Att kämpa med otillräckligheten

Inför hösten och just i dagarna nu är det många tankar som tar mycket plats i mig. Vad som är viktigt på riktigt, att vi igen ska lämna bort Gunnel på dagarna och det jobbiga i det, att fortfarande leta efter platserna där jag finner ro. Att konstant känna mig otillräcklig. Att vilja hennes bästa alltid.

Jag bär med mig många sår inom mig. Från min tid som liten och inatt låg jag och hörde meningar i huvudet. Att den delen av min historia vill ut. Men det kanske skulle göras i ett annat format. Iallafall så tror jag att mycket av det jag kämpar med mig själv i bottnar i det. Eller det vet jag att det gör när det kommer till mig men jag menade också i relationen till Gunnel.

Hon har ju somnat närmare 23 på kvällarna och nu i två dagar så har vi testat era råd och hon har inte sovit på dagen. Första dagen kändes hon pigg och grejade det så vi testade. Det gick toppen fram till nattning när tröttheten kickade in. Då blev det kaos. Och det kändes som att hon knappt var nåbar. Trött gråtig ologisk stressad och virrig. Väldigt svårt att komma till ro. Jag fick ta på mig öronproppar för att kunna tänka genom skriken som när hon var jätteliten. Och jag får puls, panik av skriken. Kroppen reagerar med att brusa upp, bli stressad och irriterad. Och det är väldigt jobbigt att parera de känslorna och bibehålla lugnet. Vilket ju är det viktigaste.

Men så somnade hon och sov väldigt bra. Nästan samma igår men att hon klassiskt höll på att somna vid 17:30 och fick mutas med glass för att hållas vaken. När tiden från förr kommer igen och det där att stressa kring sömn och att hålla henne vaken och räkna timmar osv. Jag vet inte vad som känns jobbigast. Idag tänkte jag att hon skulle sova en kortare stund, just för att det känns som att den ansamlande sömnen som möter oss vid nattning annars blir för stor och det blir inte mysigt att natta bara hemskt och typ att jag vill sätta mig efter och gråta samtidigt som jag äter chips eller något för att hitta tillbaka till det där egna. Och att jag blir så ledsen när hon måste kämpa.

Jag har känt mig som en dålig mamma som inte orkar inom mig. Jag gör mestadels rätt utåt men blir irriterad och säger till att nu ska vi sova med en ton som jag inte vill använda. Men jag når inte fram och vet inte hur jag ska manövrera det. Då saknar jag den där mamman själv att bolla med. Att vila mot och få pepp och stöd. Där jag hellre inte hade stått ensam i sökandet på rätt väg. Där någon hållit mig på axeln eller sagt det går bra. Så då sörjer jag även det och blir mer ledsen.

Jag klippte mig ju och färgen blev toppen men nu är jag tillbaka i en längd igen som jag avskyr faktiskt. Och det tär att känna sig ful. Att behöva fixa undan, får ha uppsatt i nån månad och hoppas det växer ut. Svårt när det blir slitet att bara låta det vara men ja, samma känslor typ alltid när jag klippt mig senaste året. Och det är ytligt men det påverkar måendet.

Och jag har i Gunnels somna vid 23 vänt på mitt eget dygn, så även om hon nu somnar vid 21 så ligger jag vaken. Och kroppen vill inte orka upp när hon sen vaknar på morgonen. Den bara skriker nej. Men vad ska en göra.

Jag vet också att jag på jobbet kommer gå in i ett jätteprojekt med stort ansvar. Och känner av den pressen. Att vilja prestera och räcka till även där. För första gången sen semestern kände jag en oro och ångest sådär inför att somna. Tankarna som snurrar i och med det mer ofria som kommer. Det tänkte jag också på i natt, att jobb där det finns mycket allvar inräknat lämnar mindre utrymme för glädje och snällhet. Att det liksom förtar det roliga lite i stress och att det är så viktigt. Samhällsviktigt till och med.

Keramiken är ju bara snäll. Såklart har det funnits prestationsångesten med den också och med allt att prestera, att blotta sig. Att skriva här och att jämföra med andra kan också bli sårbart. Så skönt det vore om en inte alls mätte sig med likes eller antal följare och sånt som egentligen är helt oväsentligt bortom att varenda person som vill vara med blir en utökad lyx eller något fint.

Och när jag mår såhär lite sorgset ensamt oroligt missnöjt så shoppar jag för att läka och stilla känslan. Och då får jag dåligt samvete att jag gör av med pengar istället för att spara. Aja. Livet går i vågor och det är väl så efter semester, kontrasten från att helt ha ägt sin egen tid (inom ramen för vad som är möjligt med barn), att en inte är skyldig någon utomstående något. Att ens egen vals får vara den som styr. Det är något oerhört rotat och viktigt med det. Då kan jag önska och glorifiera ett liv som egen. Men då måste en också leverera och sälja för att försörja sig. Ingen väg är den enkla. Så jag får just nu bara sitta med det jobbiga.

Och jag vill hitta till en vardag där jag hinner med att landa lite på vägen till och från. Så jag kan vara härlig med Gunnel. För två dagar sen när den där lite trängda paniken jag kan få när jag behöver vara ensam uppstod så åkte jag till Täby och gjorde mani pedi. Fick massage på benen och lyssnade pod. Och det var ljuvligt. Men det går ju inte varje dag haha även om det kan kännas som behovsnivån.

Det är nog det tuffaste med att ha blivit mamma, den här känslan av otillräcklighet. Av orkeslöshet. Vilsenhet i att inte veta svaren. Och att inte hinna fixa. Inte orka fixa. Inte hinna hitta tillbaka till zenmode innan allt börjar om igen. Och att gå den här vägen ensam. Jag har så fina vänner och andra mammor runt mig. Men jag tror just att den viktigaste personen fattas mig. Och den besvikelsen och känslan av sorg där är så stor. Jag försöker att dämpa den och fokusera på annat men lampan inom mig riktas ändå dit och den närvaron är väldigt tydlig. Närvaron av icke närvaron.

Jag satt lite innan idag och tittade på en tjej på instagram och allt såg så härligt ut, perfekt och snyggt. Trots barn och annat. Och så kände jag hur jag blev mer ledsen i den där känslan av otillräcklighet. Det gör att det känns viktigt att också visa det jobbiga. Så jag inte är en sån som skapar jobbiga jämförelsekänslor. Jag försöker ha fint och göra fint. Men det räcker aldrig till. Så känns det iallafall. Nu ska jag vila lite och sen väcka Gunnel. Hon gillar inte att bli väckt och det känns jobbigt.

Jag tror att hennes skrik och missnöjda stunder påminner mig om mina egna sorger och det väcker en ledsamhet i mig. Jag ska försöka att inte överföra hennes känslor till mina. Men det är inte alltid lätt att vara. Särskilt inte när man både ska vara mamma och människa.

<3