Jag har varit nån annanstans mentalt sista veckan och tiden. Tankarna har inte varit här och jag har också haft mycket på jobbet och mest varit hemma och vänt för att åka tillbaka till kontoret.

Livet kom emellan den här monologdialogen som jag annars lever som en liten bubbla i och värdesätter så.

Jag har knappt hunnit uppleva något inspirerande och försöker själv ta in att det snart är jul. Särskilt nu för Gunnels skull också känner jag ansvaret och vikten av att skapa julkänslan hemma. Men det får bli i helgen!

Jag söker efter orden och kommer komma tillbaka när de hittar mig igen.

<3

Tack till er som kom. Det betyder mer än ni anar att ni tar er tiden att åka för att säga hej och titta på keramiken.

En ära för mig. Rörd av er omsorg och värme.

Jätte jätte jättekram

<3

Tiden bara springer men nu så!

Imorgon och på söndag är det finally dags för vår pop up på Gröndalsvägen 106 i Gröndal! Så pirrig.

I Lovisas och Sofies superfina studio har vi samlat våra kreationer och vackra blommor!

Vi bjuder på lite gott och mysig julstämning och hoppas så att få träffa er där!

Ta buss 133 från Liljeholmen som stannar precis utanför eller gå några minuter från tvärbanan i Gröndal.

Lördag och söndag
Klockan 11-15

<3<3<3<3

Livet hade ju aldrig varit spännande att leva i retrospekt men jag kan tänka ibland på hur det är utmanande att vila i var stund. Att vara närvarande och landad i det befintliga livet. Att en oro har följt med oförutsägbarhet om vad som ska bli. What’s my purpose.

Jag önskar att jag vid 24 hade vetat att jag skulle få bli mamma. Att jag kunnat fått vara i dem åren fullt ut utan den stressen och oron. De där tänk om det aldrig skulle få bli så tankarna. Men det kanske just är dem som driver ens riktning.

Jag önskar att jag visste då vad jag vet nu. Att jag hade kunnat njuta helt av varje restaurangbesök, varje nystart efter uppbrott av något som inte var menat att bli, njutit av möjlighet att vara med vänner och att ha den totala friheten, som inte kändes som det då. Jag njöt men jag kände den där stressen. Skulle jag hitta mitt liv. Men mitt liv var ju lika mycket det då som nu. Som liten ville jag bara bli stor. Fly. Jag var inte i nuet då heller. Alltid påväg.

Jag kommer på mig själv ofta med att längta till Gunnel är bara sådär lite större, typ 4. Då var det nån som sa att det bara blir jobbigare haha, men jag har min vision kvar. Hur det ska gå att gå bredvid varandra hand i hand, göra små utflykter utan känslan av beredskap på hur jag ska kunna jaga henne och ha koll på vagnen, eller lösa det om hon vägrar något. Att jag ska bli en härligare mamma som gör mer saker. Kanske kommer jag inte orka mer då men det känns som att det kommer bli lättare. Att en följsamhet och ett litet lugn kanske ska komma. Att det då går att nå fram mer.

Jag tänker mycket på framåt för att orka. Allt vi ska göra. En ska ju inte skjuta fram livet men det måste vara okej i stunder att leva litet, hålla varandra nära, finnas där men att inte heller utmana förutsättningarna bara för att.

Jag vill nå dit att jag inte bara vill springa framåt, mentalt fly lite till något annat, utan där jag känner i hela min varelse att jag bara vill vara här och nu. Och att verka för att skapa det livet här. Varje dag. Förvalta stunderna och göra det lilla stort.

Tända ljus fast jag äter frukost ensam. Inga baksidor.

De som mediterar säger ju hur den lilla stunden ger så mycket. Det känns inte helt som min grej, men jag har ett ständigt pågående samtal med mig själv, reflekterar.

Att skriva här och att ha något att skriva om påverkar också det. Att jag tittar och bejakar på ett annat sätt.

Kanske ska en börja dagarna med att ställa sig de där tre frågorna. Se varje dag som något värdefullt, gåvan i att få leva och finnas. Att inte bara köra på.

