur gammal en historia får vara, men ett år verkats vara för långt iallafall? Om en kvinna har fått en ursäkt för något obehagligt som hänt henne, så får hon inte prata om det. Är en ursäkt ett sekretess kontrakt? Stå på dig Peppe! Den här Aziz-kvinnan och alla andra människor har rätt att berätta om trevliga och otrevliga saker som hänt under hela deras liv, för vem de vill, när de vill!" Eller som Magnus uttryckte det: "Vad hände egentligen mellan komikern Aziz Ansari och signaturen "Grace" för ett år sedan och vilken roll spelar detta idag? Magmus och Peppe är inte överens. Och så hände det som aldrig skulle hända – Drottning Elisabeth II ställde upp på en intervju för BBC, på sätt och vis har vi tv-serien The Crown att tacka för det! Och i det ovala kontoret klassificerar president Trump länder som rövhålsländer. Spännande vecka för de flesta av oss men inte lika spännande som för de på Hawaii."  

I tv-serien The Good Place är en version av helvetet en plats där det bara serveras frozen yoghurt. Ändå verkar Magnus och Vidar älska det här konceptet med något som varken är glass eller yoghurt och som dränks i godis eller söta bär. Jaja, smaken är som baken. Vissa har platt sådan, andras är full av finesser.   Med magen full av halvbra halvglass promenerade vi hem, lät Majsan gå själv, vilket ledde till att det tog oss en timme att gå tre kvarter.  Mycket gulligt ändå att Vidar gillar sin syster så mycket. Och sen fick Maggan ta dagens outfit-bild. Skjorta Marimekko, shorts H&M och sneakers Adidas.

Ett av mina nyårslöften var att inte längre plocka upp andra människors grejer i vårt gemensamma hushåll. Inte sällan stiger jag upp från soffan för att hämta något i sovrummet och passar på att samtidigt ta med mig ett urdrucket glas till köket, ett par sockor till tvättkorgen och slänga in några leksaker i Vidars rum. Det är ju inte världens största uppoffring, men det irriterar mig något infernaliskt. Är man över sju år gammal ska man för helvete kunna plocka upp sina egna grejer. En annan sak jag planerar att fasa ut är att vara familjens externa hårdskiva. Jag ska sluta komma ihåg födelsedagar, var folk lagt sina saker, om mjölken håller på att ta slut och att det finns ett litet knippe koriander i kylskåpet. Istället ska jag rikta min begränsade hjärnkapacitet till att skapa bra texter. När julledigheten är över kanske det också är dags att se över vem som gör vad i hushållet. Varför inte ladda ner jämställdhetskollen på Life with Kids. Här kan du fylla i vem som bär huvudansvaret för varje enskild aktivitet hemma, om båda (ifall ni lever i tvåsamhet) är nöjda med situationen, om inte, vilka konsekvenser får det för er, vad behöver ni förändra för att det ska bli jämställt och vad lär sig era barn (om såna finns) av uppdelningen av arbete.