Mammatankar

Igår på morsdag så väcktes många tankar i mig. Jag tänker väldigt mycket på föräldraskapet generellt men igår kanske även lite extra på allt snårigt som finns runt mödraskapet. Åren av att försöka, åren innan att börja känna en stress. Tänk om jag aldrig får bli mamma, tänk om jag inte träffar nån osv. Tänk om jag inte kan.

Och under graviditeten mådde jag bra men jag var rädd längst inne, så tacksam och lika orolig. Men jag ville hoppas och tillåta mig vara glad så länge jag kunde. Att släppa kontrollen och vara i allt.

Tiden går så snabbt och en tror ju aldrig mitt i att en sen ska glömma. Men åren av att inte bli gravid trots försök känns såhär i retrospektiv som några dagar. Livet innan som ett annat.

Babybubblan och kanske småbarnsåren som tar vid är verkligen en förändrande tid. Där en möter nya känslor och nya situationer. Maktlöshet och otrolig kärlek. Hur en liten snorig näsa kan göra att en ligger sömnlös. Rädd och orolig.

Jag beundrar kvinnan som inget annat. Förmågan att överleva på lite sömn och rodda allt. Multitaskingen och alla parallella spår som ska leva och frodas simultant.

Det finns inget som känns så meningsfullt och viktigt som att ta hand om Gunnel. Där lägger jag allt mitt krut.

Jag såg nån meme för ett tag sen om att man ofta säger ”jag skulle dö för dig” men där det istället stod ”but would you live for me”. Att alltså satsa på att ta hand om sig, äta bra, träna och värna om sig. Göra allt för att finnas länge. Och även om jag äter det jag är sugen på och är måttlig i allt, om än i bra överkant med socker, så finns ändå den reflektionen nu. När Eric börjat natta Gunnel har jag passat på att åka och dansa zumba. I andan happy mama happy child. Att hela kretsloppet måste få finnas och vattnas.

Mors dag är för egen del sårigt. Och jag är tacksam för allt fint. Men det ligger bakom en skugga av sorg. Och jag tror att min egna känsla gör att jag än mer har liten mental anda i halsen för att vara bra för Gunnel. Att jag ger mer än vad jag ibland tror mig orka och förmå. Jag behöver vara lite ego också, att värna jaget för att må bra.

Jag är så glad att vi mammor åkte på den där resan, jag bär den i mig. Blir inte lika överväldigad i situationer. Jag har ett litet mentalt vattenhål att gå tillbaka till, känslan av att få återbesöka sig själv och kunna vara helt fokuserad i ett nu utan ansvar.

Jag tänker på mammor som på grund av krig och djävulskap inte kan ge sina barn mat. Jag tänker men kan inte ta in. Det är bortom mitt förstånd.

Barnen måste alltid värnas om. De som är helt beroende av vuxna som är värnande och goda. Som ser. Som bemöter. Klappar och är. Allt annat är bara bortom beskrivning.

Jag skrev någon gång på instagram om att det var kämpigt att bli gravid, för att jag varit den som sett på alla bugaboos med sorg, klump i magan och längt. Hur jag fick köra kompisars vagn och känna den där meningsfullheten för en liten stund, som längtat ihjäl och hoppats, som gett upp och hoppats igen. Och när jag blev gravid så vet ju inte så många andra utanför om den kampen, även om jag pratade om det. Och det var så många som svarade att ”för oss tog det sju år”. Att det är en så snårig väg för många.

En kursare från juristlinjen som jag pratade med då, sa så fint att ja men tänk, att du på den här vägen får tid att inse hur viktigt det här är för dig. Och att du sen inte kommer ta det för givet. Och så är det. Det går inte en dag utan att jag tänker på det eller känner det. Ibland bara för några sekunder. Men jag vet om. Jag minns det sköra.

Och att jag nu några år senare kört Gunnel i den där bugaboon så många gånger. Att det till slut blev. Gunnel är mitt livs lilla person. Hon är för mig en på miljarden och jag säger ibland till mig själv att det kanske var därför hon tog sån tid. Att tiden tillslut blev den rätta. Allt som är menat sker, precis när det är tänkt klyschigt nog.

Jag hoppas att vi kvinnor i den här generationen kan fortsätta på en förändring. En snällhet jag upplever. En förståelse eller iallafall viljan att förstå. Men också en tid där en kan prata om psykisk ohälsa och liknande. Att det inte är lika skambelagt som förr. Och det tror jag är något som räddar liv. Att inte behöva bära ensam. Att vi är många som finns.

Det vill jag lära Gunnel kanske mer än mycket, kraften i att vara snäll.

Och jag hoppas att hon ska ty sig till mig i livet, att jag ska förtjäna det.

<3