Trebarnsmamman challenge 2.0

Fortsätter att utmana mig själv, som nybliven trebarnsmor. Denna helg är Jonas bortrest och jag är solo med barnaskaran.

Idag är det lördag och som i ett infall säger jag till tjejerna, ska vi åka till Leos lekland? Stella och Nicole tittar på mig med uppspärrade ögon. Ja! säger de i kör. Aningen osäkra på om jag verkligen menar allvar med förslaget. Kan det vara sant att mamma föreslår detta nu. Någonting så otroligt otippat och helt otänkbart.

Men jag har ändå en tanke med denna lite smått skräckinjagande plan. Tänker att risken med att bara driva runt här hemma själv med tre barn en hel dag kan orsaka ett limbo av skärmanvändning… och som sedan utmynnar sig i en allt mer gnällig stämning. En rastlöshet som bara kryper sig på. Bäst att ta kommandot över situationen direkt tänker jag nu. Ställer bestämt ner kaffekoppen på bordet, och stänger av TV4 morgon. Vi åker nu direkt, lika bra att vara där precis när de öppnar.

På vägen plockar vi upp Stellas kompis, dealen är att de ska ta hand om Nicole. Jag förklarar strängt att annars blir det inget lekland. Nicole ler finurligt, aningen retsamt. Stella suckar djupt och går motvilligt med på denna deal.

Till en början är allt lugnt och fint på leklandet… första timman går obemärkt förbi. Jag har det ganska mysigt ändå. Jag sitter med en kopp kaffe, upphälld i Leos egna pappersmuggar. Soffan jag sitter i är inklädd i praktisk galon. Lätt att hålla ren tänker jag, från eventuella mördarbasiller. Trots att jag vet att jag är först på plats så rör jag ingenting omkring mig. Det är väl på sådana här ställen man får alla dessa hemska smittor. Eller!? Är det inte så!? Okej, jag erkänner… jag är livrädd!

Vid timma nummer två märker jag att stämningen börjar trappas upp. Fler barnfamiljer tillkommer… ljudnivån ökar. De okända familjerna av mamma-pappa-barn kryper sig allt närmare. Plötsligt är jag omringad. De sitter vid alla borden precis intill och nu är det dags för lunch. Det skriks och det bråkas. En liten flicka skriker plötsligt rätt ut för fulla halsar. Pappan talar till flickan med bestämd och högljudd bebis-röst. Jag ryser till av denna syn och tänker, varför utsätter jag mig för det här!! Inser att jag föraktar andra barnfamiljer… eller det visste jag ju redan men nu inser jag det återigen. Jag föraktar alltså barnfamiljer trots att jag själv är precis det, en barnfamilj!! Vill inte tro att jag är som dem. Kan inte tro att jag är som dem.

Jag ropar in tjejerna, nu är det dags att åka hem! Hej då Leos lekland. Vi ses aldrig mer igen!