Jag har läst en bok. En bok utgiven 1973 av en norsk författare vid namn Annemarta Borgen. För er som inte känner till min bakgrund så är jag uppvuxen i en familj med ett väldigt stort trädgårdsintresse. Överallt, på framsida och baksida av vårt hus stod slitna terrakottakrukor med övervintrande kryddväxter. Det växte vindruvor och träd med små ludna persikor längs fasaderna, prunkande funkior i zinkspannar och klättrande murgröna i varje hörn. Vit lavendel, salvia och kryddig rosmarin höll honungsrosorna sällskap medan den blanka hasselörten fungerade som marktäckare. När augusti och kräftskivorna närmade sig, förvandlade vi det som fanns i trädgården till prunkande gåbortpresenter ihopknutna med ett tjärat snöre. Jag kan, om jag blundar, fortfarande minnas doften av kaprifol, ros och timjan som tillsammans skapade mina vackraste barndomsminnen..

AnneMarta var gift med Johan Borgen, en av Norges stora diktare och rosenträdgården som en av hennes andra böcker handlar om, var en kärleksgåva till honom. Annemarta föddes i Norge 1913, dog 1988, och bodde däremellan på gården Knatten, på ön Asmaløy, med sin man och en kombinerad ros- och örtagård som hon fyllde med ätliga, magiska och medicinska växter. Karin Berglund skriver om Annemarta i  boken ”Det var en gång en trädgård”. Där tar hon båten till ön och möter Annemarta. Hon har långt, svart hår och en utstrålning som fick en att förstå varför gamla tiders medicinkvinnor uppfattades som livsfarliga.

Elin Unne beskriver henne så bra:
Jag beställde Annemartas första bok, ”Min örtagård” och gick omedelbart och ohjälpligt vilse i hennes värld, som är både förförisk och förrädisk, precis som de bästa sagorna. Annemarta berättar om barndomens jaktresor, till vänner i sameläger, där hon tuggade fjällkvanne och somnade vid elden, om armodet under kriget när potatislandet var det som höll folk vid liv, om tillfredsställelsen av en källare fylld med egenodlat, hembränt fruktvin, om trädgårdsgångar täckta med musselskal. Den historia som kanske säger allra mest om det vilda, vackra liv som hon levde finns i kapitlet om malört.

Jag är så förundrad över språket i boken. Hon berättar ingående hur man kokar gult ris med ringblomma, lägger gurkörtsblommor i salladen, gör eget vin på maskrosor och dricker blått te av isop mot eländiga förkylningar. Hur de levde av egenfångad fisk, blåmusslor och vild timjan. Boken varvar praktiska odlingsgråd, recept, kulturhistoria och forna tiders vidskepelse samtidigt som hennes ord väver de vackraste av melodier. Den kan vara svår att få tag på men har du ett minsta intresse av odling, så kommer du inte bli besviken, jag lovar.

Inom kort vankas det plåtning för två vänner som ska ta nya pressbilder och efter år av tråkigheter är det absolut dags för lyx och flärd. Ledord och stilinspiration ser ni i det citat & moodboard som jag har tagit fram här ovan. Om man tycker om den här typen av stil, så rekommenderar jag varmt att börja följa kontot Airport.looks på Instagram!

Det är otroligt lätt att fastna i nostalgin över alla kändisar som flugit kors och tvärs över atlanten i dunjackor, fjäder-kappor och pälsmössor. Jag tackar mer än gärna Ja till Daryl Hannahs keps och kofta, Ursula Andress solglasögon, Christian Slaters färgkombination och den t-shirt som Joe Pesci bär.

Ready for spring!

Jag har lovat er fyra texter om mitt liv som förklarar varför jag är som jag är och skriver som jag gör.
Varför firandet är en så viktig del i mitt vardagsliv och tacksamheten över att vara vid liv är så stor.
Idag skriver jag om Suzanne, min Mamma.

♥

September visar upp den bästa av dagar. Det varma ljuset som finns i augusti har blivit kallare och nätterna är svalare men sommaren vill inte släppa taget. Solnedgångarna lyser blodrött över Öresund och förtrollar oss när vi kör hem mot det tomma, tysta huset. Sommaren är här för att stanna, stanna för att vi ska orka, för att vi ska kunna andas en stund till.

