Emely Crona Stenberg

Idag var det just en sådan dag som fick mig att
pang, bom vilja flytta ner för fyra år sedan.

Termometern visar 11 grader. Solen gömmer sig bakom tunna molnslöjor, åkrarna doftar jord och gödsel. Föser man undan löven i rabatterna har nyckelpigorna precis börjat vakna, och snödroppar sträcker sig upp mot
den bleka himlen.

Sagt och gjort, ett halvår senare hade vi sålt lägenheten och hyrt ett hus i Skanör.

Tre mycket tuffa år väntade, tur att man inte visste
det när flyttlassen gick från Stockholm!

Färg är tyvärr ingenting som kommer naturligt för mig.

Min mamma bannlyste allt annat än vita blommor och klädmässigt har jag aldrig riktigt trivts i något annat än mörkblått, grått, svart, brunt, vitt.

Ja, du förstår, den färgskalan..

Men idag, på väg hem från stan, inhandlade jag två färgklickar som kommer att berika både min
garderob och mitt hem.

Vi tar en titt!

Klockan är 05.18 och jag har precis smugit mig ut i vardagsrummet innan världen vaknar. Månen utanför lyser stark över pelargonerna, de danska tidningarna och vårt röda soffbord.

Jag vaknade tidigt i morse och kunde inte somna om. Kikade in på Floras fina blogg och såg att hon hade länkat hit. Blir lika glad och förvånad varje gång.

Nu har det gått några år sedan jag började skriva här på The Way We Play. Under tiden har jag flyttat till Skåne, bytt jobb och fyllt 40.

Därför tänkte jag att det kanske är på sin plats att presentera mig lite närmare. När man går in i ett nytt decennium i livet känns det ju som att precis vad som helst kan hända, både på gott och ont..

Så här kommer en kort repetition om vem jag är.

Lite mer ingående frågor om stil, jobb, vardag och känslor kommer framöver!

*

Vem är du, vad gör du och var bor du just nu?

Mitt namn är Emely Crona Stenberg, nyss fyllda 40 år, sambo med Erik, mamma till vår tvååriga dotter Nike och en hängiven vän till lika hängivna sådana, både i Skåne och i Stockholm.

Just det!

Vi har en hund också som heter Olsson,
en fransk bulldog med väldigt mycket karaktär.

Vad jag gör om dagarna är att jag är PR-strateg på Obeya, som har kontor både i Stockholm och Köpenhamn. Jag utgår från Malmö och när livspusslet går ihop så tar jag tåget över till den danska huvudstaden, något jag älskar högt.

I min personliga, privata roll går jag mest omkring och dagdrömmer, något jag alltid gjort. Jag planerar och funderar kring alla kreativa projekt jag vill utveckla,
nu när man inte längre riktigt har tid att vänta..

Jag skriver här på The Way We Play, totalrenoverar ett 60-talshus, försöker hitta tillbaka till min personliga stil och har oändliga chattrådar med vänner om allt livsviktigt som rör mat och mode.

Just nu bor vi i Höllviken där jag är uppvuxen.
Mina föräldrar gick båda bort innan jag fyllde 30 men runt knuten har jag en underbar lillebror som heter Oliver och hans flickvän Kajsa.

När jag flyttade hemifrån bodde jag en sväng i Malmö, på Davidshallstorg, men 2011 flyttade jag till Stockholm där jag blev kvar i nästan 13 år.

Det var den korta versionen av mig.
Resten, ni vet det där som beskriver alla lager av en människa, det tar vi inom kort..

Varmt välkomna till min lilla plats på internet,
det ska bli så fint att få lära känna er!

★

Bild från sista våren innan vi fick barn, då allt det nya på ett sätt började. Håret är kortare i dag, men jackan och vännen som fotar, är fortfarande desamma..

Årets första påskpynt är inhandlat!

Av alla stunder i mammas butik minns jag påsken som den allra vackraste. Vivaldis De fyra årstiderna på högsta volym. Solen som silade in genom fönstren i det stora växthuset. Rosmarin och lökväxter i långa rader, bredvid stora kar med engelsk sjösten som såldes på lösvikt.

Det jag tyckte allra mest om var alla de äkta äggen hon sålde inför högtiden. Små, spräckliga vaktelägg, större duvblå, och mindre ljusgrå. Fyllda korgar stod utplacerade på golven och varenda människa trodde att det var plast. Det skulle aldrig, någonsin, förekomma plastägg, eller plastblommor för den delen, i hennes butik. Rosetter likaså – inte ens på presenter.

Jag minns hur vi varsamt slog in äggen i brunt silkespapper och knöt ett tjärsnöre runt.

Enkelt men väldoftande.

Det stora i det lilla, precis som hon.

En vecka mitt i livet, när vårjackan gjorde premiär
och kvällarna blev ljusare..

*

Den 15 februari fyllde jag 40, och trots att det nu har gått två veckor sedan dess, har jag fortfarande inte riktigt hunnit smälta alla fantastiska överraskningar som helgen bjöd på. Jag återkommer med ett eget inlägg om firandet, för det förtjänar verkligen lite egen uppmärksamhet..

Under tiden kan vi låta blicken vila på den här otroliga platsen, där jag och min kollega Joakim har möte
i morgon..

*