<3

Tack för alla era fina ord efter mitt förra inlägg. Det finns något tryggt i att dela även det mest nakna och personliga när en tas emot med sån värme och kärlek.

Och den ständiga insikten och förståelsen av att vi aldrig är ensamma. Och påminnelsen om styrkan i att bära varandra genom det svåra och det vackra. Hur allt blir lättare av att delas.

Tack<3

Det går att sörja någon som finns. Det går att sakna utan att vilja ha. Att känna besvikelse utan att själv vilja ge. Och i dagarna här är de känslorna starka. En ofantlig besvikelse.

Min uppväxt var fin men också svår, trygg men också sjuk. Det fanns en psykisk ohälsa som tog över och styrde allt annat. Vad vårt liv kunde vara. Hur mycket vi tilläts vara barn. Det har jag sörjt och gått i oändliga timmar terapi för att lära mig leva med. Jag vill inte utlämna och jag vill inte heller berätta för många detaljer men det är lika mycket min historia som hennes.

I långa stunder efter att jag började gå i terapi fanns hon inte i mitt liv. För var hon där bara lite så styrde hon, med sina ord, negativitet och känslor. Tog över. Jag kunde inte höra mig. Några år glömde jag till och med hennes födelsedag för hon var borta. Hon fanns inte. I mina tonår och innan var vi nära, gick promenader och pratade. Hon är mina finaste sidor men också några av de jag tycker minst om. Det är aldrig enkelt. Det finns alltid dubbelheter.

Ibland har jag bjudit in, velat, bara för att bli besviken och påminnas om varför jag inte ska.

Hon har bara träffat Gunnel ett fåtal gånger, men ofta fokuserad på sitt. Hör inte mig i samtal, frågar inte, frågar men lyssnar inte på svaren. Är där men ändå inte. Är i sitt. Självupptagen i det trasiga. Kommer men går lika fort, vem var här? Var någon här?

Jag ser andra som är nära sina, och jag sörjer min. Jag skulle också vilja ha. Och det är inget storslaget. Det skulle vara världen om hon kom och drack kaffe. Kanske tog ur en disk, tog sig tiden. Gav mig tiden. Men hon gör inte det.

Tar hon kontakt är det för att prata om sitt. Jag skickade en fantastisk video på Gunnel, hon svarade inte. Vi ringdes och jag frågade om hon tittat. Det hade hon inte. Jag skickade igen. Tre gånger skickade jag den videon utan att få svar. Hon skickar video på sin hund. Säger åh nu åker vi på en resa. Säger att hon älskar mig, oss. Men vad betyder det.

Jag skulle önska att hon bjöd in sig, hon säger att det är mitt fel. Att jag inte bjuder in. Men det är att göra det lätt för sig tycker jag. Att lägga över ansvaret på andra. Jag sörjer att Gunnel inte känner igen henne de få gånger vi facetimat. Hon vet inte vem hon är.

Hon kommer inte hit och bara sätter sig på lekmattan och är. Hon har det inte i sig. Det är en oförmåga mer än en ovilja. Men det är också en icke prioritering och det sörjer jag. Djupast inne i själen. Jag är inte långsint men jag skyddar mitt inre. Jag kan inte släppa in henne men hon hade fått komma in. Men hon kommer inte.

Hon skriver att de bokat in julbord men jag skiter i något julbord. Vad är det om hon aldrig finns annars. Det är att finnas som räknas. Det behöver inte vara perfekt för det har varit så dåligt. Så destruktivt. Men det kan vara något. Det kan vara en utsträckt hand. Och jag förmår inte att räcka ut min mer. Jag önskar det kom från henne.

Hon tycker vår farmor var frånvarande. Som bara skickade pengar på födelsedagar. Men så slog det mig för nån dag sen att hon gör samma. Vår mormor var en räddning för oss. Bodde nära, alltid där. Mellanmål somna i soffan med klapp på kinden. Kli i håret. Hon gav kärlek och värme. Hon täckte upp. Det fanns kärlek men det fanns ett oerhört mörker. Ingen annan än vi som var där vet eller kan förstå. Men vi minns. Kroppen minns.

Och jag sörjer. Jag saknar det som kunde vara.

En vän sa till mig innan jag blev gravid och när jag var gravid att man inte behöver en för att bli en bra själv. Hon hade förlorat sin ung.