Jag tittar ut genom bilrutan och följer de böljande åkrarna med blicken. Dessa oändliga, milslånga åkrar som susar förbi den bil jag sitter i och bältet är hårt fastspänt över bröstet. Inte flyr vi rakt in mot solen som Åkerström så vackert sjunger, inte är vi på väg mot oktober, november och all världens rödgröna höstlöv. Vi kommer bli kvar i September, jag, min bror och vår älskade mamma.

Jag sitter i en bil och följer de oändliga åkrarna med blicken. Ser hur hundratals flugor flyger rakt in mot den redan smutsiga rutan och fäster istället blicken framåt. Jag är trött, oduschad och ofattbart lugn, nästintill apatisk. I baksätet bredvid mig sitter dem.
Min älskade, fantastiska och ovärderliga familj.
Min bror och min mamma.

Vi sitter i en bil på väg mot ingenting. På väg mot slutet, hospice och oändligheten. Som de böljande, milslånga åkrarna fast ändå inte alls. Jag håller hennes hand och viskar till mig för mig själv, att det är över nu.

För fyra veckor sedan stod jag berusad bland mina vänner på sommarens sista festival. Kände livet och längtan som bultade i bröstet.

Här är jag nu, i en bil på väg att möta döden i 130. Vi vet men säger ingenting, vet att vår Mamma aldrig kommer hem igen. Sista sommaren har kommit och är på väg bort. Tiden rinner ut och allt vi har är nu.

Väl framme kliver vi ur bilen och chauffören nickar mot mig på ett sätt som alla andra kommer göra månader framöver. Den där stilla nicken med blicken ned i marken tillsammans med ett smygande, försiktigt leende. Jag mår illa. Blir arg, förbannad och utblottad. Smäller igen bildörren hårdare än vad som behövs och tar ett krampaktigt tag om den svarta väska som innehåller ett par orangea gympaskor och en svart necessär i mocka. En necessär som slängs en vecka senare tillsammans med gympaskorna en iskall septembernatt.

En rullstol körs ut och vi går rakt in mot döden, in genom de sterila dörrarnas kyrka och helvetets alla portar. Vi öppnar upp dörren i det rum hon är i för att stanna. Släpper in livet, stannar tiden och bär ut henne från en säng där pyjamasen inte är hennes egen. Min bror placerar tre stolar bredvid varandra och vi sätter henne försiktigt ned i den ena. Solen värmer och vinden ligger stilla – Inte ett ljud hörs. Inga fåglar, telefoner eller brusande bilar. Det är bara vi. Under oss är gräset gult av en sommar som regnade bort men på träden sitter löven ännu kvar.

Vi säger ingenting.

Jag undrar vad du tänker på, vad tänkte du innan du släppte taget och följde med till de oändliga åkrarna? Var du rädd? Förväntansfull? Eller kände du precis som jag, ett enormt, övermäktigt vakum som skapade lock för mina öron och flimmer för ögonen. Vi tre, den enade trion och oövervinnliga laget. Min bror och min älskade mamma, mina förebilder och aldrig stupande krigshjältar, som jag älskar er.

Jag tittar på min bror och undrar hur vi ska klara oss, ber till den gud jag inte tror på att snälla hjälp oss, hjälp oss ur detta helvete bort till den himmel alla pratar om. Hjälp oss att hitta ljuset igen, att känna värmen från septembersolen och förgör alla bilder av ondska, smärta och vita väggar.

Min fina, älskade mamma.

Med slutna ögon låter du solen värma ditt ansikte. Jag ser att du älskar det på sättet du alltid gjort. Värmen, ljuset och livet i sig. En sista önskan om att allt skulle bli som det var och fortsätta som det är just precis då. Jag ler försiktigt åt ditt omsorgsfullt målade ansikte. Det är som om du gjort dig redo för din sista resa. Ditt huvud pryds inte längre av en mörk peruk utan kläs av en kritvit kortklippt kalufs. Dina smala handleder böjs upp mot din panna och du kliar dig försiktigt på den solbrända huden. Så vacker, så fantastiskt fantastisk men med en blick som slocknat och ett skratt som tystnat.

En vecka senare är hösten här.

De ljusgula, varma dagarna har bytts ut mot stjärnklara, iskalla nätter. Ut går vi från ett hospice med vita väggar och gula plastgolv. Hand i hand med mammas bästa vänner går jag, enade och med ett minne av dig som ingen någonsin tar ifrån oss.