Och påminnelsen att titta tillbaka och se att visste jag då om det jag har nu så hade jag varit stolt.

Bara att jag skriver här. Jag som läst TWWP sen jag pluggade. Om någon viskat att det här skulle finnas. Att jag skulle få tillhöra en plats jag beundrat och sökt mig till. Att strävan och drömmarna skulle få en plats att landa på. Keramiken. Allt som möjliggjorts genom den. Om vi inte flyttat det året kanske hela den här dimensionen av mig inte hade funnits. Inte i den här skepnaden iallafall.

Det är svindlande och vackert. Men jag ska försöka stanna upp mer och se det som är nu. Och att vara medveten om prioriteringar och vad som ger mest. Välja varje dag med omsorg och kärlek. Att inte bara titta utan verkligen se.

<3

Veckan som var blev jobbintensiv, men rolig i att det som skulle bli klart blev det. Och att det blev bra.

Jag har tänkt skriva men så har jag bara känt för att sitta på bussen och lyssna pod eller kolla något. Samla ihop mig i pauserna.

Men jag har samlat på mig lite bilder som inspirerat och skrivit ner vad jag vill skriva om, tänker på. Så det kommer.

Hela den här helgen har vi vilat. Och jag såg om The split på SVT play. Har sett förut och den är så rå, passionerad, livsbejakande och sådär skärande i en. Känslokval. Fick sug att se om den i fredags och såg då att den skulle försvinna idag från SVT play. Har legat till 2:30 både fredags och lördagsnatten för att hinna se klart. Och ändå vaknat lika pigg som vanligt. Vissa saker ger ju mer energi än de tar. Who needs sleep right?

Hoppas ni haft en fin helg och att vi hörs mer i veckan som kommer. Och kanske tom ses till helgen. Det hade ju varit PIRR!

<3

Fredrika Linde, arkitektdesigner som har instakontot @katarinabangata har ett så rofyllt och oerhört vackert hem. Jag skulle vilja få flytta in. Blir sådär lugn bara av att fantisera om att bo så vackert och avskalat på något sätt. Utan så mycket färg och prylar.

Även om jag älskar mina prylar.

Men så så vackert. Tror hon kan ha flyttat emellan några av bilderna och att det är från olika hem men hemmet i sig sitter ju i den som skapar det.

Känslan och estetiken är där hela tiden. Inspireras och njut!

<3

Den här veckan har haft fler fina stunder än en vanlig vecka. Glimtar av ett lugn mellan jobb och toddlerlife som har gett väldigt mycket energi.

Och jag har varit på mitt livs första utvecklingssamtal som förälder, vilken overkligt fin stund att få uppleva.

<3

En dag vid Sturehovs slott strax utanför Stockholm tillsammans med ljuvliga teamet Linda Alfvegren, Petra Stenhammar, Bea Hellman och Louise Rizell för TWWP magazine no 8.

Så stolt över detta, en dag lik ingen andra i mitt liv. Ett vackert lyxigt häftigt avbrott från vardagen. Jag älskar Wes Anderson och bilderna känns Wes möter Alice i Underlandet. Uttrycket och platsen blev verkligen så fint ihop. Ärad och ödmjuk att ha fått vara med om något sånt här.

Livet är fullt av kontraster, det svåra och det fina. Tack för att ni tar emot det svåra så ömt. Det är fint att få vara sitt fulla spektrum.

Den här dagen kommer jag bära med mig hela livet som storslagen. En dröm som blev sann. En annan värld som öppnade sig och att få vara omgiven av totalproffs. Jag åkte hem helt tagen.

Det blev en så fin intervju också skriven av Karolina Borg.

<3

I morse ringde min syster mig påväg till mitt zumbapass. Hon har bott hos vår mamma och berättade för mig om vissa saker mamma säger.

Jag blir så arg. Jag får ont i armbågarna. Axlarna. Hela kroppen går upp i försvar. Fast jag inte ens varit där, fast det inte ens är sagt mot mig. Alla oförätter som förblir oupplyfta för att mottagaren aldrig vill höra eller förstå. För att det inte är lönt.

