Reality check!

Ursäkta mig men kan någon som kände mig för dryga ett år sedan gå tillbaka i tiden ge mig en rejäl reality-slap över kinden!

Jag citerar mig själv: Guuu så härligt att vara mammaleeedig asså! Fatta, så skönt att bara få vara leedig hela dagarna. Jag skulle kunna få tid till att förverkliga mig själv då plötsligt, finna meningen med livet helt enkelt. Jag skulle få såååå mycket tid över om jag bara inte hade ett jobb att gå till. Jag skulle börja måla… stora dramatiska och abstrakta tavlor. Och så det där vernissaget i trädgården som jag så länge gått och drömt om. Meditera dagligen skulle jag minsann också börja göra… ja, jag vet inte allt jag fantiserade upp för mig själv samt min omgivning den där sommaren 2018. Drömmandes, sittandes i min trädgårdssoffa. Sipprandes på ett glas vitt krispigt vin. Ser ni det framför er? Lätt som en plätt kommer det att vara också, bara ha en bebis på armen liksom. För jag är ju en sån där sköön och relaxed mamma.

För alltså, hur kunde jag vara så clueless? Jag inser ju det nu. Jag som dessutom redan har två barn borde ju ha vetat, att när man har en liten bebis hinner man absolut INGENTING.

Känner nu att jag har stor lust att vandra tillbaka i tiden, bara för att ge mig själv en rejäl reality-check. Hurru du, skulle jag säga… gulligt att du vill ha en bebis. Absolut kan du få en bebis om du vill, men kom inte och tro att det på något sätt kommer vara chill. Du kommer inte hinna måla några tavlor. Och absolut inget vernissage. Det du kommer göra är att städa, plocka, tvätta, natta barn, laga mat, handla, amma, natta barn och för att sedan göra allt om igen typ hundra gånger… Ghaaaaa wake up women!

Plötsligt ser jag nu framför mig hur alla mina vänner måste ha himlat med ögonen bakom min rygg. Jaja har de nog tänkt… hon kommer väl inse. Okej jag ger er rätt, allihopa. Jag fattade uppenbart ingenting den där sensommaren 2018. Ett tredje barn betyder alltså 33,3 % mer mamma-jobb och 33,3 % mindre tid för tavlor och annat. Det förstår ju de flesta smarta människor.. men uppenbart inte jag! Haha…

Men nu är det ju faktiskt tur att jag var så himla blåögd ändå, eller hur! Hade jag varit lite klokare och mer praktiskt lagd så hade ju faktiskt inte Bill blivit till… han hade inte funnits nu.  Jag kanske ska tacka alla ni vänner istället, alla ni som himlade med ögonen bakom min rygg. Tack för att ni bara nickade med och log inställsamt. Tack för att ni lät mig vara så clueless. För nu kan jag ju inte tänka mig ett liv utan min bebis, den gulliga fina lille pojk-bebisen Bill. Tack lille Bill för att jag fick  just dig. Tack för att det blev som det blev ändå.

Måla tavlor kan jag faktiskt göra sen… inte sant!