Ett minne tillsammans med dig och ditt sista andetag. Ett andetag som flyr rakt in mot solen, de oändliga åkrarna, himlarna och haven.

Vi ses snart igen, jag älskar dig så.

Din Emme

I många avseenden tycker jag att det är svårt att hitta förebilder sedan min mamma gick bort. Även om hon och jag inte hade en liknande klädstil överhuvudtaget, så hade vi båda samma blick för det vi tyckte var vackert och som inspirerade oss. Jag har även i min begynnande livskris (som startade innan årskiftet) letat efter kvinnor som jag ser upp till framförallt stilmässigt.

De flesta som känner mig har koll på att jag som många andra faller för den Danska okonstlade stilen, men det som gör att jag gärna vänder mig till grannlandet är att det finns en större bredd på ålderspann i tidningar som berör mode. Personen jag vill uppmärksamma idag är dock inte från Köpenhamn utan NYC.

Amy Smilovic, grundaren av klädmärket Tibi är någon som dök upp i mitt flöde för bara några dagar sedan och jag blev totalt såld. Jag tror jag föll för känslan av att hon inte klär sig för någon annan än sig själv?

Självsäkert, sportigt, moget och med känslan av att ständigt vara redo för en drink efter jobbet, vilket man (Jag) klassar som en mycket trevlig egenskap!

Något jag verkligen uppskattar i denna stundande livskris är alla små tips Amy ger till kunden.
Som jag nämnt tidigare är det inte världens lättaste att navigera kring behov, konsumtion och inspiration.

Därför tycker jag att deras “Tibictionary som t e x innehåller förkortningarna CMC och WOF, hjälper en att förstå tänket kring en hållbar kapselgarderob. Om man vill fördriva tid i dessa dagar kan man också grotta ner sig i deras olika Style Class, väldigt skönt att slippa oroa sig för omvärlden en sekund och hänge sig helt åt mode och stil. Semester från livet!

I December gjorde jag ett jobb där vi fick tolka
“Hållbar vardag” för FELIX Sverige.
Vi hälsade på hemma hos Jessica Hallbäck i Malmö och dukade upp en måltid tillsammans med henne och barnen Liana & Frankie. Många känner säkert igen Jessica via hennes grafiska print med starka citat, ofta uppsatta på Tunnelbanan i Stockholm.
Utöver att vara fyrabarnsmamma så är Jessica även konstnär och författare. Hon driver också @hemmahosjessicahallbäck ett Instagramkonto som innehåller och visar upp en alldeles vanlig vardag.
Läs mer nedan om varför!

-Först startade jag @hemmahosjessicahallbäck bara för att jag ville ha ett privat konto som alla andra och lämna mitt övriga konto enbart till konsten. Sen började folk börja trilla in på hemmahos-kontot och då kände jag ett ansvar att sprida viktiga tankar där också. Viktigast av allt är att visa på att Instagram inte är verkligheten utan att de flesta med småbarn har det stökigt hemma.
Man kan bo i en hyresrätt och tycka det är okej att badrummet är från tidigt 1900-tal, man behöver inte lyxrenovera för att trivas. Jag tycker att vi behöver mer verklighet i sociala medier – Hur många har egentligen råd med en fåtölj för 70k? Hur bra är det för klimatet när alla slänger ut fullt fungerande kök bara för att få det trendigt hemma?

Koncept, Set Design, Projektledning & Produktion: Emely Crona & Caroline Levy
Foto: Amanda Gylling

Det här är min mormor, vi låtsas att hon är i Österrike. Det var en solig dag i februari förra året och hon hade inte varit utomhus på hela vintern. Försiktigt reste jag henne upp och placerade fåtöljen framför de vidöppna altandörrarna. Tre lager kläder, ull-strumpor och rosiga kinder. Där satt vi i solen och mindes. Jag tycker om att höra henne berätta, låta det ta tid. Hon blundar och blir irriterad, arg när minnet sviker. Vill du inte ha något med dig hem frågar hon? Du fyller väl år snart. Jag tittar mig omkring. I det alldeles vanliga köket trängs torrjäst och senapspulver, vitpepparkorn och grytlappar. Bakom utgånget vaniljsocker och snustorra gelatinblad står en gulnande plastlåda. Jag lyfter ner den från hyllan och öppnar locket.

