Hela helgen har jag vikt kläder och fixat. Slängt alla kartonger och lagt ner min själ i att få den här platsen till att bli min och Gunnels.

Jag har sovit så gott och låg igår för första gången på år och läste bok innan jag skulle somna, nya fina rutiner och en annan medvetenhet i att nu välja det som känns bäst och mest sant. Att värna om mig och vara rädd om mig och min energi. Men så vaknade jag mitt i natten klarvaken och började vika tvätten som inte hade torkat när jag la mig. Jag känner i kroppen hur det finns en beredskap, i att jag nu ska greja och fixa själv. Att allt hänger på mig.

Idag är första dagen jag ska hämta Gunnel och vi ska åka till ”mammahemma”. Precis som när jag började jobba efter mammaledigheten och vi etablerade att ”mamma jobbar” så tänkte vi att det vore bra och fint att ha ett ord för var den andra föräldern är när hon frågar.

I tystnaden och lugnet har jag hittat en djupandning som jag inte haft på flera år. En ostressad tid har funnits. Timmar som kan fyllas som jag vill och tid att pausa och ändå hinna. En frid och klarhet i sinnet. Och det finns nog ingen kraft eller ork starkare än den från en förälder som vill skapa fint till sitt barn. Jag har knappt suttit ner under hela helgen. Bara snabbt för att äta och sen fortsätta. Men nu är allt klart. Iallafall i hemmet. Inget fix kvar. Allt jag tänkt på och velat fixa är fixat. Och det blev bättre än alla mina förväntningar.

Det kommer ta tid med omställningen men jag hoppas att det ska landa och att vi ska hitta vår rytm och grej som duo. Jag har köpt hem hennes favoritmat och Blueytandborste och allt min fantasi kunnat komma på för att få henne att känna sig välkommen, nyfiken och trygg.

De här dagarna har känts lite overkliga och i min bubbla. Nu ska verkligheten jacka i och det kommer nog kännas lite tryggare när jag grejat att hämta/lämna med vagn och fått landa i att vi kommer fixa det tillsammans.

<3

Tack för era fina ord, er omsorg och peppande klokskap. Det är ett sånt systerskap och fint stöd som bär en genom svårare stunder.

Igår fick jag nycklarna till lägenheten och åkte ett första varv med det viktigaste, mina konstböcker, ladies och stilleben attiraljer som gör att en plats känns min.

Efter jobbet idag ska resten dit. Och jag ska sova min första natt på platsen som redan när jag klev in kändes som mitt safe haven.

Min fina vän Johanna skickade Tomas Tranströmers ord ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Och jag börjar redan känna att jag är påväg dit.

<3

Till helgen ska jag flytta till en fin liten ljus lägenhet som jag ska hyra framöver medan livet ska landa och hitta nästa steg.

Jag kommer som @rachelemilia så fint satte ord till det att vara en ”part time single mom” framöver. Det är alltid en sorg att något som varit länge tar slut. Men där det finns en ömsesidig vilja om det bästa för Gunnel, och för oss kan det bara komma fint framåt.

Jag har alltid skrivit här om det jag tänker och känner, precis som det är och det har känts jobbigt att inte kunna vara jag och helt transparent. Att bära på sorg och tankar som inte varit mogna att dela.

Jag är rädd, att greja mina dagar själv men jag tror på mig och Gunnel som team och jag är hoppfull i att jag tror på det här som rätt väg för oss. Och jag hoppas för mig själv att fylla det tudelade and- och tomrummet med träning, vänner, läsning och ro. Att ta hand om mig själv för att kunna rå om Gunnel som bäst.

Jag har sörjt och oroat mig i tanken att missa halva hennes liv. Det är hjärtekrossande att tänka de tankarna. Men när hon inte är med mig så kommer hon vara med sin pappa som älskar henne högst på jorden.

Jag preppar YO-YO vagnen för att kunna pendla mer med henne och det här ska bli vårt bästa lilla liv.

<3

Min dreamgirl Carolijn Braeken som skrivit en av mina vackraste läsningar ”motherhood ~ a memoir of our first year” har flyttat tillbaka till New York.

