I morse hade jag min sista session med coachen Marianne. Det var som vanligt ganska jobbigt att analysera sig själv, men också så värt jobbet. Jag fick ett par större insikter om mig själv och vi kom tillsammans fram till att jag till stor del drivs av prestation. Det är såklart på många sätt bra att vara en person som får saker gjorda (mindre snack och mer verkstad liksom), men samtidigt kan många mindre prestationer bromsa det stora långsiktiga målet. Säg att jag TILL EXEMPEL vill skriva ett filmmanus, det blir inte snabba kick i ett så stort projekt. Istället gäller det att jobba på och lita på att det blir bra. Ja och självklarheten att mitt människovärde inte baserar sig på mina prestationer. En annan stor, men samtidigt självklar insikt var att i företaget Peppe Öhman inte glömma bort den sjyssta chefen. Jag har ju skrivit om att jag ska se mig som ett företag där HR-avdelningen håller koll på att jag inte jobba ihjäl mig, marknadsföringsavdelningen ser till att jag sprider bloggen, ekonomiavdelningen förhandlar arvoden och håller budgeten osv Det jag ändå helt glömt bort är chefen som klappar mig på axeln och säger "Bra jobbat. Öhman!". I praktiken kommer ihåg att se tillbaka och vara lite nöjd över inlämnade manus (lämnade in ett igår!), bra reportage och fina bloggkommentarer. Magnus har nu klipp det första avsnittet av Det kommer att bli bra-podden och vi lägger ut det i slutet av veckan.

I går spelade vi såklart in en podd. Den börjar med att vi talar om olika sorters skryt och om hur en viss sort är mer okej än en annan. Sen kallar Magnus mig för skrytig och det blir dålig stämning. Kvinnorna är segrarna i dagens Finland och det sker en allt större polarisering mellan könen. Hur skulle ett Finland utan utbildade och toleranta kvinnor se ut? Vi tar avstamp i en intervju med chefen för tankesmedjan Magma och en undersökning gjord av Befolkningsförbundet. Guardian skriver om att vi rör varandra för lite, är det #metoo som spökar ELLER? Det blir också bråk om Facebooks ansvar i Cambridge Analytica-härvan och ja mycket mer. Finns på Acast, iTunes och på andra ställen där poddar finns. Och OM ni har en minut över får ni så GÄRNA skriva en kort recension och eller ge oss stjärnor på iTunes. Tusen tack alla ni som visar att framtiden är att betala för innehåll. Ynka 2, 80 euro för podden som inte sällan utkommer åtta gånger i månaden.

Jag kan bli så sjukt frustrerad över att inte hitta nåt bra att kolla på Netflix när jag plöjt igenom de stora, självklara satsningarna. Eftersom Netflix varierar innehållet mellan länder och några av er kanske har Viasat, Hulu, HBO eller annat motsvarande tänkte jag inte hålla mig till en tjänst, utan bara köra och tipsa om några tv-serier i en av mina favoritgenrer: Mörk humor. Nu tänker ni kanske: Vad skiljer mörk komedi från vanligt komedi? Jag vet inte, men säg: med trailern under och mindre Modern Family (som jag iofs också gillar). 1. Happyish. Reklamman hatar sitt jobb, men åker ändå in varje morgon eftersom han vill försörja sin hustru och sin son som han älskar väldigt mycket. Cyniskt och roligt. 2. Married. Ett par i Los Angeles-förorten (The Valley) som kämpar med äktenskapet och pengarna. Nu när jag tänker tillbaka på den är den stundvis kanske lite ofeministisk (men för det allra mesta kul. Och trots att en är feminist får en skratta åt ofeministiska skämt sådeså!). 3. Difficult People. Två cyniska vänner som försöker ta sig fram i New York som komiker. De är extremt självupptagna, elaka och roliga. Älskar Billy Eichner. Också: 4. Nurse Jackie (ÄR det en komedi? Den får vara med i varje fall). 5. Crazy ex Girlfriend 6. Curb your Enthusiasm 7. Barry 8. Review 9. Better Things 10. The Last Man on Earth (skrattade högt under det senaste avsnittet) 11. Inside Amy Schumer 12. Portlandia 13. The Good Place (ÄLSKAR DEN!) 14. Veep (ÄLSKAR DEN OCKSÅ) 15. Man Seeking Woman