På jobbet är jag i team med en tjej som jobbat längre än mig, som kan hur allt funkar där, alla detaljer och all admin. Allt som sitter i väggarna och som inte står skrivet. Som måste levas för att vetas. Jag har bett att få va i team med henne för att få lära. Men min chef och andra pushar att jag ska ta lead, att jag ska hävda mig och vara ledaren utåt. Vilket i situationer när jag inte kan och hon vet precis, blir så svåra. För då känner jag mig dålig och undermålig istället för att det självklart är så och att jag lär. En måste få lära sig att gå innan det springs. Och att inte tävla med henne, vi är ett team. Men då får jag blicken att jag inte är lead, att jag inte tar för mig eller kräver min plats. Men att vara lead här kanske är att inse sina begränsningar och att inte tävla. Att vi tillför olika och lär av varandra. Men det förstås inte. Kanske måste inte alla förstå. Men jag vill få vila. I min själ vill jag känna trygghet och ro. Inte övervakning pekpinnar och bara pek på det dåliga. När inget ens är dåligt.

Dominanta kvinnor som styr utan godhet, kvinnor som är baksluga och som är beräknande. Som iakttar och dömer. Som är elaka och ute efter en. De har jag inget tillövers för. Jag är uppvuxen av en som blivit dömd och som dömt vidare. Som ömsom varit fantastisk, närvarande och försvarat en. Men som i nästa stund varit oerhört otrygg och fysiskt våldsam. Som gjort att jag aldrig tog hem vänner. Som gjorde att jag sökte mig bort eller in i mig själv.

Min ensamhet i mig som jag bär och känner nu särskilt som mamma är mycket kommen ur att jag alltid behövt bära mig själv, förlita mig på mig. Aldrig klaga eller vara svag. Aldrig ta plats på ett sätt som är besvärligt. Det finns en ensamhet i att bära tunga känslor när man inte fått den tryggheten och grunden som kanske skulle göra att en orkade känna ett inombordsligt lugn i jobbiga situationer. Att den interna skyddsmekanismen inte alltid är vaken och beredd.

Jag är uppfostrad med rädsla, med omsorg också men inom väldigt tydliga ramar. Och med vetskapen om vad som tillåts och inte.

Jag kom efter samtalet på att tänka på hur jag ofta som liten tänkte på att om jag berättar för någon vuxen hur jag har det så kommer de ta min mamma ifrån oss. Inget barn vill förlora sin mamma. Istället söker man i det goda och lever genom det dåliga. Jag trodde att jag som liten aldrig signalerade utåt att något var fel. Men i gamla lådor har jag hittat skolarbeten där det står ”inget har varit bra i år.”

Ensamheten jag kände i det som liten. Att varken ha språken eller någon att prata med det om. Mormor fanns och såg oss. Vi fick vara barn. Vi har nog henne att tacka för nästan allt. Och pappa som kanske vilsen i ett medberoende ändå tog oss iväg till platser där vi fick vara fria och barn. Där reglerna inte gällde.

Stockholmssyndromet kan leva 30 år senare. Det är inbyggt och bara genom att skriva det här känner jag hur jag bryter mot reglerna. Som hela mitt liv vilat på. Men jag är arg. Så så arg på henne. Det är så sjukt hur man skyddar sin person fast den inte skyddar en tillbaka, fast den inte är rädd om den. Fast den gör fel så känner man sig som den som felar.

När den ibland menar väl, sjunger och klappar, läser och finns men lika snabbt slår och drar eller slungar en i håret. När en vet att inget är tryggt. När det kan vända på en sekund.

Jag kan direkt fortfarande alltid känna in ett rum. Veta stämningen. Det som sägs och inte.

Pekpinnarna och orden som lever kvar i en. Känslan av makt och att någon när som helst kan göra en illa. Jag vill vila från den känslan. Och den är där igen i min vardag. Ingen vill slå mig men känslan av att inte vara trygg känns likadan. Beredskapen.

Jag såg någon dokumentär där personen sa önska dig inte rikedom önska dig sinnesfrid.

