Så för att få komma ut lite och kanske träffa någon mammapolare i området så tog jag med mig Max och gick på mamma-baby yoga. Har kanske yogat 4-5 gånger tidigare i mitt liv, och jag gick dit med inställningen att de skulle bli skönt att sitta på en matta och stretcha lite lugnt, sen kanske lite bebis-massage och i slutet skulle det typ vara bullfika. Så var det inte. Det var kräktufft. Till exempel var det en mamma som gjorde någon yogaställning där hon ställde sig på huvudet, och min första tanke var att det måste ju vara jättebra för att få tillbaka livmodern på plats så här efter förlossningen. Jag har i alla fall träningsvärk i hela kroppen idag och det är ju… skönt? Kvinnan som ledde klassen såg ut som urmodern själv, lugn med långt grått vackert hår, så respektingivande så att jag bugade helt automatisk mot henne, och sådan magic touch med alla bebisar som slutade gråta när hon rörde dem. Max rockar barnets position I slutet fanns det tid att umgås och lära känna varandra om vi ville, och det ville jag. Men jag undrar vad det är för fel på mig som så gärna vill ha kompisar men ändå viker undan blicken när någon tittar på mig. Lite för blyg och kan fortfarande bli osäker på min engelska i sådana situationer. Snark! Måste bli bättre, men det är lite skrämmande med andra mammor ibland kan jag tycka. Alla andras barn känns så perfekta medan mina alltid, alltid är lite snoriga känns det som.

Ni kanske undrar varför det inte har blivit så mycket inredning eller husbilder här på bloggen? Eller så undrar ni inte det, men jag ska förklara ändå. Utan att hänga ut någon så är en person som jag är gift med lite för privat för att trivas med att jag lägger upp bilder på vårt hem. Och jag fattar honom men har förklarat att jag gärna vill visa och berätta då 98 % av vårt liv just nu handlar om huset, renovering och hur vidare byggjobbare väljer att dyka upp eller inte. Men jag måste väl respektera hur han känner antar jag. Det är väl så ett äktenskap ska vara… …men buhu Johan, cry me a river och stäm mig, för nu lägger jag upp den här bilden för jag älskar vår tapet i vardagsrummet så mycket. instagram e.renck

Max första leende!

Tre dagar i veckan åker vi in med barnen till deras skola i Soho. Tanken är att de ska byta snart till en skola här i närheten istället. Men nu är det lite skönt att få komma in till Manhattan några dagar i veckan (förutom själva resan när jag tar tre barn själv på tunnelbanan i rusningstrafik på morgonen, bebis på mage, Harpan i vagn och Jack går i myrfart. Inga hissar och proppat med folk. Då är jag svettig och gråtfärdig när jag dundrar in en halvtimme försent, varje morgon). Alla fall, de slutar skolan kl 13 och känns så onödigt att åka hem emellan så jag passar på att göra lite ärenden. För några dagar sedan gick jag till Livly- butiken som ligger i Tribeca och kollade in vad som var nytt. Kul att ha tillgång till den även här och inte bara i Sverige, och den här är faktiskt den största butiken sa de. Här satt jag och en annan mamma och matade och jämförde våra bebisar medan vi log lite stelt åt varandra, det var fint. Det hade varit kul att nån gång få sätta upp Harpans lilla Gollum-hår. Eller bara typ få kamma det medan hon är vaken. Kom hem med de här två tröjorna bland annat. (Här ser man för övrigt Harpans danska festival-lugg som äntligen börjar växa ut. Johan passar på att klippa den när jag sover, och han kör öra till öra.)

Nu kom smällen. Sedan vi flyttade till Park Slope och in i nya huset har vi gått och väntat på den. På smällen som tar ner en lite på jorden och bekräftar att allt inte kan vara så bra som det känns. Kanske en tokig och arg granne, mögel i källaren eller dåliga skolor. Men vi hittade inget, men igår så kom den, Trump-smällen. Jag är helt chockad, men de som är mest chockade idag måste ju vara Hillary Clinton och Donald Trump. Ingen av dem kan ju ha trott att han skulle vinna? Inte ens han själv kunde väl tro att han skulle gå så långt och sen ta hem det, när han ställde upp. Tittar på barnen som är så oskyldigt ovetande och tänker ända att allt måste bli bra i framtiden. Vi får tro på kärleken och uppfostra våra barn rätt så kommer det bli bra. Det måste det bli.

Väntar på att se vilken värld mina barn kommer vakna upp till imorgon.