Frida Billegren

För tio år sedan öppnade & Other Stories sin första butik på Regent street i London. På Internationella womens day den 8 mars, för att vara exakt.

Fint va! Att vi öppnade dörrarna just på den dagen. Då det är just det Stories handlar om… att lyfta, uppmärksamma och inspirera just oss, kvinnorna! Och jag älskar ju också kvinnor. Mina systrar, er och alla ni. Det bästa som finns. Därför jag också skriver här, och delar allt. För att inspirera och sprida glädje på något sätt. En tröst i mörkret kanske. Hoppas ni också känner så!

Häng på från i torsdags då vi uppmärksammade oss själva med en fest! Vi bjöd in internationell press från world wide för att minnas och ta oss tillbaka. Och för att få dem att älska oss ännu mer såklart! Jag satte på charmen och presenterade nästa drop av Savoir spring, som kommer in i butiken i början på februari ungefär. Tror de gillade det. Och hoppas ni också kommer gilla, fast ni får vänta med att se några månader till.

Hemligt, hemligt. Alltid så många hemligheten.

"&Other Stories fyller tio år! Häng på från i torsdags då vi uppmärksammade oss själva med en fest. Vi bjöd in internationell press från world wide för att minnas och ta oss tillbaka. Och för att få dem att älska oss ännu mer såklart!"

Vad ska vi ha att bjuda på idag då! Vad vill ni höra? Vad vill ni inte höra.

Låter frågan hänga löst i luften, och börjar babbla. Barnrum! Vad har vi på det? Lätt, kul, svårt, jobbigt? Well så länge barnen är små och man får bestämma så är det väl fine. Alltså Bill ska få sitt första riktiga rum, och därför ska nu alla i familjen byta rum med varandra. Och jag och Jonas flyttar ner till källaren, make sense!? Det liksom sprätter i fingrarna. Guuuuu så kul. Jag är mega pepp!! För pepp. Nu ska här sorteras, och rensas. Den mest tillfredställande känslan. Att få riktigt gotta in sig i sitt hem. Hemmet att skapa. Något tryggt, snällt och varmt.

Beställde lite gulliga barnmöbler från H&M home. Vill ni se? Så pausar vi den grymma världen där ute, ett tag. Även jag har ju sett nyheterna och gråtit. Men nu vilar vi från den verkligheten. Det är väl det den här platsen är till för (bloggen), hoppas ni också tycker så.

"Barnrum! Vad har vi på det? Lätt, kul, svårt, jobbigt? Well så länge barnen är små och man får bestämma så är det väl fine."

Hej hur mår ni? Någon annan än jag som känner sig trött? Höst-trött kanske! Som att ögonen blöder var kväll. Stänger ögonen och ger bara vika. Så skönt. Godnatt.

Är det okej att vi bara kollar på lite bilder? Trädgård, blommor och så London. Savoir launch just precis denna vecka! Ghaaa så pepp.

"En födelsedagspresent till helgens födelsedagsbarn, Erika! Äntligen fick jag gå ut på restaurang!! Solen, hett. Ni hör väl hur trött jag är haha...korta stolpiga meningar."

Okej, en sista mening om sommaren, ja jag vet att jag är som besatt. När folk talar om hur härligt det är att snart få ta fram ullkappan, då hummar jag instämmande med. Artigt. Fast egentligen menar jag det inte alls.

Funderade ett slag varför jag är så absurt besatt av varmare väder. Kan inte riktigt släppa tanken, av längtan. Dessa sommarmånader. Exempelvis aldrig förstått människor som klagar på värme. (Hur kan man klaga på värme ens???? Obegripligt). Så slog det mig att det kanske är från mina lyckligaste minnen ur barndomen! Att jag ständigt strävar efter att finna mig i den lyckan.

När jag var barn på 80-talet ägde min farmor ett enkelt litet hus i Spanien. Ett område byggt på 70-talet, mitt emellan Marbella och San Pedro. Ett område packat av vitputsade radhuslängor, alla med små gulliga uteplatser och prunkande trädgårdar. Kakelpannor klassiskt terrakotta med krusat längs kant. Ja ni hajar, sådär spanskt! Två gemensamma pooler i området, som ett paradis i ett barns ögon, och alla vuxnas. Bilarna de parkerade man runt omkring, och sedan navigerade man sig till fots kring trånga passager. Cementklädda gångar likt en hemtrevlig labyrint. Som en dröm för ett litet barn full av fantasi. Fri som en fågel drällde vi bara runt, alltid något nytt att upptäcka. Fyra härliga sommarlovsveckor, och jag ville aldrig att de skulle ta slut.

