Tankar som snurrar

Orden kommer inte riktigt till mig just nu, jag vaknar innan det känns som att jag ens somnat. Dagarna bara börjar om.

Helgen i Malmö blev så mysigt men det blir också på bekostad av vilan att vara på resande fot. Men det var värt det. Kroppen bara fortsätter men mitt sinne undrar. Jag har liksom inte sovit mer än tre timmar i rad på snart 1,5 år. Att det ens går.

Jag hör att jag säger ett ord fast tanken var att säga något annat. Systemet är inte helt med. Även om jag är där. Och jag gör mitt bästa men räcker inte till, hinner inte med. Inte alla mina olika delar.

Jag vill vara med Gunnel och Eric, träffa vänner, träna och jobba. Men balansen finns inte just nu och det är nytt för mig.

Det gäller att vara snälla mot varandra, att se varandra som medmänniskor. Jobbet är jobb och jätteviktigt men vi som är där är också människor. Och vi spenderar mer tid ihop än med våra familjer. Det är viktigt att få in skratt i det seriösa, se någon som sitter avskärmad och är ledsen. Se varandra bortom alla måsten och det viktiga. För det medmänskliga måste också vara viktigt. Och jag försöker att inte glömma bort det. Att alltid bära det och signalera. Att se. Jag tror att min barndom gjort mig särskilt känslig för energier i ett rum, jag kan direkt ta på den. Och jag tar det med mig som en styrka, även om det ibland kan vara en belastning. Att leva sant. Att vara närvarande.

Och att vara så själv utåt, som jag själv önskar att bli bemött.

Det är också i pauser och tid för reflektion som kreativitet uppstår. Så viktigt att hålla den i handen och att ge den utrymmet att få blomma.

Precis när jag skrivit det här går jag av bussen och ner i tunnelbanan. Där på stolen intill mig sitter en man i fyrtioårsåldern och gråter stilla. I tystnad. Torkar varje tår direkt när den faller.

Och jag tänker på min farbror, som sa att man inte ska kväva någon som är ledsen. Pressa dem med kramar och sitt egna. Att man kan sitta nära, finnas där. Visa att man lyssnar och hör. Att man bär sorgen ihop. Men att den ledsna får sitt utrymme.

Alla sitter med sina mobiler, i sitt. Men jag satt med honom. Som medmänniska. Våra blickar möttes en gång och jag ville ändå att han skulle känna att han inte var ensam. Att jag såg. Men jag lät honom vara i sitt. Närvarande i sin sorg. Men jag la min energi där ändå. Och höll honom sällskap på avstånd.

Och jag tänkte när jag klev av hur viktigt det är. Minns för några år sen när jag bodde på Kungsholmen och gick förbi en gråtande tjej på vägen hem. Jag frågade henne om hon behövde en kram. Och vi kramades. Hon grät mot min axel i någon minut. Sa sen tack och gick vidare.

Men det där lilla, att inte glömma att vi bakom allt är kännande levande personer som bär på saker. Och att det är viktigt att ta sig tiden att se.

<3