Förlossningsberättelse
10 years ago
Varning för långt inlägg.
Nu har det gått drygt en månad sedan Max föddes och jag har redan fått känna på känslan att inte räcka till åt tre barn flera gånger. Men vi kämpar på allihopa.
Johan tog bilder under förlossningen och jag har verkligen tänkt fram och tillbaka om jag ska lägga upp dem eller ej, om de är för privata eller om någon ens vill se? Inga upp i hugget bilder direkt men det kanske är som att titta i någons badrumsskåp, spännande men lite äckligt?
Alla fall, jag blev igångsatt i v 40 (39+0). Anledningen var att jag har haft snabba förlossningar tidigare, och det stressade mig så mycket att inte veta om jag skulle hinna in i tid och vem som skulle ta hand om Jack och Harpan. Vi hade ingen som kunde vara på stand by.
Så på torsdagen gick jag till läkaren och skulle få ett datum satt. Det visade sig att just min favoritläkare hade en tid öppen redan dagen efter. Här har det funkat så att jag går till en läkarmottagning som har 6-7 läkare, och vid varje besök så får man träffa olika läkare och någon av de läkarna kommer ha jour när det är dags att föda. På så sätt har man alltid fått träffa den som ska förlösa. Kändes så konstigt att gå hem och veta att imorgon kommer jag att föda barn.
[caption id="attachment_40196" align="alignnone" width="1894"]
Processed with Snapseed.[/caption]
I och med mina katastroftankar kring allt, så trodde jag ju att det liksom måste bli värre och värre för varje förlossning. Men Harpan hann jag inte få någon bedövning och jag trodde hon skulle komma i taxin, så därför tänkte jag att jag skulle tvingas föda hemma den här gången. Och hade så svårt att acceptera att det faktiskt kunde bli en fin förlossning den här gången.
Och det blev det! Vi kom till sjukhuset kl 7 på morgonen, men tydligen hade det varit värsta baby-boomen på natten så alla förlossningsrum och alla platser på BB var fyllda. Så vi fick vänta i 6 timmar innan vi kunde starta. De sa till oss att vi kunde åka hem och vänta om vi ville, men jag misstänker att de skulle vara lättare för dem att avboka oss då. Och det hade jag inte klarat av, jag var så inställd på att få föda barn. Men timmarna gick så fort och Johan och jag hade det så mysigt under tiden vi satt där i väntrummet. Satt och pratade, spelade kort och garvade. Blev lite fnittriga och kära, lite som en lång dejt.
Vi fick komma in i ett litet undersökningsrum runt kl 13, och där gjorde doktorn en hinnsvepning. Då var jag redan öppen 4 cm. Kände väl av lite värkar av det, men det drog inte igång. Så jag studsade på en pilatesboll, rullade höfterna och vi gick promenader i korridoren.
Nån som är varm? Vi kan sätta på fläkten!
Vid 16 så fick vi ett förlossningsrum där de skulle ta hål på hinnorna, gick helt smärtfritt. Jag fick en epidural vid 17 och samtidigt satte de lite värkstimulerande dropp.
I USA har de inte lustgas, och jag fattade inte hur jag skulle fixa att föda utan det. Det har verkligen fungerat skitbra för mig som smärtlindring. När jag pratade om det hos läkaren så förstod de inte vad mitt problem var. Du kan ju få epidural svarade de bara och såg ut som frågetecken. Få och få vet jag inte, du kan få köpa en epidural borde de säga. Men jag menade att jag kanske inte ville ha epidural och då hade det varit skönt med lustgas. Och varför någon inte skulle vilja ha epidural var för dem det konstigaste de hört verkade det som.
Den amerikanska epiduralen knockade mig totalt. Kände ingenting. Så helt plötsligt sa hon att jag skulle börja krysta, vilket var så sjukt svårt för jag kände inte ens att jag hade värkar. Alltså jag hade ju ont fortfarande med den här tryckande smärtan, men själva värksmärtan var liksom borta. Det gjorde att det var så svårt att krysta, visste inte vad jag höll på med. Så tillslut var jag tvungen att be dem sänka epiduralen och då gick det lättare. Tror det tog två krystvärkar sen var hon ute.
Det kom in en barnsjuksköterska in i rummet precis innan Max kom ut, vet inte varför men jag tror är standard, men hon stod i alla fall vid mitt huvud och luktade vitlök och precis när jag fick upp Max på bröstet skriker hon i mitt öra; She is huge! Omg she is huge! Om och om igen. I efterhand har det stört mig som fan. Kom igen liksom, låt min dotter få födas i fred innan ni kommenterar hennes vikt. Tänk om hon istället hade skrikit; Omg she is perfect! Vad fint det hade varit. Och då hade det inte gjort något att hon stank vitlök.