Ingen skapar ett hem så vackert och personligt som hon.

Jag fick ett meddelande under ledigheten att de landat och börjat packa upp i lägenheten. Och en video på hennes mamaskulptur som jag gjort till henne när hon hade två döttrar, och sen en liten tillkommande bebi till när deras tredje dotter föddes.

Att få se bild på en av mina skulpturer i New York med den forever vackra skylinen i bakgrunden va gåshud.

<3

2025 coming to an end.

Jag känner ödmjukhet för det här året. Det har varit ett stort år för mig. Ett känslomässigt både storartat och tufft år, men formativt. Och looking back så har jag upplevt många fina stunder som jag kommer minnas for life.

Jag har mött personer som fått mig att känna, som har berört min innersta core. Jag har åkt på ljuvliga resor med både tjejkompisar och familj, ätit på härliga restauranger, fått fotas för TWWP, haft pop up osv etc.

Jag är så innerligt tacksam för den här platsen, för er, att kunna prata om livet och rådas om mödraskap, fashion, vänskaper, karriärval och de tankar som kommer med att vara människa.

Ni berikar mitt liv och jag ser fram emot att få vara ärlig, bar, bubblig och här. Jag hoppas att ni fortsätter klicka er in här, läsa och kommentera. Det är den finaste komplimangen. Att ni fortsätter showa up.

Tack för allt ni betyder.

Jag tror på 2026<3

<3

Jag har varit hemma sen innan julafton och knappt rört mig bortom trädgården som bäst. Det har varit fint att vila men jag känner rastlösheten inom mig.

Jag har varit iväg mycket och känt mig frånvarande men det har varit mycket jobb och inte i form av egentid som välgör och värnar.

Imorgon ska jag in till stan och äta lunch med Petra på ett nytt ställe, Juno. Det känns som en riktigt höjdpunkt och jag behöver komma ifrån lite.

Det känns som en omvälvande tid för mig just nu och jag tänker väldigt mycket på livet och vad som är menat. Vad jag vill och hur jag vill leva.

Hur jag vill hitta till den vardag och tid där jag känner mig som mig själv, där jag orkar vara som jag vill.

Vi inser att Gunnels dagsvila inte helt fungerar längre. Och inte har gjort på ett tag. Hon somnar vid 22 något och det är för sent. Det blir liksom ingen tid att hämta andan till nästa dag. Hinna nollställa och regroupa. Igår sov hon till länge på morgonen så vi struntade i dagsvilan och Gunnel somnade sen vid 19. Och det var en ljuvlig stund på kvällen. De där tysta timmarna bara med mig själv.

Och jag kunde lägga mig i lugn och ro och somna. Men, vid 01 vaknade hon typ morgonpigg och somnade inte om förrän vid 05. Idag har jag känt mig helt bruten. Orkeslös och då också som en dålig mamma som bara vill sitta. Grinig och inte härlig. Ett jag som jag inte vill vara. Men den här tiden, att aldrig få sova färdigt, den bryter verkligen ner mig just nu. Att det inte blir bra, att det blir dåligt oavsett vila på dagen eller inte. Obalansen. Och att inte ha orken att ta sig till det nya. Så jag känner mig sorgsen av att vara tyngd och otacksam.

För just nu vill jag bara vara själv och hitta tillbaka till känslan jag haft innan.

Kanske är det det nya året i nalkande och mycket tänkande de senaste veckorna. Men det känns som att livet håller på att omgruppera och skapa nytt. Och det känns både läskigt och fint.

<3

I lördags tog jag med mig Gunnel till Byggmax och köpte en gran. Jag har ju skrivit innan om hur jag nästan varit rädd att åka på utflykter pga osäkerheten om hur jag ska greja det om det blir att hon springer åt ett håll och ja ni vet. Och den känslan har fått mig att känna mig som en dålig mamma, att jag hellre fixar själv för att det är enklare. Och jag skäms för att jag inte bara flowar med och embracar kaoset. Jag tänker ju att det ska bli lite lättare men det kanske bara är en villfarelse, det kanske är tufft och att jag bara måste träna upp det där modet.