Är detta svaret på min eviga strävan? Att uppleva just den känslan. Återskapa det livet av något som inte är här. Är det sorgligt? Varför övervägde jag aldrig att bosätta mig utomlands? Kanske inte försent, får jag med mig familjen tro?

"Funderade ett slag varför jag är så absurt besatt av varmare väder. Så slog det mig att det kanske är från mina lyckligaste minnen ur barndomen! Att jag ständigt strävar efter att finna mig i den lyckan."

Hur vill vi klä oss i höst? Höga stövlar. Lackad burgundy. Silkiga fransar och läder, mums!

Det är September, och hög tid för att inventera i garderoben. Fram med allt nu bara! Ut med alla plaggen på vädring, testa och häng upp. Finns det några nya kombinationer att hitta? Vad saknas och vad kan återvinnas. Säljas eller bytas bort. Lånas eller stuvas undan. Planera in din rensning till en helg. Och prova plaggen i bra ljus och alltid med skor. Gör nu bara som jag säger, lovar att det kommer bli bra. Vi vill väl inte att vi ska ta några felaktiga beslut!! Hatar när det händer.

Ska ni med till kontoret en sväng!? &Otherstories. Så kan vi snacka lite mer mode.

"Det är September, och hög tid för att inventera i garderoben. Fram med allt nu bara! Ut med alla plaggen på vädring, testa och häng upp. Finns det några nya kombinationer att hitta? Vad saknas och vad kan återvinnas. Säljas eller bytas bort. Lånas eller stuvas undan."

Känns det som att proggen trendar? Eller är det bara jag!? Jag tänker vänsterrörelser, old school socialdemokrati. Dags för oss medelklass att äntligen sluta lajva överklass. Fy fan va skönt. Vem orkar hålla på liksom.

Mindre pengar i plånboken. Jag tänker lägereld, näverslöjd, köttsoppa med klimp. Mums! Vet att jag inte är ensam, så nu lägger vi bara korten på bordet. Det är fan karga tider vi skådar framför oss. Jag tar råd från min egna mamma, som säger. Sitt nu bara lugnt i båten, tuffa tider har vi alla gått igenom. Kanske är detta en väl behövd läxa. Vår generation och våra barn, allt för bortskämda. Hånat den tidigare generationen för allt de ska spara och ta vara på. Men nu inser man ju snopet, hur väl de haft rätt.

Vi lyssnar på modern musik med progginspirerat sound (Dina ögon) och letar fram 70-talssagor som ljudband på Spotify. Minns ni Dunderklumpen som barn? Jag minns då i alla fall hur jag bara älskade det. Jäkligt progg-vibe på den väl! Det är augusti och hela förorten dofta, blomsterprakt och krondillsstång. Det är lite kyligt i luften men också varmt. Så jäkla mysigt alltså.

Augusti I´m all yours.

"Känns det som att proggen trendar? Eller är det bara jag!? Jag tänker vänsterrörelser, old school socialdemokrati. Dags för oss medelklass att äntligen sluta lajva överklass. Fy fan va skönt. Vem orkar hålla på liksom."

Vi har ätit, sovit och bara drällt runt. I solglimtar, gråmulet och hällregn. Mest regn då kanske…. eeee

Bör man känna sig otacksam, för att man känner tristess? Ibland kan jag känna så. Att man alltid måste hålla sig så tacksam. Men trots det letar rastlösheten ändå sig in. Paniken att lyckas underhålla mobilskadade barn. Frustrationen över att laga mat som ingen äter. Känns som andan sitter högt upp i halsen. Att vara mamma 2023. Nä nå var det bättre förr! Kanske någon unge strök med för att ingen hade riktigt koll, men tänk så mycket frihet man hade. Barnens hjärnor som bubblar av kreativitet. Fast man hade ju rätt tråkigt då med. Som barn, men det var ju också det som skapade alla fantasier. Hur kan vi någonsin hitta tillbaka till den känslan? Kreativiteten av att känna tristess. För även jag skrollar ju på telefonen i ren frustration. Och samtidigt stressad, att något barn ska se mig. Ständigt med mobilen gömd bakom ryggen för att de aldrig ska upptäcka den i min hand.

Fast det är klart att de ser. De vet allt. Eventuellt har vi haft semester för länge nu. Otacksam så otacksam. Skyller allt på väder.

