Varning för långt inlägg. Nu har det gått drygt en månad sedan Max föddes och jag har redan fått känna på känslan att inte räcka till åt tre barn flera gånger. Men vi kämpar på allihopa. Johan tog bilder under förlossningen och jag har verkligen tänkt fram och tillbaka om jag ska lägga upp dem eller ej, om de är för privata eller om någon ens vill se? Inga upp i hugget bilder direkt men det kanske är som att titta i någons badrumsskåp, spännande men lite äckligt? Alla fall, jag blev igångsatt i v 40 (39+0). Anledningen var att jag har haft snabba förlossningar tidigare, och det stressade mig så mycket att inte veta om jag skulle hinna in i tid och vem som skulle ta hand om Jack och Harpan. Vi hade ingen som kunde vara på stand by. Så på torsdagen gick jag till läkaren och skulle få ett datum satt. Det visade sig att just min favoritläkare hade en tid öppen redan dagen efter. Här har det funkat så att jag går till en läkarmottagning som har 6-7 läkare, och vid varje besök så får man träffa olika läkare och någon av de läkarna kommer ha jour när det är dags att föda. På så sätt har man alltid fått träffa den som ska förlösa. Kändes så konstigt att gå hem och veta att imorgon kommer jag att föda barn. [caption id="attachment_40196" align="alignnone" width="1894"] Processed with Snapseed.[/caption] I och med mina katastroftankar kring allt, så trodde jag ju att det liksom måste bli värre och värre för varje förlossning. Men Harpan hann jag inte få någon bedövning och jag trodde hon skulle komma i taxin, så därför tänkte jag att jag skulle tvingas föda hemma den här gången. Och hade så svårt att acceptera att det faktiskt kunde bli en fin förlossning den här gången. Och det blev det! Vi kom till sjukhuset kl 7 på morgonen, men tydligen hade det varit värsta baby-boomen på natten så alla förlossningsrum och alla platser på BB var fyllda. Så vi fick vänta i 6 timmar innan vi kunde starta. De sa till oss att vi kunde åka hem och vänta om vi ville, men jag misstänker att de skulle vara lättare för dem att avboka oss då. Och det hade jag inte klarat av, jag var så inställd på att få föda barn. Men timmarna gick så fort och Johan och jag hade det så mysigt under tiden vi satt där i väntrummet. Satt och pratade, spelade kort och garvade. Blev lite fnittriga och kära, lite som en lång dejt. Vi fick komma in i ett litet undersökningsrum runt kl 13, och där gjorde doktorn en hinnsvepning. Då var jag redan öppen 4 cm. Kände väl av lite värkar av det, men det drog inte igång. Så jag studsade på en pilatesboll, rullade höfterna och vi gick promenader i korridoren. Nån som är varm? Vi kan sätta på fläkten! Vid 16 så fick vi ett förlossningsrum där de skulle ta hål på hinnorna, gick helt smärtfritt. Jag fick en epidural vid 17 och samtidigt satte de lite värkstimulerande dropp. I USA har de inte lustgas, och jag fattade inte hur jag skulle fixa att föda utan det. Det har verkligen fungerat skitbra för mig som smärtlindring. När jag pratade om det hos läkaren så förstod de inte vad mitt problem var. Du kan ju få epidural svarade de bara och såg ut som frågetecken. Få och få vet jag inte, du kan få köpa en epidural borde de säga. Men jag menade att jag kanske inte ville ha epidural och då hade det varit skönt med lustgas. Och varför någon inte skulle vilja ha epidural var för dem det konstigaste de hört verkade det som. Den amerikanska epiduralen knockade mig totalt. Kände ingenting. Så helt plötsligt sa hon att jag skulle börja krysta, vilket var så sjukt svårt för jag kände inte ens att jag hade värkar. Alltså jag hade ju ont fortfarande med den här tryckande smärtan, men själva värksmärtan var liksom borta. Det gjorde att det var så svårt att krysta, visste inte vad jag höll på med. Så tillslut var jag tvungen att be dem sänka epiduralen och då gick det lättare. Tror det tog två krystvärkar sen var hon ute. Det kom in en barnsjuksköterska in i rummet precis innan Max kom ut, vet inte varför men jag tror är standard, men hon stod i alla fall vid mitt huvud och luktade vitlök och precis när jag fick upp Max på bröstet skriker hon i mitt öra; She is huge! Omg she is huge! Om och om igen. I efterhand har det stört mig som fan. Kom igen liksom, låt min dotter få födas i fred innan ni kommenterar hennes vikt. Tänk om hon istället hade skrikit; Omg she is perfect! Vad fint det hade varit. Och då hade det inte gjort något att hon stank vitlök. Sen åkte Johan hem till barnen och jag rullade upp på BB och fick dela rum med någon som jag inte såg i ögonen på hela vistelsen. Det fanns inga lediga enkelrum eftersom det var så överfyllt. Världens minsta rum och där låg vi och skulle sova tillsammans, plus hennes man. Som för övrigt såg min rumpa varje gång jag gick till toaletten, tänk öppen sjukhusrock. Och efter exakt 24 timmar fick vi åka hem. Och då menar vi exakt, de stod liksom och kollade på på klockan att den skulle slå 19.18. Så skönt att få komma hem, jag hade inte sovit en blund och ville bara hem till de andra två barnen. Bara i USA de sätter larm på bebisen? Max instagram e.renck