I asken finns ett register av handskrivna recept blandat med tidningsurklipp från urminnes tider.

Jag tänker att det här är något av det finaste man kan få.
En ask bakom vaniljpulver och snustorra gelatinblad – Beriths goda dressing.
Grattis till mig!

Jag är en person som går i gång på allt som är vackert, någon som kan bli lurad av vilket visuellt uttryck som helst. Ge mig ett bra typsnitt, en viss helhet och det där lilla extra som får mitt hjärta att slå och jag är såld. Detta har genom åren lett till att jag har haft mängder av olika stilar, gått igenom hundra faser, ändrat om i mitt hem otaliga gånger och sist men inte minst, lagt ner ofantliga mängder tid och pengar för att plötsligt inse att någonting skaver och att den handgjorda kaftanen inte passar lika bra på Odengatan i December eller att jag inte upplever samma eufori över den faktiskt produkten som jag gjorde över förpackningen.

När Instagram kom in i mitt liv för några år sedan så blev detta “beroende” ännu större. Snabba kickar, fina bilder och otaliga kurerade flöden i samma ton med en analog känsla som jag självklart, också tilltalas av just nu. Skillnaden är nu, att om man har jobbat med sig själv ett tag, blivit äldre (tryggare) och lärt sig behärska den röst som säger att med den här blir du rik, ung och lycklig, så är det en befrielse att kunna avstå. Det är en befrielse att känna sig smartare än ett varumärke när man kan nöja sig med deras uttryck men inte köpa produkten. Att det sedan leder till hundratals printscreens på snarlika logotyper, produktbilder i motljus och säljande “poetiska” texter så är det en helt annan sak.

Det är okej att vara en sådan person, man kan vara många olika saker samtidigt, men det är faktiskt en tramsig lättnad och fånig befrielse när man lär sig skillnaden mellan inspiration och behov. Därför får Datura Studio bidra med gott exempel denna söndagmorgon. Här får vi in precis allt: Snygg logga, Hand Made in New York, Luxurious natural fabrics and Urban lifestyle. Att grundaren är från Mallorca ger mig självklart också en kick rakt in i konsumtionens mecka – I`m in!

Ett golv jag tror jag vill ha.

En fickkniv till mina dagliga sysslor. 

Jag samlar på mycket, inte fysiskt som tur är men digitalt. En av personerna som finns i min samling – nyligen tillagd, är den otroliga Marie Méon och hennes MANGER MANGER. Marie har fransk-japanskt ursprung och flyttade som 18-åring till Paris där hon studerande inredning via “Ecole Camondo”.
Sedan barnsben har hon haft en stor passion för matlagning och fransk gastronomi. Efter några år landar hon hos Dior och efter det Chanel. Hon kommer att tillbringa 10 år som butiksdesigner, lära sig allt om vikten av lyx och det lilla extra, det som känns och stannar kvar.

Hennes stora intresse för matlagning sinar aldrig och från 2010 till 2012 öppnar hon upp dörrarna till sin Haussmann-lägenhet för att bjuda in till “hemliga” middagar. Konceptet är enkelt:
30 gäster, en unik meny inspirerad av årstiderna, hennes resor och möten. Middagarna blir snabbt en succé och på vännernas önskemål blir hon ombedd att laga mat även till deras högtider och evenemang.

Den entusiasm hon känner för matlagningen får henne att inse vilken plats maten tagit och kräver mer utrymme i hennes liv.  2014 bestämmer hon sig för att helt ägna sig åt sin passion och utbildar sig inom “Culinary Art” – Culinary arts are the cuisine arts of food preparation, cooking, and presentation of food –  och tar examen med fina rekommendationer. Maries senaste satsning är MANGER MANGER som grundades 2016. Hon beskriver det själv som en plattform där mat och ingredienser ses som kreativa verktyg och nämner orden “perennial to the ephemeral”.

Det som Marie skapar är minnesvärda berättelser kring en maträtt, produkt eller projekt. Hon jobbar med branding, visuell identitet, arkitektur och inredning via kunder som Gucci, Isabel Marant m.f.l. Jag tror jag stannar där och överlåter resten av hennes universum till er, redo att upptäckas..