När jag igen inte känner mig trygg i min vardag, där det alltid påtalas om något blir fel, klagas eller lyfts dåligt men aldrig om något blir bra så är känslan där. Men även de jag tycker är fantastiska verkar få skit så det är inte jag. Det är inte hos mig felet vilar just här.

Jag älskar min zumba varje lördag. Det är min bästa stund. Bara glädje. Bara. Men idag tog hon sig in där. I mitt själarum. Aldrig på ett bra sätt.

Zumbainstruktören hoppar ibland ner från scenen, hon är fri och sprudlande och jag älskar henne. Idag dansade hon ner och riktade in sig på mig. Grabbade tag i mig och dansade nära, höll om mig, gav en kram och jag undrar om hon såg sorgen. Att jag var psykad och distanserad. Sorgen kände sig iallafall omhållen av någon snäll i de sekunderna.

Jag har gått mycket i terapi men en kvinna räddade mitt liv. En terapeut. Bodil också med ett kapitel i sin bok mitt första liv. Dem tillsammans. Efter min första timme med henne så grät jag i hissen. För det var första gången i mitt liv som jag känt mig sedd, när jag var blottlagd och att jag ändå var trygg. Hörd och bekräftad i det sjuka. Som inte var mitt att bära men som ändå är det.

De snälla kvinnorna ger jag mitt allt. Och jag försöker själv ge allt gott jag har till andra. Och till Gunnel. Men det där hålet finns. Sorgen i att jag vill ge Gunnel allt hon kommer behöva av mig, lyssna in och vara där. Min egen sorg i hur det kunnat vara annorlunda för mig. Hur jag saknar och hur det fattas mig. Hur jag saknar någon som finns fysiskt men inte på riktigt. Där jag inte längre ser det goda bortom allt det andra.

Och frustrationen och ilskan att den personen faktiskt är, men aldrig tar ansvar och ägandeskap. Som fortfarande tycker mest synd om sig själv.

De säger att man ska göra upp och beskriva för en person hur de påverkat en. I gestaltningsterapi har jag gjort det till en tyst stol. För hon, den verkliga riktiga hade igen gjort mig mer illa. När jag åkte på resa för att gå i terapi när jag mådde så dåligt att jag ville sluta leva, ringde hon mig på Arlanda och sa ”pratar du om mig tar jag livet av mig”. Min terapeut sa att ja då får hon göra det. Det är inte ditt att bära mer.

Men jag bär. Och ibland önskar jag att jag kunde få känna på riktigt inom mig att någon bar mig.

Men det är ju jag. Och jag kämpar för mig. Och för Gunnel. Men sorgen kommer finnas där, kanske för alltid. I stunder mindre och i andra mer.

Men jag vill i allt vara rädd om mig och att försöka i den mån det är möjligt att välja att sprida det goda och snälla. Inte försvinna i att klaga eller vara ledsen, men den delen av mig är också stor. För den har aldrig fått utrymme att vara.

Och den måste jag kanske hålla närmast. Hålla om.

Och om jag väcker sorger i dig genom att skriva det här så är du inte ensam. Sök ljuset inom dig och be om hjälp. För hjälp finns. Och likt Disneyfilmerna som jag älskat sen jag var liten så brukar det goda alltid segra till sist. Och det håller jag i.

Och hoppas att det svåra som nu är för mycket vänder till bättre. Mycket är redan bättre. Och min största seger mot henne är att vara bättre och att vara lycklig. Min seger är att jag jobbat för att bli en bättre mamma. För att inte föra vidare hennes onda sidor till den finaste jag har. Och den stoltheten är gigantisk. Större än allt. Men jag har också ensamheten på andra axeln. Att göra allt i tystnad utan beröm. Men berömmet kommer i att när Gunnel somnar lägger hon sin lilla hand på min kind och säger jag älskar dig mamma. Att hon vaknar och säger ”du är mamma Shaaanet och jag har bott i din mage”.

Jag ska ge henne inte allt jag önskar att jag fått utan allt hon kommer önska av mig.

Och så länge jag finns ska jag vara snäll och skydda den lilla. Stå upp för det rätta och inte låta henne vinna.

Inte låta hennes mörker skugga mig.

<3

<3