Fever

Jag vaknade igår med feber och blev under dagen superhängig med uppåt 39,6 grader. Det är egentligen min helg med Gunnel men igår var jag så dålig att jag hade svårt att ta mig mellan soffan och köket, vilket typ är 2,5 meter. Jag sov hela dagen och Gunnels pappa kunde ha henne en extra kväll.

Nu idag har hon varit med sin farmor och med min pappa, som ska sova med henne.

Hon har bara sovit utan nån av oss två nätter i sitt liv och jag har lite dåligt samvete. Samtidigt intalar jag mig att hon som varit sjuk mår bättre av att få tillfriskna utan risk att jag smittar henne igen. Och för egen del är jag oerhört tacksam för hjälpen då jag haft svårt att ens ge mig själv mat.

Det är sårbart att vara solo med barn när en inte mår bra. Och jag tänker att det är viktigt att våga be om hjälp, att hon gynnas av att bygga sina andra relationer med viktiga vuxna i hennes liv. Som hon älskar och är glad med.

Det känns också svårt att ta emot hjälp, och att be, när en är van att rodda och klara själv. Men just den här gången är jag tacksam och tar all tid till att vila upp mig och tillfriskna.

Är ni bra på att be om hjälp? Och har ni ett bra skyddsnät runt er?

Jag tänker att det ju är vanligt att ha barnen borta för dejtnight eller övernattning eller jobb, eller vad som. Och att det ibland är okej att inte mäkta med. Men en uns av lite tyngd längst in i magen finns.

Det är många nya känslor med att ha barn, att en del av ens hjärta och välmående finns utanför kroppen, i en annan liten. Och jag vill hennes bästa alltid, men ibland kanske hennes bästa är att släppa taget lite och att våga prova nytt. Och att lyssna in det egna behovet för att sen kunna vara bättre.

<3