För några dagar sen körde vi dubbeldejt med Jonas och Bea Åkerlund. Kolla in hennes coola skor från Gucci. Det är inte vem som helst som kan bära upp sådana skor, jag skulle verkligen inte kunna pull it off, skulle garanterat bryta fötterna och slå huvudet i dörrkarmen. Men Bea är ju inte verkligen vem som helst när det gäller sånt. Vet inte riktigt om Johan är trött, full eller lite pilsk på den här bilden. instagram e.renck

Idag var vi och firade Louie som fyllde 4. Tyvärr glömde jag min kamera men allt var verkligen så fint fixat. Alla barn körde värsta racet och var höga på socker och stämningen. Birthday boy & Jack Hur man vet att det är Elin som står för dekorationen. Rosa! Tack för att vi fick komma. Väska och glajjor Céline, Kappa och skjorta Rodebjer, Skor Valentino instagram e.renck

På gatan utanför oss kan vi blir stående länge och kolla tåg. Väldigt tacksamt dock för de kommer hela tiden. Båda barnen har blivit så stora under sommaren, speciellt Jack som berättar så roliga saker och har såna härliga djupa tankar. Nu börjar man oroa sig för andra grejer än när de var bebisar då jag var rädd för var plötslig spädbarnsdöd och ifall de inte gick upp tillräckligt i vikt. Nu handlar det om rädsla att de inte ska få några kompisar, eller om man skulle göra något fel i uppfostran så de blir otrevliga, elaka människor Kom och tänka på det för han såg så himla stor ut i hans nya byxor det är liksom ingen liten blöjrumpa där inte, utan han är en stor liten människa. I samarbete med babyshop.se

Okej, ni får inte lämna mig för att jag är seg! Precis som för alla andra så är tiden ibland svår att få ihop, och jag vet på riktigt inte vart den tar vägen. Jag ligger fortfarande på samma bana på Candy Crush, så det kan ju inte vara det? I alla fall så har vi varit lite kulturella i helgen och körde en snabbsväng och kollade på Yayoi Kusamas utställning på Moderna Museet. Det var vi och Elin med familj. Barnen verkade uppskatta det, och jag tror vi gav lite puls till vakterna på utställningen som med stirrade ögon var rädda att kidsen skulle röra något. Lugna sig liksom, we break it we buy it. Sen en liten lunch på Riche som gick jäkligt bra med fyra barn. High five på den!

Lite matematik så här på semestern. Johan och jag har varit tillsammans i 51 månader. Av de månaderna har jag varit gravid ungefär 27 månader. Alltså 53% av vår tid tillsammans. Så i 53% av vårt förhållande har jag varit fylld av hormoner och bebis. Sen är det ju tiden efter förlossningen som också är så skör och bräcklig, då man kanske inte är sitt coolaste jag. Och när jag räknar in alla veckor med pms också så undrar jag om han verkligen känner mitt riktiga jag. Eller är det där mitt riktiga jag? Med Jack i magen, kanske vecka 18? Ung och oförstörd, i mina operationskläder på jobbtoaletten. Tyckte att jag hade en enorm gravidmage minns jag. Eftersom jag blev gravid supersnabbt efter att vi träffades, efter 4 veckor rättare sagt (och ja, vi visste vad vi höll på med så det var ingen överraskning) så har vi fått lära känna varandra nyktert liksom. Alltså utan spel och drama. Vilket i alla fall jag inte var van vid. Tidigare har det varit kärlek där man tänder ljuset i båda ändar, och sitta på en trottoarkant i sommarnatten när fiskmåsar cirkulerar över en, och undra varför någon inte svarar på ett sms. Men nu helt plötsligt var det allvar, det var ett barn inblandat och bli förälder för första gången är ju skrämmande i sig, och nu skulle det ske med någon som inte ens bodde i samma land. Men det var aldrig något snack om saken. Jag minns när jag ringde Johan som var och filmade Vikings på Irland och berättade att jag var gravid. Han svarade lugnt och samlat: Min spontana känsla är att det här är en bra grej. Jackmannen några minuter gammal. Och det var ju en bra grej, för det var ju Jack som låg där inne. Vår älskade lilla körvman. Fortfarande ganska ung och oförstörd. Jack några dagar gammal.

Det händer inte så jättesexiga grejer här, jag springer mest omkring och är stressad över allt som måste fixas innan vi åker hem till New York. Men även över massa nya saker som kommer ske där i höst, som den här lilla grejen att föda barn. De andra två är ju födda i Sverige så det kändes tryggare, här vet jag ju hur det funkar. Så jag känner mig nästan som en förstagångsföderska. Men det är bara att beta av Att Göra-listan med en tugga av elefanten i taget. Är det förresten bara jag som skriver upp saker jag redan har gjort på en lista, alltså sånt som är redan är i sin ordning, bara för den sköna känslan av att kunna bocka av det? Morsa på stan, trött och sliten kl 22 efter date night på stan

Så, nu är vi klara med Torekov för i år. Vi brukar stanna lite längre men eftersom vi måste åka hem till New York tidigare än vanligt så får det räcka nu. Men det har ändå blivit 6-7 veckor, var av det var en vecka med riktigt härligt sommarväder, så jag kan känna mig klar. Så i onsdags åkte vi hem till Stockholm och här ska vi hänga några dagar, och sen bär det av hem till New York. Vi körde i alla fall en sista måltid i tisdags med några polare, ett fint avslut på denna sommar.

I fredags gick jag in i vecka 31, så det är 9 veckor kvar. Jag börjar gå in i något slags baby-mode nu, när allt liksom flyger över huvudet på en för att man inte riktigt ser saker längre, eller för att man kanske inte bryr sig? Igår frågade Johan (på ett sätt som jag tror kan ha varit lite irriterat, men som sagt who knows?) om det fanns någon anledning till att jag bara hade lämnat barnens mat på bordet, deras blöta handdukar på golvet och mina kläder i en hög i soffan? Jag hade inget svar på det så jag gjorde det man gör i sånna konfrontationer. Teg och gick och la mig.

Igår tog vår husgäst Sebastiaan ut oss på middag på Hamnkrogen, han vill tacka för att han har fått bo hos oss i sommar. Egentligen var det bara meningen att han skulle stanna några dagar, men nu har det blivit hela sommaren då han behövde stöd efter ett jobbigt break up. Men det har varit sjukt bekvämt att ha honom här, för han har fungerat som en slags gårdskarl som har hjälp till. Skjutsa, handla, laga och fixa och barnen älskar honom, Uncle Bats kallar det honom. Min sol, min måne Strike a pose Att vi sen bestämde oss för att gå hela vägen hem undrar mitt bäcken idag om det var en så himla bra idé.