"I regn och rusk möttes vi upp och firade vänskapen. Från Rio, Råcksta och Trångsund. Så fint!"

Ni vet känslan när pms släpper taget. Det ljuvligaste av uppvaknanden. Där är jag nu! Ahhhh… så skönt. Och vi blickar upp mot de vackra molnen. Ser allt som är så fint. Plötsligt leker livet.

Vad har vi på pms i kombo familjesemester? Någon! Som vill dela. Skoja ba! Ni behöver verklige inte dela, för alla som upplevt förstår mörkret hehe… mörkare blir det väl knappast.

En snabb summering av min pms historia. En klassiker. Haft skitjobbigt i massor av år. Blivit värre och värre för var barn jag föder. Peakar när alla barn varit mellan 1-2 år ungefär. Freakar, vill skilja mig, dö och flytta ut i skogen. Bygga en koja och förmultna in i mossen. Ja ni som fattar ni fattar. Har testat allt. Alla slags spiraler, pms-mediciner och allt annat på listan. För att tillsist få rådet av en barnmorska, du ska inte ta och testa p-piller igen?! Jag ba, va! Gu så omodernt. Men testade ändå. Och resultatet har varit helt otroligt!!!! Och inte bara det att jag började äta p-piller, även det att jag fick rådet att aldrig göra uppehåll!! Hör och häpnad. Undvika ägglossning till varje pris. Trots detta kräver min kropp blödning ungefär var annan var tredje månad. Och då bryter ändå pms igenom för någon enstaka vecka. Fast från det att leva med någon slags grad av pms-påslag tre veckor av fyra varje månad till att nu bara få pms en vecka var annan var tredje månad som ett paradiset. En befrielse som ej går att beskriva med ord.

Okej det var det. Frågor på det? Låt oss nu bara leva. Nya tag och så fortsätter vi med familjesemestern. Gu så mysigt.

Ett vykort från den första semesterveckan. Som mest handlade om att landa in i något slags lugn.

Ni vet, en vecka bara för att förbereda sig för allt. Själv med alla tre, och att i lugn och ro bara fokusera på dem med alla deras behov (döva tidigare dåligt samvete). Och att bara lyckas få styr på allt (bara kvinnor som tänker så jag vet, suck). Allt från tvätt och fixa runt i kylen, jamen ni vet. Livet. Men har faktiskt sett fram emot denna första vecka. Så betryggande. Cleansande. Att få chansen att hinna ikapp med allt. För en stund.

Men vi har hunnit med några utflykter också. Så smidigt med körkort asså. Bara in med alla ungar i bilden, wohoo nu kör vi. Tänker på det ofta. Tackar mitt 19 åriga jag för att jag tog det. Körkortet. Osäker om jag vågat idag…

Well well det var några tankar från en kvinna en dag i juli. Hoppas ni har det fint. Vill ni se på några bilder nu?

Längtar sååå mycket till semester nu!! Och det fina vädret som liksom tillåter oss alla öva var helg. Öva på vad som strax står för dörren, den ljuvliga känslan av att bara låta dagarna drifta förbi. Semester.

Om någon undrar vad vår familj ska göra denna ledighet så ska jag berätta. Satte ambitionen att lyckas bjuda hem så många som möjligt (bra start so far). Bjuda hem vänner och barnens gulliga kompisar, till poolen sommarvarma dagar. Med enkla luncher som jag faktiskt klarar av, utan att gå in i väggen på kuppen. Ibland göra små utflykter med picknick, köpekakor och saft. Kanske till något havsvattenstrand, inte allt för långt borta såklart. Ett bra ombyta och att lyckas distrahera mobilberoende barn (ni fattar vad jag menar va!). Att bara packa alla in i bilen. Spänna fast dem i sina stolar och så är man påväg. Friheten. Kanske bestämma tid och plats med någon kompisfamilj, åka till någon loppis eller antiklada? Guuu så mysigt. Även om alla barnen garanterat kommer klaga, men då bara muta vi dem med glass vid någon slottsrestaurangvariant.

Till och med att jag ser fram emot bilresan upp till Luleå. Stanna halvvägs för att bo på hotell, för resan blir annars allt för lång. Den norrländska skärgården med stugorna som väntar. Och barnens mor och farföräldrar som längtat och kärleksfullt välkomnar. Allt det fina som hemstaden faktiskt är, även om jag inbland glömmer att uppskatta.

Men i år känner jag mig peppad faktiskt. Peppad på allt.