Hur gör man för att lyfta en sömnlös helg med sjuka barn? Jo, man går aldrig ur pyjamasen, dricker mimosa och låtsas vara duktig på att fixa en piffig lördagsbrunch. Sexiga pannkakor va? Ser ut som hundöron. (förresten, vad jäkla svårt det ska va att få till sånna där inbjudande bloggbilder på mat?!) (Tack Sara för all hjälp... <3 )

Sitter i sängen och skriver det här, mellan två barn som sover, Max och Harriet. Klockan är 22 och Jack har jag lyckats lyfta över i sin säng men jag vet att han snart kommer att vakna och vilja komma över till min igen. Anledningen till att jag sitter i sängen är för att Harriet har börjat få något på nätterna, som jag efter lite googling förstått måste vara nattskräck. Hon skriker i sömnen och det går inte att få kontakt med henne. Liksom vänder och vrider sig i panik medan hon fortfarande sover. I natt höll hon på med 45-60 minuters mellanrum, hela natten. Hon är förkyld med värsta hostan och febern så jag undrar om det har något med det att göra? Ikväll har hon vaknat varje kvart typ och det är ingen idé att jag går ut från sovrummet. Och det är ett skämt att sånt här ALLTID händer när Johan är bortrest, alltså sjuka barn och jobbiga nätter. Han åkte i fredags och kommer vara borta i 8 dagar. Han tror nog säkert att jag spelar lite martyr när jag är ensam med barnen, och överdriver. För att det känns som om jag alltid gråtandes säger på facetime på morgonen, att det har varit den värsta natten någonsin, och att jag orkar inte mer och allt sånt. Men i natt alltså; Harpan väckte Max med sin grej, och det tog en timme att söva om Max, men hon hann precis väcka Jack som i sin tur startade igång Harpan igen. Och typ så höll det på. Jag skuttade inte upp på kl 6 i morse kan jag säga. Orolig, trött och... martyr?

Johan kom hem med en överraskning för ett par dagar sen. För bra krystande, sa han. Hans push-presenter är de bästa. Det är därför jag vill ha så många barn. När jag öppnade Céline-klänningen trodde han först att jag inte gillade den, han tyckte det såg ut så på mitt ansiktsuttryck. Men jag älskar den, det var bara det att jag såg framför mig hur mina läckande amnings-juver skulle fläcka ner den innan jag ens hinner säga; Går du ofta hit? Kanske får vänta tills det är slut-ammat innan jag börjar använda den. Fick även en fantastisk rock som också var ifrån Céline men har inte lyckats ta någon bild på den ännu. Jag vet att jag är sjukt bortskämd när det gäller fina presenter från min man, och jag blir så tacksam och glad. Men har man fött 3 barn på 3,5 år så behövs bokstavligen plåster på såren, så att säga. instagram e.renck

Det var den här som Johan gjorde när vi var i Paris i våras; https://youtu.be/NLL38X683Qk