Det skulle inte bli en plats för död och cancer. Inte för det som varit utan allt som finns framför.
Men det finns fyra händelser i mitt liv som behöver berättas för att ni som läser ska förstå. Förstå varför min kärlek till livet är så stor och varför jag ständigt återkommer till kvinnorna och vänskapen.
Min berättelse kommer inte i kronologisk ordning,
den kommer komma när det känns och just nu,
då känns det precis så här. 

Skåne 2019

“..I rummet är det svalt och ute är det varmt. Du ligger bredvid mig i ett hav av skrynkligt dun och ditt nakna ben sticker ut från de billiga lakanen. Jag stryker dig över håret och min hand letar sig in under huvudkudden. Med en långsam rörelse lyfter jag försiktigt min telefon och sparar minnet av en stad som vaknar.
Vi har sagt adjö till mina drömmars hus och barndomshem. Vadat genom minnen och gömt undan all misär. Köpenhamn ger oss sommar trots att det är vår. Du bär jeansjacka och jag en rock som sitter fel.

-Så jävla ful rock säger jag
-Det heter inte rock, Alfons Åbergs pappa har rock, du har en kappa fräser hon på sitt vanliga sätt

Vi skrattar. Högt, bullrande och rakt ut i luften.

Mitt hår är slitet av sorg och vi köper iskall champagne innan klockan slagit tolv. Med smutsiga fingrar fiskar vi upp hala oliver och salta mandlar. Allt som är gott, bara för att fira. Vi äter råbiff och läpparna färgas röda av nytärnade betor. Kaprisbären studsar över bordet när vi slinter med gaffeln. Dricker oss mätta på vin och målar vårens första fräknar.

Dag blir till kväll och vi är nära marken.
I mitten av ett högtryck, en rock som sitter fel.
Obeskrivligt fria, oroväckande omedvetna.

Det blir påsk och du var hans men jag behöll dig.
Vi har inte pratat på tre veckor och jag undrar hur du mår. Det brusande havet är mitt sällskap och jag frågar dig en sista gång.

-Linnéa, hur mår du?

Med flyktiga tankar och orolig mage lägger jag telefonen på den mur där jag sitter. Du är mitt kött och blod, en syster utan band. En vänskap som är lugn, trygg och stark. Men det känns fel. Något är annorlunda, påväg och alldeles, alldeles för nära.

Plötsligt blir allt mörkt, svart och kallt.

Du är gravid i vecka 24 och diagnostiserad med aggressiv bröstcancer. Det mörka, svarta, kalla kommer i ett sms från andra sidan jorden. Du har cancer och i din mage bor min guddotter. Ditt och Johans första barn.

-Det är inte ditt fel Emely. Min cancer är inte ditt fel.

Du säger det innan jag har sagt vad jag känner för du vet precis vad jag tänker. Det är inte mitt fel.
Jag faller handlöst framåt och mina knän möter den skrovliga marken med en smäll. Det bildas blodsmak i munnen, jag biter mig i tungan och orden som vill ut fastnar i halsen. Det är här nu, det mörka, svarta och det kalla.

Min Sarah, min Mamma men min Linnéa?

Efter två timmar somnar jag i en blommig soffa under ett tak av pelargoner. Det doftar starkt och kryddigt från de gröna bladen och när jag blundar är allt som vanligt. Som vanligt – ni vet förut? Innan allt. När cancer bara var ett ord och sjuk något som man aldrig blev.

Jag sover och drömmer om oss.

Om våra skratt, relationer och tusentals ord. Ständigt diskuterande, alltid nyfikna och ofantligt olika. Ebony and Ivory. Du, Jag, Vi. Påskafton försvinner i en dimma och min guddotter är lång och liten där hon ligger i skydd av din kropp. Lång och liten?
Det trodde vi aldrig.

Vår Florens.

Florens Gilda Holm. Min stjärna. 11 juli sommaren 2019 föds du. Århundradets konstigaste sommar.
Mitt i stormens öga kom du till världen med ansiktet mot solen. Mellan bladen i min bok ligger din bukett, tätt tryckt mot sidor av ord jag redan glömt. Rallarrosor och prästkragar. Den rödaste av vallmo och små förgätmigej. Blekta strån av havre, råg och vete.

Florens.

Min sommarflicka som jag ännu inte träffat. Som varit min från första stund och har en mamma att se upp till.

Älskade Linnéa.

Alla andra dagar, alla är dom våra och jag är din när du halkar efter. Med din hand i min, nu reser vi oss mot ljuset och livet. Alla andra dagar, alla är dom våra..”