Sen åkte Johan hem till barnen och jag rullade upp på BB och fick dela rum med någon som jag inte såg i ögonen på hela vistelsen. Det fanns inga lediga enkelrum eftersom det var så överfyllt. Världens minsta rum och där låg vi och skulle sova tillsammans, plus hennes man. Som för övrigt såg min rumpa varje gång jag gick till toaletten, tänk öppen sjukhusrock.
Och efter exakt 24 timmar fick vi åka hem. Och då menar vi exakt, de stod liksom och kollade på på klockan att den skulle slå 19.18. Så skönt att få komma hem, jag hade inte sovit en blund och ville bara hem till de andra två barnen. 
Bara i USA de sätter larm på bebisen?
Max
instagram e.renck
Processed with Snapseed.[/caption]
I och med mina katastroftankar kring allt, så trodde jag ju att det liksom måste bli värre och värre för varje förlossning. Men Harpan hann jag inte få någon bedövning och jag trodde hon skulle komma i taxin, så därför tänkte jag att jag skulle tvingas föda hemma den här gången. Och hade så svårt att acceptera att det faktiskt kunde bli en fin förlossning den här gången.
Och det blev det! Vi kom till sjukhuset kl 7 på morgonen, men tydligen hade det varit värsta baby-boomen på natten så alla förlossningsrum och alla platser på BB var fyllda. Så vi fick vänta i 6 timmar innan vi kunde starta. De sa till oss att vi kunde åka hem och vänta om vi ville, men jag misstänker att de skulle vara lättare för dem att avboka oss då. Och det hade jag inte klarat av, jag var så inställd på att få föda barn. Men timmarna gick så fort och Johan och jag hade det så mysigt under tiden vi satt där i väntrummet. Satt och pratade, spelade kort och garvade. Blev lite fnittriga och kära, lite som en lång dejt.
Vi fick komma in i ett litet undersökningsrum runt kl 13, och där gjorde doktorn en hinnsvepning. Då var jag redan öppen 4 cm. Kände väl av lite värkar av det, men det drog inte igång. Så jag studsade på en pilatesboll, rullade höfterna och vi gick promenader i korridoren.
Nån som är varm? Vi kan sätta på fläkten!
Vid 16 så fick vi ett förlossningsrum där de skulle ta hål på hinnorna, gick helt smärtfritt. Jag fick en epidural vid 17 och samtidigt satte de lite värkstimulerande dropp.
I USA har de inte lustgas, och jag fattade inte hur jag skulle fixa att föda utan det. Det har verkligen fungerat skitbra för mig som smärtlindring. När jag pratade om det hos läkaren så förstod de inte vad mitt problem var. Du kan ju få epidural svarade de bara och såg ut som frågetecken. Få och få vet jag inte, du kan få köpa en epidural borde de säga. Men jag menade att jag kanske inte ville ha epidural och då hade det varit skönt med lustgas. Och varför någon inte skulle vilja ha epidural var för dem det konstigaste de hört verkade det som.
Den amerikanska epiduralen knockade mig totalt. Kände ingenting. Så helt plötsligt sa hon att jag skulle börja krysta, vilket var så sjukt svårt för jag kände inte ens att jag hade värkar. Alltså jag hade ju ont fortfarande med den här tryckande smärtan, men själva värksmärtan var liksom borta. Det gjorde att det var så svårt att krysta, visste inte vad jag höll på med. Så tillslut var jag tvungen att be dem sänka epiduralen och då gick det lättare. Tror det tog två krystvärkar sen var hon ute.
Det kom in en barnsjuksköterska in i rummet precis innan Max kom ut, vet inte varför men jag tror är standard, men hon stod i alla fall vid mitt huvud och luktade vitlök och precis när jag fick upp Max på bröstet skriker hon i mitt öra; She is huge! Omg she is huge! Om och om igen. I efterhand har det stört mig som fan. Kom igen liksom, låt min dotter få födas i fred innan ni kommenterar hennes vikt. Tänk om hon istället hade skrikit; Omg she is perfect! Vad fint det hade varit. Och då hade det inte gjort något att hon stank vitlök.
Sen åkte Johan hem till barnen och jag rullade upp på BB och fick dela rum med någon som jag inte såg i ögonen på hela vistelsen. Det fanns inga lediga enkelrum eftersom det var så överfyllt. Världens minsta rum och där låg vi och skulle sova tillsammans, plus hennes man. Som för övrigt såg min rumpa varje gång jag gick till toaletten, tänk öppen sjukhusrock.
Och efter exakt 24 timmar fick vi åka hem. Och då menar vi exakt, de stod liksom och kollade på på klockan att den skulle slå 19.18. Så skönt att få komma hem, jag hade inte sovit en blund och ville bara hem till de andra två barnen.
Bara i USA de sätter larm på bebisen?
Max
instagram e.renck
Elin Renck
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.