Läste en bok med Jack igår. En som heter Snipp och Snopp, som handlar om, ja en snopp och en snippa helt enkelt. När vi kommer till den här bilden pratar vi om att Snipp är väldigt arg. Då tittar Jack på mig och säger: Snipp ser ut som du med sträck i pannan, mamma! Tack. Jag ser alltså ut som en arg, tecknad snippa. Nu ska det här snipp-ansiktet gå ut och käka middag på Blue Ribbon. instagram e.renck

Får ta seden dit jag kommer och avsluta min föräldraledighet nu när Max är en månad gammal och komma igång med bloggandet igen. Har varit lite för tråkig frekvens på inläggen tycker jag nog. Men man skojar inte med amningshjärnan jag har; (ni skulle veta hur långtid det tog för mig att stava till frekvens) saker går i slowmotion. Nu när alla rummen i huset är utdelade till barnrum, gästrum, Johans kontor, lekrum och sånt skit så blev det ett rum över till det viktigaste; nämligen det som kan bli mitt kontor! I detta gulliga lilla blindtarmsliknande rum är där the magic is about to happen. Vilka jäkla inlägg jag kommer att skriva här! Frågan är bara hur jag ska göra det så att det blir mysigt och inspirerande? Måste väl ha ett skrivbord antar jag, och kanske lite färg på väggarna så man får bort panic room-känslan. Eller så ställer jag bara in en säng, då det är ifrån sängar jag har fixat 4 års universitetsstudier. Och då menar jag inte att jag låg med några lärare, utan att jag alltid pluggade i sängen.

Eller Hello-wine som det kanske borde heta. Tyvärr blev det inget vin idag även fast det skulle behövts. Barnen hade Halloween-uppträdande på förskolan och vi bråkade på dem sina kostymer svettigt och stressat på morgon. Ingen av dem var speciellt pigga på att klä ut sig. Så tillslut var det en Darth Vader utan mask och mantel (som tydligen kliade) och en liten tilltufsad kanin som såg ut som om den hade fått rävpesten som gick i paraden. Vi hade förstås inte fattat den oskrivna regeln om att föräldrarna skulle ha med sig godis och dela ut, vilket jag tycker är helt sjukt. Jag såg liksom tvååringar som stod och tjack-tuggade med stirriga ögon på grund av för mycket socker klockan nio på morgonen. Man är inte van med den här sockerkulturen som finns här som svensk. Pest-Harpan sugandes på en napp istället för klubba Sen på eftermiddagen gick vi ut på gatorna och tittade på firandet här hemma. Det var helt hysteriskt och folk hade verkligen satsat. Jag visste inte hur stort Halloween var här i USA. ALLA barnen var utklädda, förutom Jack som vägrade. Jag tänkte på det hur man anstränger sig så mycket för att man vill att barnen ska se och uppleva saker på samma sätt som vi gör det, när de i själva verket är för små eller helt enkelt bara inte bryr sig. Visst att de tyckte att det var lite spännande att få gå ut när det började bli lite mörkt, men det var ju snarare vi som woaw:ade och Ooo:ade och pekade hetsigt på allt och alla ända tills barnen frågade om vi kunde gå hem. Bilderna är lite orättvisa för jag lyckades inte fånga hur galet, men roligt, det faktiskt var. N

I dag blev Max en månad. Det går verkligen så snabbt som man alltid säger om bebistiden. Åh... Måste snosa lite bebis nu på direkten! Hörs snart!

Åh jag har lite bloggtorka. Eller kanske inte så mycket torka utan mer att jag bara vill lägga upp sådana här bilder: Och hur kul blir det i längden? För er är det ju bara ännu en bild på en potatisbebis, medan för mig är det hela min värld. I lördags hade vi i alla fall lunch på Burgers & Beer som kan ha de godaste hamburgarna ever. Jag hade nästan hoppas att de inte skulle vara så bra eftersom stället ligger bara två kvarter ifrån oss, vilket betyder att jag kommer hänga där alldeles för mycket. What not to like? Söndagar är nästan alltid de samma för oss. Vi kommer ut lite för sent på dagen, fast nu gör det inte lika mycket då huset är större, så vi får inte samma lappsjuka bara av att vara hemma. Men vi kör en runda i lekparken, vilket är på min lista över väldigt tråkiga saker. Min lilla älskade potatis. instagram e.renck