Hörni, tack för att ni fortfarande kommenterar på den här bloggen och visar att bloggdöden verkligen inte existerar! Tack också för att ni som tycker olika eller bara gör olika formulerar er så sakligt. Jag skulle vilja lyfta upp två kommenterar som inte håller med mig/gör annorlunda och förklarar varför de inte gör det. 1. Förra veckan skrev jag om att resa all inclusive och var nyfiken på hur ni resonerar då ni reser. Jessica svarade så här: "Jag tänker inte på etik och miljö när jag reser. Jag tänker: vad vill jag se/göra, vad är tryggt att ta med barnen på och vad har jag råd med. Jag reser inte heller jättemycket, flyger max 2 ggr/år. När barnen var mindre åkte vi bara charter med stora kända resebolag till all-inklusive hotell. Det var det enda jag tyckte kändes tryggt. Svenska reseguider till hjälp på hotellet, mat som mitt allergibarn kunde äta, Lollo och bernie-aktiviteter som gjorde barnen glada och sol som gjorde mamman glad. Det kändes som all-inclusive var den enda sortens semester som man verkligen kunde få lite semester på, alltså slappna av en stund i en solstol mitt i småbarnskaos. Nu är mina barn 8 och 11. Jag har blivit modigare på att resa med dem. De har blivit smidigare att resa med. Nu kan vi göra annat än sol och bad på resor. Barnen orkar promenera i storstäder, de uppskattar museer, natur, mysiga caféer, konstiga affärer, utsikter och roadtripper. Förra vintern var vi exempelvis i LA och bodde på airbnb, hela familjen hade en toppenresa. Jag tänker inte etik och miljö, men nu när jag tänker efter så kanske mitt trygghetstänk ger mina resval pytte-pytte-pyttelite etik och miljö. Jag väljer flygbolag efter vad jag känner mig trygg med (oftast inte lågpris-bolag), jag väljer länder och upplevelser jag känner mig trygg att stoppa in mina barn i. Nä. Ok. Etik och miljö är inte med på min lista när jag reser. En större resebudget hade nog gjort att jag tänkt mer på etik och miljö, men samtidigt hade det nog gjort att jag rest (flugit) mer." 2. Och häromdagen bloggade jag om träning och att den rådande samhällsnormen är att träna, de som inte gör det skammas. Linnéa svarade så här: "Håller inte alls med. Det största problemet enligt mig är inte att en liten del av befolkningen rör på sig för mycket, utan att en stor del av befolkningen rör på sig för lite. Jag tycker inte att alla måste springa maraton, skulle aldrig göra det själv och jag har noll intresse av att tävla. Men det är ju inte heller grundproblemet. Grundproblemet är att i Sverige sitter vi stilla mest i EU, få når upp till de rekommenderade doserna av rörelse och vi bör istället uppmuntra till mer rörelse. 🙂 Såklart inom rimlighetsnivå. Tänk vad mycket som hade varit bättre (mindre sjukdagar/psykisk ohälsa, ökad koncentrationen och allt det andra som vi vet) om fler gått, cyklat, tränat, joggat än vad de gör idag! Nu kan jag och mina åsikter också vara färgade av boken Hjärnstark. Så himla bra!"

I dag har jag haft en så obloggvänlig dag. Vidde hade fotografering med hela sitt baseballteam. Vi hetsade iväg redan halv nio utan frukost i magen och trodde att vi FÖR EN GÅNGS SKULL kom i tid, men det visade sig att det stått fel tid i baseballappen och vi var i själva verket tjugo minuter sena. Alla andra hade redan blivit fotade. Maggan lyckades övertala fotografen (som tog sitt jobb på liiite för stort allvar) att ändå fota Vidde, mest för att göra Viddes bästis pappa och lagets tränare glad. Efteråt beslöt vi oss för att äta brunch på stammishaket. Det var proppfullt. Ungarna var griniga, maten tog länge att få in och jag höll på att få ett psykbryt då det enda jag ville var prata lite med Magnus över en portion mat och en kaffe. Jag vet, jag vet, det skulle ha jag tänkt på INNAN vi skaffade barn, men nu blev det så här. Hämnades/tröstade mig själv genom att äta en ansenlig mängd av barnens pannkakor. Mitt enda tips till folk som ska bli föräldrar: Beställ alltid in den stora, vuxenversionen av pannkakorna på menyn trots att du beställer mat till barnen. "Till barnen".

Vi spelade ju in en podd också här i veckan! Den heter "Lita på influencern"och handlar om hur snyggt Pod Save America gör reklamsamarbeten. Är det framtiden? Magnus presenterar en beprövad teori om hur han får saker och ting gjorda här i USA där kunden alltid har rätt. Amerikansk inrikespolitik och middagen vi gick på som visade sig vara det hittills kändistätaste kalaset. Tack för att ni stöder kulturarbetare och journalister genom att betala 2, 80 euro i månaden för denna podd. Det uppskattas mycket! <3 Enklast gör ni det här.   

