New york, i love you?
10 years ago
Idag kan jag känna att jag saknar New York. Det har ändå tagit lång tid att kunna känna så, New York och jag var inte kärlek vid första ögonkastet. Min plan var aldrig att träffa en man som levde ett liv som var så pass annorlunda än mitt. Jag älskade mitt jobb på Södersjukhuset som operationssjuksköterska på ortopedoperation, och jag tycker att jag var väldigt duktig på det. Någon dag kommer jag att börja jobba igen, kanske i Sverige eller i New York det får vi se. Just nu föder jag massor av barn istället.
I alla fall så blev jag kär, så kär att jag skulle kunnat flytta till Alaska för honom, men som tur var så kände han sig hemma i NYC, puh! Jag hade faktiskt aldrig varit i New York innan, så jag hade aldrig fått chansen att bli så där förälskad i staden som så många blir. Kanske andefattigt att säga men det lockade heller aldrig. Så att se ”the big city” genom ögon som visste att här skulle jag bo och uppfostra barn blev en skräck. Som en låsning liksom, helt plötsligt kunde jag till exempel inte prata engelska längre trodde jag (och då hade jag ändå tidigare haft ett förhållande med en engelsman, och det gick ju bra. Eller alltså det gick ju inte så bra, men ni fattar).
Men idag längtar jag som sagt hem. Till vardagen och rutinen som vi har där, till vänner och till min garderob. Vi lever ju ett helt vanligt småbarnsliv där, med lämningar på förskola, playdates och gympa på torsdagar. Johan och jag har date-night en gång i veckan och brukar ha date-day på lördagar. Men den stora anledningen till att det har tagit så lång tid att känna mig hemma i New York är för att vi reser så mycket. Sen Jack föddes har vi bland annat bott perioder i Göteborg, LA, Rio, Miami, Marseille, Belgrad, London, och Vancouver och där emellan Stockholm och Torekov. Så när jag väl hade kommit in i något mammagäng så var det dags att resa igen. Nu i höstas var vi i New York från september till januari vilket är det längsta sammanhängande perioden någonsin. Och nu i höst har vi sagt att resandet får ligga på is ett tag, för nu ska Harriet också börja skola och jag vill att de ska få ha lite kontinuitet och lära sig engelska bättre, plus att det kommer en bebis.
Här i Stockholm är det ofta bara barnen och jag. Vi brukar åka hit medan Johan är i väg på något längre jobb, så det blir bara några veckor per år som vi är här. Ofta innan och efter sommaren, och några veckor efter jul. Det blir lite splittrade känslor att vara här, det är inte hemma längre, men det är ju ändå härifrån jag är. Dagarna kan faktiskt vara svåra att fylla med aktiviteter för barnen, efter ett tag kan man ju lekparkerna och Junibacken. Och det kan lätt bli lite ensamt. Det är svårt att få till någon play date då de flesta polare med barn i samma ålder jobbar och går på förskola på dagarna, såklart. De har ju sin vardag. Nu är jag iofs glad att vi har fått börja hänga lite med Elin och hennes fina kids, och det värmer i mammahjärtat när Jack har så roligt med Louie.
Elin Renck
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.