Sitter i sängen och skriver det här, mellan två barn som sover, Max och Harriet. Klockan är 22 och Jack har jag lyckats lyfta över i sin säng men jag vet att han snart kommer att vakna och vilja komma över till min igen.
Anledningen till att jag sitter i sängen är för att Harriet har börjat få något på nätterna, som jag efter lite googling förstått måste vara nattskräck. Hon skriker i sömnen och det går inte att få kontakt med henne. Liksom vänder och vrider sig i panik medan hon fortfarande sover. I natt höll hon på med 45-60 minuters mellanrum, hela natten. Hon är förkyld med värsta hostan och febern så jag undrar om det har något med det att göra? Ikväll har hon vaknat varje kvart typ och det är ingen idé att jag går ut från sovrummet.
Och det är ett skämt att sånt här ALLTID händer när Johan är bortrest, alltså sjuka barn och jobbiga nätter. Han åkte i fredags och kommer vara borta i 8 dagar. Han tror nog säkert att jag spelar lite martyr när jag är ensam med barnen, och överdriver. För att det känns som om jag alltid gråtandes säger på facetime på morgonen, att det har varit den värsta natten någonsin, och att jag orkar inte mer och allt sånt. Men i natt alltså; Harpan väckte Max med sin grej, och det tog en timme att söva om Max, men hon hann precis väcka Jack som i sin tur startade igång Harpan igen. Och typ så höll det på. Jag skuttade inte upp på kl 6 i morse kan jag säga.
Orolig, trött och... martyr?