Nights

jag har skrivit innan under åren om nätterna och sömnen med Gunnel. och fått kloka råd om att korta ner hennes naps osv.

nu har vi väl haft en tid där det inte är optimalt men fungerande. dagarna nu här sist hos mig har jag dock känt jobbiga känslor. hur jag än gör känner jag inte att jag bemästrar nattningarna som jag önskar och det stressar mig. och att jag trots alla efforts och kreativa tankar om vad som kan göra det bättre inte helt når fram eller vet hur jag ska få koll på läget.

varje kväll infinner sig tanken att det inte kommer gå. jag pratar lugnt och försöker vara tydlig med vad som ska hända och vad vi ska göra. vi läser varje kväll och gör allt i samma ordning men ändå så känner jag inte att det blir bra. bägaren hos mig rinner alltid över till slut. att det går från mysigt till att det tar för lång tid och att jag blir stressad av känslan att behöva en stund att andas och landa, som jag inte får.

i förrgår hade hon inte sovit på dagen och somnade vid 19 i soffan lätt utan effort, men då vaknade hon när jag skulle somna vid 22 och började hålla på, byta plats. och det har vi pratat om innan här, att bestämma en sovplats och hålla den. men jag vet inte hur det ska gå till, jag försöker undvika bråk eller ledsamhet och ser inte heller hur jag ska tvinga henne att stanna i ett rum. en önskar ju att nattningarna bara ska vara ett mysigt uppstyrt nedvarvande med bok och välling osv och att hon sen somnar. men det brukar sluta i vagnen och att jag vaggar där efter olika försök i nån timme innan. så utan nap somnar hon tidigt men är vaken och sover väldigt lätt på nätterna. och då är jag helt knäckt på morgonen. och känslan när hon vaknar precis när jag ska somna, att behöva starta upp igen när man precis varvat ner allt är hemsk.

igår andades jag ut på förskolan för att hon hade sovit på dagen. men trots alla efforts så tar det evigheter att natta, hon förhalar, flyttar på sig, gör något som gör att hon vaknar till och jag känner hur tufft det är. hur jag önskar att det var lite lättare nu. jag vet samtidigt inte vad jag kan göra annorlunda. när hon väl somnar, om det är senare sover vi iallafall bättre, men jag har ju aldrig en vuxen kväll efter nattning.

och det blir någon slags sorg och skam av att det inte funkar bra. att det är stökigt. jag känner att Beatrix Potter ljög. och allt det där gulliga lägga ner barn, läsa säga godnatt och släcka iallafall inte är min sanning, även om jag avundas och önskar att det vore.

som med mycket i föräldraskapet har jag försökt finna lugn i att helt plötsligt händer det omöjliga, om och om igen. och att detta är en tid i livet. men jag sörjer de kvällarna där jag till slut blir uppgiven och hon märker det. och att hon blir ledsen innan hon somnar.

en vill ju bara att det ska vara fint och lugnt, mysigt för henne. kanske behöver jag sätta tydligare gränser men jag tycker att jag dansar fint på den där gränsen av terrorbalans till tantrums osv. att det i stunder känns som att varsamt hantera en handgranat a la Die Hard. men jag önskar att det skulle kännas lättare. jag vill att hon ska känna en ro runt mig och ett lugn. för att jag själv saknat det runt min anknytningsperson som liten. så det är stora sår som vaknar i den här hanteringen och när det blir tufft för en själv.

och att jag inte heller vill att hon ska kämpa med att finna ro.

<3