Min sa att jag skulle bli sjuk som hon för att hon blev sjuk när hon fick mig. Hela livet har hon skrämt mig med de orden. Att man känner sig äcklig och ful som gravid. Det fanns få bilder. Jag fick aldrig höra om vad vi gjorde.

Jag kände mig vacker. Jag strålade. Jag var beredd. Jag hade kravlat i leran. Jag hade mött det mörkaste i blicken och valt att gå vidare. Välja annat för mig och för oss. För Gunnel.

För henne orkar jag och för henne vill jag. Och när hon får barn, om hon får barn, så ska jag vara där. Om hon vill ha mig, jag hoppas det mer än allt. Att hon vill ha min närvaro. Att jag ska kunna ge den. Laga mat, hålla, hålla om. Se. Finnas. Dammsuga och svabba. Laga mat. Jag ska åka inte be henne åka till mig. Jag ska komma dit jag ska finnas.

För vad skulle annars vara värt något.

Tacksam för det här utloppet idag. Aldrig innan har jag delat ens lite, bara med mina närmsta men idag behövde jag få dela. Om bara såhär.

<3

<3

Jag är så glad att min keramik finns på gallerier & ett galleri som jag verkligen tyckt är wow, redan innan jag började skapa själv, är The Ode to. Som skapades av två kvinnor som gått på Handelshögskolan ihop. Så fint att skapa något med konsten i fokus.

De har lyckats bygga upp ett litet imperium på instagram med välkurerad och varierad konst.

När de skrev till mig under min graviditet och frågade om jag ville sälja några skulpturer via dem var det ett oerhört moment för mig.

Jag skapade mina mothers just för den kollektionen. Under en så omvälvande och viktig tid i livet. Symboliken och allt som händer under en graviditet. Bandet till en annan varelse som byggs.

The Ode to kommer inte längre att drivas vidare och det är sorgligt när vackra forum inte går runt.

De har nu en art sale där mina ladies och mothers säljs till kapmässiga priser.

Jag brukar aldrig ha rea själv då jag tycker hantverk ska få kosta. Att all den tid och kärlek som läggs ner ska vara en del av priset.

Jag är väldigt ödmjuk och stolt över att få ha varit representerad av The Ode to.

De har både sin sale digitalt och kommer också att ha öppet i galleriet vid Vasaparken i Stockholm den 23 & 26 augusti.

Ett tips om du vill investera i konst för förmånliga priser, både min och annan. De har så många otroliga konstnärer representerade hos sig.

Tack The Ode to<3

Du hittar kollektionen här

<3

Reklam för egen verksamhet

Den här veckan har många kollegor kommit tillbaka från semestern och det är härligt. Dagarna fylls med spännande möten, projekt och samtal.

Det går fort. Dagarna springer. Som en ekorre i hjul, skynda dit, skynda hem, middag, natta Gunnel, blunda en stund och så upp igen. Men det är nya känslor. Jag lär känna ett jobb där jag var ny när jag lämnade. Och för första gången på länge upplever jag mitt jobb som oerhört stimulerande och utvecklande. Projekt som jag inte kunnat drömma om, som att nån äntligen sa här ska du få kombinera jobb och passion. Det är en underbar känsla. Jag skyndar hem men jag har kul när jag är borta. Jobbet ger mig energi.

Jag försöker göra en bra start på allt, en nystart. Har skaffat gymkort och har både satt träning och att försöka spara lite pengar som mina mål för hösten. Göra väl för mig och familjen.

Den här veckan har varit intensiv då jag varit borta hemifrån varje dag, en mer balanserad vardag kommer. Det känns viktigt att vara närvarande fysiskt när det är nya kollegor och projekt. Men jag vet också känslan att vara hemma långa dagar ensam med barn, det är oerhört intensivt.

Så vi hittar våra sätt men det går så bra för Gunnel och Eric. Vilket är som att komma upp till luft för mig. Ett djupt andetag av lugn. Jag tror verkligen att det blev en bra tid för oss för byte. I en optimal ålder för Gunnel. Och som hon växer. Det går snabbare när man är borta.

Det känns just nu som början på en fin höst, ett bredare liv. Som att det är såhär det kommer vara. Och filmer och bilder gör att jag inte känner att jag missar ögonblicken jag egentligen missar hemma.

Lite så.

<3

Huvudet rusar, mina två jag stretar åt olika håll. Jag behöver åka till jobbet men jag behöver finnas till för henne. Jag vill inte bara lämna.

