Mix

Det var en liten stund där efter Madrid där vi fick till ett så bra flow hemma. Där jag hann fixa och snygga till, Eric nattade och det bara funkade. När det kändes som att allas behov tillgodosågs utan att vara på bekostnad av någon annan.

Nu kämpar Gunnel med en ögoninflammation och allt uppövat är out the window. Hon ammar massor och är ledsen. Vill inte somna. Ropar och kämpar.

Så kämpigt för henne. Och jag känner mig som en dålig mamma som känner att det är jobbigt även själv. Den lilla frihetsgraden jag fick genom att ha kvällarna lite solo igen blev en så uppskattad paus och reboot stund. Nu är det sova på soffan, sova lite i sängen, ner på soffan. Stök. Irriterade toner på nätterna och bara kämpigt. Att något så grundläggande som sömn kan vara en grej.

Och jag kanske är boven i allt som inte säger nej tydligt med amningen när jag verkligen inte vill men det går liksom inte. Lite uppgiven nu i stunden. Och självblameande.

Hur en kanske ibland genom att vilja väl inte ändå lyckas. I det stora hela är jag stolt och nöjd som jag skrev förut men just nu känns det jobbigt och svårt.

En ska ju inte jämföra men det är svårt ibland att låta bli. Allt känns skört, delikat. Och jag blir igen velig mellan att vilja göra någon sommarresa men att också känna pust va övermäktigt med all planering och fix.

När det inte går fram att vi ibland måste stanna vid gatan om det kommer en bil, måste gå åt ett visst håll. Även om vi tar hennes tid och gör. Toddlertantrumen skär i själen och även om alla genomlever dem så känns det mentalt och inombords som misslyckanden. Att jag sviker. Men det är ju en berömt svår tid. Och jag känner det nu. Hur jag inte bemästrar. Hanterar eller är on top of this. Hur jag längtar efter pauser och liksom känner mig utbränd fast jag får pauser. Att behovet av andrum liksom växer trots att det tillgodoses.

Tröstar lite nu med att glo på vackra ting.

En kan inte göra mer än sitt bästa. Och ibland kanske det inte räcker ändå.

Jag har svårt att ens ta in att flera tider ska ta vid. När en minns sin egen barndom så är det ju inte att man alltid satt ihop. Att alla kunde vistas i hemmet ibland isär men också tillsammans. I sällskap samtidigt som det egna ryms.

Minns mycket att jag satt och läste, kollade tv. Och att någon stökade i köket eller var. Fint när den tiden ska komma också. Hoppas jag.

Gunnel lekte så gulligt med en treåring i Ulriksdalsparken och det händer så mycket. Hur den flickan typ kändes så stor. Hur hon sprang själv och föräldrarna stod och väntade. Hur sekundpassningen avstannar och annat i det börjar rymmas.

Men i nuet är det svårt att veta. Och att förhålla sig till, passa påandet för att sen kommer kompisdejter och fotbollsträningar eller dans eller vem vet.

Men jag kan längta efter det. Kanske är det en del i att jag börjar känna frustrationen att ge rent kroppsligt med amningen mer och mer. Att energin i den brunnen börjar sina. Och att det också medför en sorg.

Det blir nog bra med lite ledigt nu. Och förhoppningsvis lite varmare väder.

Jag ska försöka vara modigare och mer loose på semestern. Släppa på krav och våga visa vägen genom att vara tydlig med när jag säger nej. För allt som oftast säger vi ja.

<3