Iallafall, är hacket att inte ta med vagnen? För den har jag alltid typ velat ha med som en möjlighet till att kunna spänna fast henne på ett ställe.

Jag skippade iallafall vagnen och vi åkte och valde en fin gran, ville ha en mini mini men det fanns inte så den som fick följa med var typ lika lång som jag. Och jag kunde bära den med en hand.

Det blev väldigt mysigt och Gunnel lyssnade mestadels och vi gick bredvid varandra och tittade osv. Höll i handen till bilen. Det kändes bra att våga och en löser ju alltid allt på något sätt. Men ja, fint att få lyckas.

Väl hemma pyntade vi granen och några av mina finaste svenskt tenn kulor som jag samlat på genom åren fick hänga överst, kände mig modig i stunden fast jag sagt att de skulle få vänta till nästa år.

Gunnel hängde fina fåglar och la glitter så högt hon mådde och har varit stolt hela helgen. Sagt varje gång hon ser granen att vi var och köpte den. Att det är vi som pyntat. Jag smiter ner på morgonen nu innan hon kommer ner och tänder den. Så den liksom välkomnar henne ner som ett ljus i mörkret.

Hon sa för nån dag sen att hon tycker att jag bara jobbar och dansar. Och jag har varit mycket på kontoret och dansat på lördagar. Det har varit tufft att räcka till och fylla de olika bägarna. Så jag hör henne och det ska bli fint att spendera tid ihop och vara bara med henne för henne. Att skapa de där glimtarna. Och att bli mamma är ju ett konstant lärande men jag påminns om och om igen om att de där glimtarna inte behöver vara så storslagna. De kan vara så små saker som en minns för en livstid.

Jag mindes igår när vi lyssnade på disneymusik att jag en gång som typ elva eller tolvåring sjöng Belles låt i skönheten och odjuret i bilen, och att pappa sa hur fint jag sjöng. Den kommentaren minns jag hur tydligt som helst även om jag är övertygad om att han inte kommer ihåg. En vet aldrig vilka minnen som fastnar eller varför.

Julen är inte bara enkel, den väcker massa familjekonstellationer och sår och saker som ska funka. Ensamhet och ångest för många. Och pressen att allt ska vara så perfekt.

Viktigast är väl just det, att vara närvarande och se varandra. Julklappar under granen är en lyx och inte något som behövs i slutändan. Inte överflödet iallafall. Och det blir ju en press som förälder. Att vilja ge sitt barn allt. Kanske är alltet just att få finnas tillsammans, och att ha ynnesten att leva på en plats där vi inte just nu behöver vara rädda.

Att laga så god mat en kan med de medel som finns, att säga att vi älskar de vi älskar. Att kramas lite extra och att kolla Kalle Anka.

Jag sa det till min syster att vi till kvällen väl bara kan laga carbonara och vara. Fixa jullunch men ja. En ser alla magiska hem, stora familjer där alla bidrar och lagar knytis och fixar. Och det är ju magiskt att ha det. Men jag känner för de som inte har, och känner pressen inom mig själv också att jag vill skapa fint för Gunnel. Men julafton kan också vara vilken dag som helst om det känns bättre.

Presenterna och det materiella tynar bort med tiden. Men känslan av att ha funnits ihop kommer vara det vi bär med oss längst.

<3

Jag har behövt snälla saker runt mig på sista tiden och precis som julmusik känns sådär omhuldande mysigt varje år när en börjar spela den så kan en mysig film fylla upp en med hopp och tilltro.

Jag har under ganska lång tid mest kollat typ crimedokus och konstporträtt och blandat annat. Rom coms har inte varit något jag sökt mig till eller velat se.

Men nu har jag verkligen börjat se om och upptäckt nygamla klassiker.

På min mentala lista nu har jag annars Notting Hill och funderar på fler.

Love and other drugs och something borrowed är tidigare favoriter.

Och inte rom com men Julie/Julia känns alltid som en snäll kram.

Har ni någon eller några såna filmer ni söker er till? På nytt eller om och om igen?

<3