Vi nattammar fortfarande och jag är i förhoppningen att det ska fasas ut naturligt. Men efter och under nätter som denna kommer ett tvivel. En sorg över mig. Att jag misslyckas, att det inte funkar. Det finns bra nätter, där vi sover, där jag hinner drömma, sova djupare. Men så finns det nätter som inatt.

Jag sjunger och klappar men hon blir nästan bara mer arg. Det enda som funkar är att amma. Och efter 1,5 timmes klättrande på mig, när jag vet att jag ska upp jättetidigt pga heldagsmöte så känner jag stress och panik stiga inom mig. När att finnas för henne blir att göra våld på mig. Jag tröstar mig med att det är en kort period i livet. Men vissa nätter, som denna, är det så jäkla tufft.

Tillslut ber jag Eric ta över men hon skriker som besatt. Han gör alla rätt, håller lugnet, försöker vagga, försöker sjunga. Jag försöker ligga en stund i gästrummet men det går inte när jag hör henne klättra på väggarna. Det enda som funkar är att hålla ut längre än henne. Att ge henne det hon behöver. Men sorgen kommer för jag känner inte att jag grejar detta, fast jag måste. Efter en lång stund somnar alla. Vi har haft kvällar där jag kunnat sjunga och hon har somnat. Strykandet på ryggen som inte innebär lika mycket att ge av sin egen kropp. Hoppet som infunnit sig, det kommer, snart grejar vi det.

Känslan av att vilja vara fri. Men också känslan av att hon, vi, inte är redo helt än. Förhoppningen om ett enkelt övergående till något annat som finns där men som också börjar kännas ouppnåeligt.

Sorgen att jag som person inte kan trösta, att jag inte duger. Att bara min kropp kan trösta, inte mitt sinne.

Jag vaknar av mitt larm, helt slut. Brukar alltid få med mig henne upp men de sover. Jag kunde göra mig iordning själv. Det var underbart. Att sitta i ett sovande hus och sminka mig i soffan. Men sen börjar det närma sig att jag måste gå till bussen och de sover. Hon vaknar alltid med mig och ammar. Hur ska jag göra? Jag vill inte väcka henne om hon sover men hon har aldrig vaknat en morgon utan mig. Jag gör allt klart för mig, kollar in på dem och då vaknar hon. Ler mot mig omtöcknad. Vi går ner men jag måste egentligen gå. Det är frågan om någon minut. Bara ett hej god morgon trygghetssnupp. Och det hinner vi. Men det blir ändå tårar, nyvakenhet och jag som måste gå.

Om en stund brukar jag få videos och allt är bra. Men klyvandet av sig. Att behövas och vilja finnas och att vilja vara någon annanstans där saker som inte funkar idag, funkar. Det är svårt. Och det är självuppoffrande. Och det är vår resa. Som görs i den takt som passar och behövs. Men det är inte alltid lätt.

Och jag bär en liten sorg påväg till bussen, vid de vackra åkrarna till en gryende strålande dag. Allt är fint men det är också sorgligt och tufft ibland.

<3

<3

Idag har jag jobbat i en vecka. Att börja en torsdag mitt under semestern var såhär i efterhand ett bra upplägg. Att få ta mig an teknikstrul, inläsning och ett väckande av hjärnan lite utan yttre inslag har varit fint.

De små videoklippen hemifrån är ovärdeliga och det är så märkligt att det livet pågår hemma medan jag är iväg. Men också väldigt fint att Eric och Gunnel bygger sin relation.

Jag har inte gråtit eller känt mig ledsen, Eric och Gunnel har det så bra och gör sin grej och att hon har det bra ger mig andrummet att kunna vara iväg.

Jag har passat på att äta lunch med vänner och på platser som ger mig ro. Det kommer bli intensivare när allt drar igång men just nu får jag lite ta in allt från en egen bubbla.

<3

Carolijn Braeken, @bycarolijn, is someone I wish I knew and lived close to.

We have spoken on insta since before Gunnel was born and I have her beautiful poetical book about motherhood and her first year with her first daughter.

You maybe can’t know someone you havent met but her words speak right to me. Through them I feel her, through them I know her, just a bit.

She is such an inspiration. I should clean out my closed by asking ”would she wear this?” at every piece.

She is so kind, so loving, present as a mother. Such a beauty. Lived in NY now in the Netherlands. I wish we could have coffee. Maybe one day<3

Sharing the love of loose denim, oversized blazers, bubblegum pink and sneakers. Pearl but make it fun.

I look through her pictures and always feel so inspired. You should to!

<3