Din vän Emme

2022 är mina målsättningar framåtrörelse och förändring, något som inleds med att jag är bjuden till årets första fest, den fest som jag upplever att The Way We Play är för mig. Känslan just nu när jag skriver mitt första inlägg här på denna plattform, är precis just så. Den där pirriga, lite obehagliga men ändå tillfredställande känslan när man ska göra någonting nytt.

Jag förbereder mig för att knacka på dörren till ett rum där jag ska träffa alla för första gången. Ni vet hur det är, ett glas vitt vin vinglar på kanten till handfatet i badrummet. Man tar på sig sina finaste kläder, byter om, klär på och byter om igen. Vill vara sitt bästa jag, sveper vinet, bestämmer sig. Drar borsten genom det sträva håret. Lite för mycket torrshampoo, som alltid när jag är nervös. Ett moln av vitt pulver far genom luften med hjälp av hastiga rörelser som skapar en inbillad trygghet.

Jag knackar på, kliver in och hänger av mig. Det doftar sött av rökelse och blöta skor. Januarisnön har samlats på mattan i hallen och jag balanserar mellan svarta boots och dunjackor. En och annan skräddarsydd kappa skymtar mellan de puffiga materialen. Slänger en blick ut på balkongen. Det ser kallt ut, glödande cigaretter och jordnötter i glas. Ett samtal stannar upp.
-Hej, Emely heter jag, vad roligt att se dig!
Hon med en stickad kofta över axlarna och smuligt handslag från chips ur prasslig påse ställer en fråga.
-Ja jag bor i Stockholm, har bott här i 11 år nu svarar jag. Någon i svarta, mjuka skinnbyxor och tunga silversmycken möter min blick, –Fint halsband säger hon. –Var kommer det ifrån? Jag hinner tänka att hon kanske är från Göteborg med tanke på dialekten, men avbryts snabbt då hon även berömmer min ring jag bär på vänsterhanden.

Allt är som det ska, pirrigt och utmanande men jag trivs. En iskall öl serveras i glasflaska och vi fortsätter in i lägenheten. Jag i tubsockor från den snöiga balkongen, hon i inneskor av svart satin. Min hand blir fuktig av imman som omger flaskan och jag torkar snabbt av mig på byxbenet. -Höllviken är jag uppvuxen i, vet du vart det ligger?  Vi hamnar vid köksfönstret bland höga skratt och stearinljus som fladdrar. – Precis, det ligger i södra Skåne, nästan längst ner. Ungefär 2,5 mil utanför Malmö. 

Jag ser mig omkring. Mängder av mat, dryck och inneskor i svart satin. Något sådant jag alltid önskat bära men som jämt slutar barfota eller i strumpa från Nike. Kreativa, inspirerande kvinnor i olika åldrar, och så jag, Emely. Även jag en kreatör med stora drömmar, huvudet högt och blicken framåt. En skål med oliver trängs bland ostar och starkt doftande mimosa, gula små blommor har singlat ner i det gröna spadet. Jag äter ändå. Kommer att tänka på en historia om en bekant som var så nervös på en tillställning, att hon råkade svepa en näve av kärnorna som folk hade spottat ut.
Som tur var är det inte jag, inte idag..

Ölen blir utbytt mot en Whisky Sour, en av mina absoluta favoritdrinkar. I all min iver missar jag munnen och spiller små, sura droppar över min ljusgrå
t-shirt. -Nej jag bor inte på söder tyvärr, hade gärna velat. Bor med min kille och hund, en fransk bulldog med diskbråck och skolios. Hur det går? Sådär med hunden men annars bara bra! Jag får ett strålande leende från ett blont yrväder och slår mig ner i soffan. En varm känsla sprider sig i kroppen när jag iakttar det som inspirerat mig så länge. Starka och ödmjuka personligheter – Alla med olika öden, bakgrunder och målsättningar. Det är fint, fint att våga fråga om man får komma på en fest där man inte känner någon.

För nu är jag plötsligt här, i en fiktiv, digital soffa tillsammans med TWWP. Kanske blir det mer av detta, kanske något helt annat.
Små påhittade historier som beskriver en känsla, en fantasti som blev till verklighet.
Mitt namn är Emely och du är varmt välkommen trots att vi inte känner varandra – än.

Hoppas du vill stanna en stund..
♥