Att vara borta från sitt barn

Den här frågan och hur stort det kan kännas gick iallafall inte för mig att ens föreställa mig innan Gunnel. Det är så olika mellan barn och allas olika förutsättningar. Mellan barn som är tillfreds och de som behöver eller önskar mer närhet och påpassning än andra. Mellan familjer som har mer eller mindre avlastning och rimliga vuxna i sin närhet. Och känslan att alltid vilja möta sitt barn i dess behov. Några kan lämna bort tidigt och gå på middag. Några behöver år. Jag minns första gången jag åkte till ICA själv och typ köpte tomater, och hur jag nästan sprang genom affären, ville gå före i kön. Första promenaden runt kvarteret efter att Gunnel kommit. Hur små saker från innan helt plötsligt blev så stora. Det tog Eric och mig 2 år plus innan vi kom ut på middag ihop. Och det är första gången lite med andan i halsen. Förskolan och den omställningen har gjort mycket för allas självförtroende och Gunnels mod i den lilla självständigheten. Att få växa i sitt egna.

Den här helgen har varit fantastisk. Otrolig i form att få vara med på ett vackert bröllop men också av egoistiska själ. Att få vila och verkligen festa och ha roligt som person och som par har varit väldigt fint. Och att inte göra det med en känsla att det görs på bekostnaden av sitt barns välmående.

Vi har försökt gå på två bröllop innan, första gången fick vi gå efter förrätten för att Gunnel var otröstlig och andra gången lagom till desserten. Och det får vara så. Den här tiden är så. Men med det sagt, känslan att få vara iväg en hel helg och bara få glada bilder på Gunnel som äventyrar med min pappa. Att de lägger sig och läser och somnar ihop utan att det är jätteledset. Det stora i tilltron att kunna somna för natten med någon annan än oss. Lättnaden i att få meddelande om att hon somnat. Och sen på morgonen igen till att natten gått bra. Det är oerhört. Och på samma sätt som jag kände med amningen så har Gunnel fått vara ledstjärnan. Hennes behov och välmående. Men att vi faktiskt gjorde detta och att det gick bra, att förberedelserna funkade. Att relationen och tilltron till andra vuxna än oss får gå i hennes takt och att hon och vi nu kändes redo att våga. Och belöningskänslan på något sätt i att få känna att det faktiskt blev något fint och härligt för alla. Att höra pappas skratt och stolthet i rösten, och lite lättnad, när vi pratades och rapporterade. FaceTime samtalet där hon inte blev ledsen av att se oss utan mer sa hej och ville leka vidare med ”mossa”.

Hjärtat är klyschigt fullt och jag känner hur fint det var för egen del att få vara bara Jeanette, och Jeanette och Eric med varandra och med massa andra härliga människor. Att kunna tänka och bara befinna sig för en stund, att kunna föra ett samtal, konversera utan logistiktankar eller oro och fix. Att bara njuta och vara. Jag behövde det. Och att också få längta hem och känna hur viktigt det vi har där är också. Perspektiven som just blir av bara någon dag. Väldigt tacksam för det. Har gått lite på moln idag och känner halvt att jag inte riktigt är tillbaka i vardagen än. Men det kommer och det är fint att fluffa runt lite också.

<3