Ojojoj så bloggen har strulat de senaste veckorna. Det är inte ni, det är jag. Eller snarare är det en plugin som bråkat. Nu borde problemet ändå vara löst så ni behöver inte mötas av en vit sida som skriker INTERNAL SERVER ERROR. Fredagen till ära lånade jag en lista av Bohemian Maggie: frågor om personlig utveckling (i GIFs). Here we go! 1. Vad ville du bli när du var yngre? Brandman. Jag började kalla mig själv Peppe efter att ha hört en saga om en apa vid namn Peppe som släkte en brand. 2. Vilken ovana skulle du vilja bryta? Att det första jag gör på morgonen och sista på kvällen är kolla på min telefon. 3. Vilken ny vana skulle du vilja införa i ditt liv? Att ta minst en halvtimme ledigt från all input under dagen. Exempel: fylla på med podd så fort jag ska köra nånstans eller springa. Jag har på gamla dar insett att jag, för att vara kreativ, inte bara kan fylla på med information hela tiden. Hjärnan behöver också tid för att bearbeta det den tar in. De smartaste idéerna dyker alltid upp på väg in i köket eller medan jag schamponerar håret. 4. Tänk på en person som du verkligen beundrar. Vad har den personen för kvaliteter som du tycker om? Tycker att Magnus har en imponerande kärlek till livet. Plus att han är en generös och sympatisk människa. Igår sprang han till exempel runt i huset vi bor och ville dela ut vinflaskor till folk som plåster på såren för att Majlis höll så mycket liv natten innan. Önskar givetvis också att jag var lika cool som Cardi B, men men. 5. Vad gör du för att6 slappna av? Åker till stallet, gosar och rider. Springer en sväng, ligger i badet, läser en bok och dricker vin. Tar en tupplur mitt på dagen medan Netflix spelar i bakgrunden (ska förresten snart tipsa om några bra Netflix-serier som kanske kan gå förbi en obemärkt).     6. När gjorde du senast någonting som skrämde dig? När det hade ösregnat i flera dygn och den vanliga vägen till stallet var översvämmad var jag tvungen att köra längs med smala, kringliga vägar över Santa Monica Mountains. Utsikten var magisk, men det var extremt läskigt att slingra sig fram däruppe. Såg hela Los Angeles ovanifrån, prärievargar och rika människors hus. 7. När kände du dig senast stolt över dig själv? Igår när jag högläste Percy Jackson i en timme för Vidde. (var extremt mysigt för mig också, rekommenderar alla som läst Harry Potter och nu letar efter motsvarande). 8. Vilka praktiska egenskaper önskar du att du hade? Jag önskar att jag kunde koda, att jag visste mer om hur en tar hand om växter, att jag var intresserad av att bygga grejer. På det stora hela är jag tyvärr ganska ointresserad av praktiska färdigheter, uppskattar dem hos andra, men själv vill jag ärligt talat bara vara bra på att rida och skriva. 9. Vad tycker du om att göra för andra eller ge till andra (inte materiellt utan av dig själv)? Jag vill gärna vara en person som kan tipsa om jobb och föra ihop folk som kan tänkas gilla och få utbyte av varandra. Jag önskar att jag var en person som fick människor att känna sig sedda i mitt sällskap. 11. Vad gör dig exhalterad? Att få åka till stallet, ljusa nätter, carpool karaoke och fredag i luften (och kalendern). 12. Vad gör dig nedstämd? Självklarheter som: Vita huset, plast i havet och att golfströmmen stannar av. På det personliga planet, när familjen är nere, när bloggen är nere och när paret i lägenheten ovanför oss bråkar högljutt. 13. Vad skulle du vilja säga till ditt sextonåriga jag? Lil'Peppe, don't you worry. Det kommer att bli bra. Och en sak som min kompis Hanna sa att hennes mamma lärde henne: Att kärleksrelationer med killar inte är så viktigt. #NOT ALL BOYS!!!!

