Jag låg och tänkte på det i natt när jag inte kunde sova hur jag avskyr när hela familjen inte är samlad och hur katastroftankar kommer direkt. Som när min man flög till London för några dagar sedan, har jag har nästan svårt att säga att vi ses sen! för då känns det som jag jinxar det. ' Jag är otroligt rädd av mig eller kanske neurotisk, alltså på ett sätt som nästan begränsar mitt liv. Jag är rädd för självklara saker som döden och sorg. Jag är livrädd att det ska börja brinna och tycker jag känner brandrök hela tiden. Mina barn har fått äta mosad och mixad mat alldeles för länge för vad som anses okej, och jag skär cocktailtomater i åtta delar minst. Jag hatar att sitta bredvid när någon kör bil och drar efter andan vid varje kurva. Men jag vägrar ta körkort själv, för det måste ju vara höjden av ångest tänker jag. Men sen är jag även rädd för småsaker som att jag hoppar högt när någon kommer in i köket även om jag vet att det bara är vi hemma. Jag tror direkt att det kommer komma en mördare så fort jag sover själv, just nu är det Kullamannen jag håller utkik efter. Och när någon kommer med ett förslag på vad som helst egentligen, typ ska vi cykla till kiosken och köpa glass? måste jag i några hundradelssekunder avläsa den eventuella faran i förslaget innan jag kan svara. Låter jag som en lätt person att leva med? Kanske inte i de avseendena, men jag hoppas att jag väger upp det på andra sätt. Men att jag har tankar om att när livet känns bra och allt flyter så kommer något hända. Som en slags universalbalans, där alla delar av livet inte får vara bra samtidigt. Men, däremot har jag fått lära mig att rädslan jag känner är en form av kärlek, så svårt att förklara, men när jag känner sådan rädsla, så missar jag kärleken. Och då när dessa katastroftankar kommer, när till exempel barnen ska åka bil utan mig eller när Johan ska flyga, så ska jag försöka känna kärleken istället och tänka; jag älskar mina barn och jag älskar min man. Jag är stolt över det jag åstadkommit och tacksam för det som jag inte kan göra något åt. Kanske låter flummigt men det hjälper faktiskt. Lite halleluja moment över det.

På min vänstra häxhand sitter dessa ringar. På pekfingret så har jag två ringar med rött guld som jag fick i bröllopspresent, långfingret har två små diamanter med vitt guld som jag fick i julklapp för något år sedan. Både pekis och långis kommer från Dover Street Market NY. De på ringfingret minns jag inte riktigt när jag fick, men jag gillar dem.

Äntligen har jag tjatat till mig att få en soffgrupp till framsidan av huset där det är morgonsol. Jag har fått för mig att jag vill sitta där i solen när fåglarna kvittrar, läsa tidningen (på mobilen), och dricka kaffe medan barnen leker lugnt och sansat runt omkring mig och kallar mig för mor. Än så länge har det spöregnat eller varit minusgrader ute så det har inte hänt ännu. Byxa Dries Van Noten, skjorta Margiela och skor Alaïa Harpan invigde iallafall sin kaninklänning idag, jag älskar den. Hittade den på Babesta på West Broadway i New York.