Idag kan jag känna att jag saknar New York. Det har ändå tagit lång tid att kunna känna så, New York och jag var inte kärlek vid första ögonkastet. Min plan var aldrig att träffa en man som levde ett liv som var så pass annorlunda än mitt. Jag älskade mitt jobb på Södersjukhuset som operationssjuksköterska på ortopedoperation, och jag tycker att jag var väldigt duktig på det. Någon dag kommer jag att börja jobba igen, kanske i Sverige eller i New York det får vi se. Just nu föder jag massor av barn istället. I alla fall så blev jag kär, så kär att jag skulle kunnat flytta till Alaska för honom, men som tur var så kände han sig hemma i NYC, puh! Jag hade faktiskt aldrig varit i New York innan, så jag hade aldrig fått chansen att bli så där förälskad i staden som så många blir. Kanske andefattigt att säga men det lockade heller aldrig. Så att se ”the big city” genom ögon som visste att här skulle jag bo och uppfostra barn blev en skräck. Som en låsning liksom, helt plötsligt kunde jag till exempel inte prata engelska längre trodde jag (och då hade jag ändå tidigare haft ett förhållande med en engelsman, och det gick ju bra. Eller alltså det gick ju inte så bra, men ni fattar). Men idag längtar jag som sagt hem. Till vardagen och rutinen som vi har där, till vänner och till min garderob. Vi lever ju ett helt vanligt småbarnsliv där, med lämningar på förskola, playdates och gympa på torsdagar. Johan och jag har date-night en gång i veckan och brukar ha date-day på lördagar. Men den stora anledningen till att det har tagit så lång tid att känna mig hemma i New York är för att vi reser så mycket. Sen Jack föddes har vi bland annat bott perioder i Göteborg, LA, Rio, Miami, Marseille, Belgrad, London, och Vancouver och där emellan Stockholm och Torekov. Så när jag väl hade kommit in i något mammagäng så var det dags att resa igen. Nu i höstas var vi i New York från september till januari vilket är det längsta sammanhängande perioden någonsin. Och nu i höst har vi sagt att resandet får ligga på is ett tag, för nu ska Harriet också börja skola och jag vill att de ska få ha lite kontinuitet och lära sig engelska bättre, plus att det kommer en bebis. Här i Stockholm är det ofta bara barnen och jag. Vi brukar åka hit medan Johan är i väg på något längre jobb, så det blir bara några veckor per år som vi är här. Ofta innan och efter sommaren, och några veckor efter jul. Det blir lite splittrade känslor att vara här, det är inte hemma längre, men det är ju ändå härifrån jag är. Dagarna kan faktiskt vara svåra att fylla med aktiviteter för barnen, efter ett tag kan man ju lekparkerna och Junibacken. Och det kan lätt bli lite ensamt. Det är svårt att få till någon play date då de flesta polare med barn i samma ålder jobbar och går på förskola på dagarna, såklart. De har ju sin vardag. Nu är jag iofs glad att vi har fått börja hänga lite med Elin och hennes fina kids, och det värmer i mammahjärtat när Jack har så roligt med Louie.

I går var jag alltså och såg Suede på Grönan. Brett Anderson har alltid varit min tonårskärlek, åh jäklar vad jag har trånat efter honom i mina emodagar. Jag minns när jag var typ 12 och satt och räknade ut hur gammal han skulle vara när jag fyllde 18 för att då skulle vi kunna gifta oss. Jag tyckte iallafall han var fantastisk på scenen igår, och jag satt och log hela tiden. Min man har gjort en video till Suede för många år sedan och sen dess är Brett och han polare, vilket är så sjukt stort i mina mått mätt. Körde mitt Chanel-armband Som har en spegel på baksidan, (och jag skämtsamt sa på Chanelbutiken i Paris; Its for drugs? och hon tittade på mig strängt och sa: No, lipstick.) Efter konserten så gick vi back-stage och hälsade. Alltså… Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva hur det var. Han var supertrevlig och frågade om barnen och bebis, och jag kan på riktigt inte minnas vad jag sa. Jag vågade inte titta honom i ögonen för jag ville inte att han skulle börja prata mer med mig, för då skulle jag ju vara tvungen att svara honom. Men han och Johan babblade på och jag stod och försökte se oberörd ut, och skrattade lite för högt åt hans skämt. Jag bjuder på den här bilden, och de som känner mig väl ser på hela mitt uttryck att jag håller på att avlida. Nu dagen efter har jag vaknat upp och får sådana här ångest-rysningar i hela kroppen som man kan få när man är bakis, och tänker på pinsamma sms man skickat eller saker man sagt eller gjort kvällen. Anledningen är att när bilden togs stod jag och toksmekte honom på ryggen, alltså jag gick all in och typ masserade honom i svanken i någon slags nervositet- ticks. Puh! (mina bilder verkar hamna på sidan om man läser i mobilen, sjukt störigt och jag försöker lösa det!)