Här kommer ett tips på en riktigt jävla bra blogg om träning: Fitnessfeministen! Förutom att hon inte har en smal normkropp så skriver hon så bra om myten kring träning och viktnedgång (vill en gå ner i vikt är träning är inte lösningen här skriver NYT om det), om att socker inte är ett gift (trots att kvällstidningarna vill få oss att tro det) och att influencers med normkropp faktiskt har ett ansvar. Under frågestunden här på bloggen frågade någon om träning och jag sa att inte vill skriva så mycket om det eftersom träning redan nu är normen och att skriva om träning normaliserar det ytterligare. Eller så här: Det är bra att röra på sig, både mentalt och fysiskt, men jag tror att en mår lika bra av en promenad som av ett spinningpass. Det är lätt att gå i fällan och tro att det som "alla" gör eller tycker idag är den ultimata sanningen, men normer förändras (t.ex. det är ej länger okej att röka inomhus eller slå sina barn). När mina föräldrar var unga sportade inte majoriteten av befolkningen flera gånger i veckan. Min mamma gick ut med hunden och spelade squash en gång i veckan. Pappa gjorde ingenting. Det var inte vanligt att ha en PT eller att spendera hundratals euro i året på gymkort och/eller träningskläder. Föreställer mig att konsumtionssamhället har ett finger med i spelet när det kommer till folks träningsiver. Köpa, köpa, köpa. Nu säger jag inte att det är dåligt med träning. Jag tror att människan mår bra av att röra på sig och bli lite svettig så och då, men jag tror faktiskt inte att en behöver träna så mycket som folk gör i dag. Det var skönt att läsa att Sandra Beijer skrev att hon har en regel kring att högst träna tre gånger i veckan. Jag kan lätt identifiera mig med den. Orsaken till att jag inte vill springa maraton är att jag tror att jag skulle bli lite galen av att träna till det. Det skulle helt enkelt bli en osund motivation. Därför mäter jag aldrig hur långt jag springer eller hur fort. Jag springer mellan 45min och en timme några gånger i veckan, ibland går det långsamt, andra dagar fortare. Varvar med ridning och lite yoga. Ibland tar jag bara en lång promenad.

I år har Magnus och jag varit ihop i tio år, gifta i nio och har ett barn som är åtta (och ett till som är ett och ett halvt, men det blir inte en snygg fortsättning på tio, nio, åtta). När vi träffades första gången hade jag inga tankar på att bli ihop med honom, men minns att jag tänkte: Han är lite som jag.    Nu är vi sannerligen inte identiska till sinnes, men det är kanske en bra sak. Magnus har nämligen ett oändligt mycket bättre tålamod än jag. Han har också en mer avslappnad inställning till framtiden. När jag oroar mig för hur det ska gå brukar han säga att det alltid går bra för honom och därför är det bra att hänga i hans sällskap. Hittills har han haft rätt. Två av de bästa råden jag fått av den här personen är ändå:

1. Ta alltid ut lyckan i förväg, om det inte går som du planerat har du i alla fall fått vara glad en gång. I bästa fall två.
2. Man får säga nej för att man inte vill, men inte för att man inte vågar.

Jag läste den här texten om All inclusive på bloggen Resedrömmen och kom att tänka på a) Jenny Dielemans "Välkommen till paradiset" som vid det här laget har tio år på nacken, men som jag fortfarande tänker på då och då och 2) på mina kompisar Malin och Lisas Mañana Travel som tipsar om hotell som inte bara jobbar ekologiskt och etiskt, utan också ser till att de pengar turisterna hämtar med sig stannar hos lokalbefolkningen. Malin och Lisa resonerar ungefär såhär: Folk kommer inte att sluta resa cold turkey, så länge de ändå ska ut i världen kan en alltid hjälpa dem att göra det bästa möjliga av situationen.  Att All inclusive är kanske inte alltid, men ofta motsatsen till Mañanas värderingar kommer knappast som en överraskning från nån, men Resedrömmen skriver att det också är en klassfråga: "Vår utbildningsnivå, klasstillhörighet och sociala bakgrund styr till stor del vart och hur vi reser. Många av de föreställningar som omgärdar turistresan bygger på gamla borgerliga bildningsideal: vi ska lära oss, utvecklas som människor och vidga våra vyer. Jag antar (kanske fördom hos mig) att de flesta AI-resenärer endast är ute efter sol och bad och struntar fullständigt i borgerliga ideal." Hur mycket tänker ni på miljö och etik när ni reser? Man får svara anonymt och detta är verkligen inte meningen att skamma någon som föredrar all incluisve och Bamseklubb. Samtidigt vet jag inte om semester i tropisk miljö ska vara en mänsklig rättighet. Eller att flyga överhuvudtaget är det. Jag har några kompisar som anstränger sig för att inte flyga alls. Själv flyger jag Los Angeles-Stockholm-Los Angeles minst en gång om året så jag ska kanske inte kasta så många stenar i just det här glashuset. Jag gillar ändå Mañanas filosofi, att alltid göra sitt bästa för miljö och mänskliga rättigheter. Jag tänker att en kan använda sig av det resonemanget i de flesta områden: Om det känns övermäktigt att bli vegetarian, börja med några helvegetariska dagar i veckan, omöjligt att helt utesluta plast, välj ett annat alternativ då det finns ett enkelt alternativ, sluta shoppa nya kläder, tänk: du går aldrig miste om något, det dyker nämligen alltid upp nya klädfynd och så vidare. Imorse läste jag en text på KIT (hittar såklart inte den nu) som handlade om att kvinnor generellt reser med medvetet. Antar att det delvis handlar om att det är fler män som reser i arbetet OCH att kvinnor är uppfostrade att ta större ansvar för andra människor och miljö.