Allt eller inget

Åh vad jag älskar att logga in på The way we play så här efter ett långt uppehåll, pirrigt nästan. Känns som om det brinner i fingrarna. Och alltid när jag får den pirriga känslan att jag har saknat att skriva så börjar tankarna nästan på ett aggressivt sätt snurra att: fan vad jag ska börja publicera inlägg. Ska bara kötta på på inlägg. Ett om dagen! Men så vet jag ju innerst inne att det inte funkar med livet liksom, och som många av er skrev i kommentarerna för ett tag sen så kanske det räcker med ett i månaden. Och då direkt kommer aggressiva “skriv-Elin” och viskar med sammanbitna tänder i bakhuvudet: Men se då för fan till att det blir ett jäkligt bra inlägg nu. 

Likadant är det när jag börjar träna. Jag går i månader med min svaga, svaga kvinnokropp och sen smäller det till och jag kommer iväg för att träna. Ofta är det något nytt jag provar, typ Bikram-yoga eller Soulcycle, och efter en gång känner jag att det this is the shit. Nu jävlar ska jag inte bara börja köra yoga en gång i vecka utan jag ska köra en riktig jävla 30-dagars challenge! Eller jag börjar jämföra vilka spinningskor som är bäst och vilken färg på de snabba cyckelbyxor med vadderat skrev jag ska klicka hem. Jag har inget mellanting, allt eller inget. Och så slutar det alltid med att det blir inget, jag går aldrig tillbaka, även fast de sålde på mig ett 3-månaderskort.

Men på tal om träning så var faktiskt min ambition nu att komma igång igen, för min vingscapula som jag fick när jag fick när jag började jobba på operation börjar spöka igen. Alltså mitt skulderblad på ena sidan har liksom släppt från bröstkorgen och sticker ut som en liten vinge. Sexigt va? Men det gör att jag har konstant ont och kan knappt lyfta Bruno.

Och det jag tror mig hjälpa mot ryggen är vanlig yoga så det ska jag börja köra igen. Men när jag var 19 år och var så där ung och lös som man var, och helt utan ett fullt utvecklat konsekvenstänkande, så träffade jag kärleken i mitt liv. Jag hade börjar hänga med ett nytt kompisgäng, och där fanns det en tjej som jag gillade jättemycket. Hon var tillsammans med en kille som också hängde i samma gäng, men efter en tid så gjorde de slut och det dröjde inte länge innan han och jag fick upp ögonen för varandra. Utan att nått egentligen hände så  blev vi blixtförälskade och trodde att det skulle vara han och jag för alltid. Och jag vet hur ledsen jag var för att jag verkligen gillade hans ex-flickvän och kände att hon kunde bli en nära vän, men genom mina 19-åriga översminkade ögon såg jag bara honom. Det brann och kittlade och jag vet att jag tänkte att: inget, INGET spelar någon roll, bara det är han och jag. Kosta vad det kosta vill.  

Men han var inte kärleken i mitt liv visade det sig. Han var inte ens topp 15 av kärlekarna i mitt liv. Jag tröttnade ganska snabbt, och avlutade och försökte låtsas som inget hade hänt inför ex-flickvännen. Men mitt dåliga samvete åt mig inifrån, och jag var tvungen att avsluta med henne också. Kunde aldrig berätta. Och jag kan än i dag få lite ångestrysningar längst ryggen när jag tänker tillbaka på det.

Fast vänta, vad hade det här med träning att göra..? Just det! Men det är är på grund av det där fel-steget som jag tror att jag blir straffad, eller i alla fall börjar betala av min skuld nu, med den värsta, väääärsta förkylningen jag någonsin har haft. Jag har varit levande död i mer än två veckor nu, och den där jäkla förkylningen gick över till bihåleinflammation som gick ner i halsen och ut i öronen och tryckte bakom ögonen så det kändes som om de stod ut som två pingsbollar. Så jag har stönandes haltat omkring här hemma i cirklar på grund av min ena vinge och med bollögon, medan näsan har runnit och svurit åt mitt 19-åriga jag som var tvungen att inte bara sabba en vänskap, utan även min framtida träning. Fan, den här förkylningen har hållit i sig längre än vad den där jäkla onödiga romansen gjorde.

Vad har hänt annars då? Jag har tusen utkast som ligger sparade här på bloggen som jag aldrig fått ändan ur att göra klart och publicera, så nu ligger de där och hånar mig för att det har gått så lång tid sen det hände så det känns irrelevant. Plus surt för att jag la ändå ner tid på att börja skriva dem. Tid jag kunde lagt på att på att göra något nyttigt, typ maniskt leta efter gråa hår med ficklampan på mobilen.

Snart åker vi till Stockholm för att hänga där en vecka innan vi drar till Torekov. Mycket ska hinnas med på 7 dagar, träffa familj och vänner, frisör, och vi har lovat barnen Grönan som vi kommer köra på Midsommarafton för att bocka av det plus slippa midsommarplanering.

Ni då? Hur har ni haft det? Har ni också tiotusen olika skolrelaterade grejer att beta av så här års? Moving up-cermonies, kvartsamtal, presenter till lärarna, avslutningspicknickar, informationsmöten osv, gånger 3. Tur att jag inte jobbar va…

Och jag avslutar med några icke relevanta bilder som jag hittade i mobilen, för jag vill dryga ut det här inlägget lite, hehe.

e.renck