Nu är jag på väg för att se, och kanske få ta på, min tonårskärlek.

Tänkte att jag skulle visa lite bilder från vår lägenhet i New York. Den ligger ju ute på marknaden nu som sagt, och här är några bilder från mäklaren. Så här städad och steril har lägenheten nog aldrig varit förr. Kanske innan barn, då min man är lite av pedantisk av sig. Jag är lite mer rörig av mig, men har ändå stenkoll, allt man behöver ligger liksom överst.

Den här graviditeten har skilt sig lite från de andra två när det gäller mitt mående. Den är tuffare fast utan att vara tyngre, på något konstigt sätt. Nu är jag i vecka 23 (22+5). Självklart förstår jag ju att jag är mer trött denna gång eftersom jag har två andra att ta hand om. Och jag är mer hormonell och lite mer orolig, samtidigt som det känns som jag inte har någon tid alls att tänka på den här graviditeten. Stackars lilla trean, när Jack låg i magen kollade jag alla gravid-appar om och om igen, sen blev det lite mindre med Harpan men fortfarande stenkoll. Nu glömmer jag ju nästan bort att jag är gravid om inte kroppen påminner mig. När jag var gravid med Harriet så var ju Jack så pass liten att det var bara att vila när han sov sina lurer på dagen. Men nu när Harriet sover på dagen så är ju Jack fortfarande vaken, så det är full rulle hela tiden. Men bebis mår bra, och det är väl bara att fortsätta försöka vila när det går och trycka järntabletter.

Vi bor ju i Tribeca på Manhattan, och har alltid trivts bra där. Vi har väl haft inställningen att ska man bo i New York ska man bo på Manhattan. Tills en helg då vi var ute och hälsade på ett par kompisar som flyttat till Fort Greene i Brooklyn. Då var det kört. Johan och jag började båda leka med tanken på att lämna Manhattan, men vi visste inte riktigt vart, ingen av oss är några experter på Brooklyn. Så vi började kolla runt på townhouses i olika områden och blev tokkära i Park Slope. Området ligger precis vid Prospect Park och allt känns bara rätt. Så nu är bollen i rullning, vår lägenhet kom ut på marknaden nu i dagarna och jag har redan flyttat in i ett av husen vi tittat på mentalt. Men borde väl vara lite mer realistisk och hope for the best, prepare for the worst. Innan vi flög hem till Stockholm nu så åkte jag och barnen ut till Park Slope för att känna av läget och stämningen en gång till. Vi gick upp och ner för gatan vi älskar, och jag låtsades att jag bodde där och fånlog mot alla vi mötte.

Två par smycken som jag knappt tar av mig är mina vigselringar och mina armband från Redline. Älskar att armbanden är så tunna så det knappt märks att jag har på mig dem. Ena har en diamant i, och det andra har två svarta diamanter. Jag har ett sånt starkt minne från när Jack föddes. Mitt i det jobbiga börjar en barnmorskestudent småprata och undrar om det tunna snöret verkligen håller. Jag var lite för upptagen för att svara henne just då, och kanske inte så trevlig. Men, om hon läser det här nu kan jag säga att det gör det. Tydligen ska det hålla ryck upp till 80 kg. Harriet fick ett likadant när hon fyllde 1 år. Hennes är med ett rött snöre och med en diamant i, det lägger sig så fint i hennes lilla underarmsvalk.

Hittade den här bilden som jag tog i vårt hem i New York precis innan vi åkte till Stockholm. Jack var superförkyld och fick stanna hemma i flera dagar. Och fick fyrkantiga ögon på köpet.

Jag är gravid med bebis nummer 3. Jag är så trött, så ont i ryggen men så himla glad. Den här graviditeten har gått supersnabbt, helt plötsligt är jag i vecka 22. Det blir ganska tätt mellan barnen, Jack är 3 och Harriet blir 2 i september, och den här bebisen är beräknad att komma i början av oktober. Men vi ville köra på. Visst undrar jag ibland vad fan vi har gett oss in på, att det kommer bli kaos. Och jag har känt att jag nästan måste be om ursäkt för att jag är gravid igen. Det var nästan det första jag sa till barnmorskan här i Sverige, ursäktade mig om att ”ja det blir ju lite tätt mellan barnen och det kanske är dumt när jag redan är ganska trött”. Men hon bara tittade på mig så där vänligt som en barnmorska med 30 år erfarenhet kan göra och sa att jag inte behövde förklara mig, och att det är fantastiskt med en liten bebis till. Då vill man bara krypa upp i hennes famn och bli kramad en liten, liten stund. Jag får komma ihåg det när jag kommer där med magen i vädret och kör en dubbelvagn upp för Rörstrandsgatan med två skrikiga ungar som håller på att slå ihjäl varandra, och det känns som om alla stirrar och undrar om en tredje verkligen är en sån bra idé.